I boken Kvinnofångar: Brev och drömmar i skuggan av kriget berättas om flera kvinnor som dömdes till straffarbete för bedrägerier på 1940-talet, när andra världskriget pågick. Sverige klarade sig visserligen från att skicka soldater till slagfälten, men många män var inkallade i beredskap på annan ort.

Kvinnors stöldbrott ökade starkt under nödåren i Sverige 1867 och 1868 och under andra världskriget. Kvinnan fick då överta ansvaret för familjens ekonomi, skaffa mat och kläder till barnen och brotten hon begick var ofta direkt kopplade till familjens försörjning.

Författaren Christina Kellberg har en personlig länk till en person som fifflat och blivit dömd för sitt bedrägeri – nämligen sin egen mormor. Hon stal beredskapskuponger som skulle säljas på svarta marknaden men kumpanen i fråga lyckades inte sälja dem och hon blev avslöjad. Domen blev nio månaders straffarbete, varav den längsta tiden tillbringades på Växjöfängelset, det enda centralfängelset för kvinnor i Sverige under åren 1914 – 1962.

Fångrullorna bevaras idag på Landsarkivet i Vadstena och innehåller noteringar om hälsa, brev till närstående och kopior av kuratorers brev. Författarens närläsning av arkivmaterialet berättar om många skiftande kvinnoöden. Någon har stulit en cykel och en annan har lämnat hemligstämplade uppgifter till Sovjetunionen. Ekonomiska svårigheter var ofta bakgrunden till de handlingar som de dömdes att sitta i fängelse för.

De första månaderna fick varje dömd sitta i egen cell. Antalet brev de fick skriva var begränsat till två per månad. Citaten ur breven för läsaren nära kvinnornas öden. Textraderna berättar om hur dagarna förflöt och vilka tankar som snurrade i huvudet. Många mådde dåligt av att vara ifrån sin familj, de oroade sig för barn på barnhem eller varför maken eller fästmannen inte svarade på brev.

Boken är som ett längre reportage med utblickar i krigstidens Sverige. När männen låg på okända orter och hade permissioner under 1940-talet ledde det många gånger till oönskade graviditeter. Det skulle dröja ända till 1975 innan fri abort infördes i Sverige. Ett av bokens intressantaste avsnitt har anknytning till detta, eftersom ett vanligt brott kvinnor dömdes för var fosterfördrivning. Uppgifter har hämtats från Lena Lennerheds bok Historier om ett brott – illegala aborter i Sverige på 1900-talet. På 1930-talet och 1940-talet utfördes ungefär mellan 10 000 och 24 000 illegala aborter. Amatörerna med den illegala verksamheten var själva i nöd och i behov av pengar till sin försörjning. Prislappen för ett ingrepp var på 50 – 100 kronor (i dagens penningvärde 1 000 – 2 000 kronor). Det är smärtsam läsning om hur sonder och strumpstickor använts i behandlingen.

Också tiden efter fängelsevistelsen var källa till oro. När kvinnorna skulle försöka börja leva vanliga liv igen var de ofta beroende av den egna familje- och vänkretsen. Kuratorerna som arbetade för Växjöfängelset hjälpte till i korrespondensen med omvärlden och de bevarade breven uppvisar yrkeskårens starka empati som imponerar på både författaren och mig som läsare. En del framsteg gjordes i socialpolitiken och fängelsedirektören Ruth Grubb arbetade ihärdigt för att de gravida kvinnorna skulle tillåtas att föda barnet på Växjö BB och inte i fängelset. Barnet kunde därmed få inskrivet i kyrkoboken: Född på Växjö BB (ingen stigmatiserande notering om att vara född på fängelse). Grubb var aktiv inom Högerpartiet. Av citaten framgår att dåtidens högerpolitiker inte per automatik tyckte att en socialt utsatt person var en genomfördärvad människa.

Christina Kellberg har skrivit en läsvärd bok om vad som var ett brott på 1940-talet och varför det begicks. Det väcker tankar på hur samhällsdiskussioner om brottsliga handlingar förs idag. Väldigt sällan är det så svartvitt som rubrikerna i medier ger intryck av.

Similar Posts:

• Mångsidigt och inkännande om aborternas historia
• Vem tjänar på brott och straff?
• Porträttsamling från fängelset
• Ett koncentrat av eftersatt mänsklighet
• ”Att leva innebär att ta ställning. Jag hatar de likgiltiga.”

Det är kanske på en gång inte så konstigt och lite farligt. För är aborträtten så självklar, egentligen? Den har drygt 40 år på nacken, visst, men vi har åtminstone ett riksdagsparti som vill inskränka den, starka krafter runt om i världen som vill eller har förbjudit den, och pågående rättsfall kring vårdpersonals rätt att vägra denna och liknande arbetsuppgifter. Självklar?

Så här berättar journalisten och författaren till 100 om dagen, Anna Bengtsdotter, i sitt förord:

När jag själv ställdes inför situationen att ha blivit oplanerat gravid och valde att göra en abort, pratade jag med mina vänner och familj om detta. Jag insåg då att jag hade många människor runt mig som delade samma erfarenhet. Men de öppna samtalen om upplevelserna och känslorna saknades. [---] Att göra abort är omgärdat av tabu och stigmat kring denna livserfarenhet är stark.

För att bryta detta tabu började Bengtsdotter själv intervjua människor som genomgått aborter. Av sådana samtal består bokens första del. I den andra sätts de personliga berättelserna in i större sammanhang, bland annat i dialog med experter som Ingrid Frisk, sexualpolitiskt sakkunnig på RFSU, och Lena Lennerhed, idéhistoriker som skrivit om abort, bland annat i boken Historien om ett brott.

De båda delarna fungerar fantastiskt bra som en helhet. Det är inte vattentäta skott emellan dem, utan de får förklara och fördjupa varandra. På så sätt får diskussionen om abort kött och ben, och betydligt fler nyanser än debatten vanligtvis har. Det gör 100 om dagen till en bok som borde vara obligatorisk läsning för vårdpersonal, och egentligen för alla andra som på något sätt reflekterar över abort också.

Kanske är 40 år trots allt inte särskilt länge? För även om personerna i boken som valt en abort kan vara säkra på sitt beslut och inte alls enbart ha de förväntade känslorna av sorg, tvivel och trauma, så finns också en stark skamkänsla över att som vuxen människa alls ha försatt sig i situationen att vara oönskat gravid. Man skäms över att ha ”klantat sig” med preventivmedel, över att ta upp resurser i vården, över känslor som inte passar in i mallen och som man förväntas hålla tyst om.

Forskaren Anneli Kero menar att vi borde tala om abort som ett sätt att ta ansvar och sätta in det i ett sammanhang där kvinnor medvetet väljer när och hur de kan och vill ha barn – ”det är egentligen inte så konstigt att bli oönskat gravid. Bara det att kvinnor kontrollerar sin ägglossning i tjugo år är ju ett rätt revolutionerande ansvar”. Därför ställer hon frågan ”är det egentligen något fel på den abortnivån vi har?”

Similar Posts:

• Mångsidigt och inkännande om aborternas historia
• En kamp med kvinnokroppen som slagfält
• Mamma/pappa, förälder, människa … ?
• Det råder ingen brist på barn i världen
• Syns inte, finns inte?

Att föda ett barn utspelar sig också på 1930-talet, under det sista året innan kriget, och huvudpersonen Majs liv har på sätt och vis ganska lite med experterna och aktivisterna på det tidiga RFSU att göra. Ganska lite och samtidigt allt, naturligtvis.

För Maj är bara 20 år när hon tvingas inse att hon är med barn, och inte ens med han den där hon älskar, han som lämnat henne, utan med en tillfällig förbindelse som hon egentligen inte alls bryr sig om. Men Tomas, den blivande pappan, den främmande äldre och frånskilde mannen, vill göra rätt för sig. Han tycker att de ska gifta sig. Maj vill ju inte ha vare sig honom eller barnet, men vet inte hur man blir av med det. Olagligt är det ju, och inga kontakter har hon heller.

Någon har påpekat att nu för tiden skaffar man barn, men tidigare fick man barn eller blev med barn. Blev på det viset. Blev gift. Blev tvungen att gifta sig. Smusslade med bröllopsdatum – jo, sådant finns i mitt släktträd också – ett barn fött första september och bröllopet samma år märkligt ospecificerat – inte var det i själva verket första januari ..?

Just så inleds Att föda ett barn, med ett slags litet förord, en epilog. Ett samtal med en äldre kvinna, en aning eller kanske bara en oskyldig fråga: varför finns det inget bröllopskort?

Får Maj något bröllopskort? Inte det hon hade velat ha i alla fall. Inte med den magen, inte med brudklänning i grått; vitt får man ju inte ha när man är på det viset. Det finns inte mycket som är oskyldigt med kvinnolivet, inte mycket valfrihet men sådana oerhörda konsekvenser för någon som bara är 20 och knappt ens börjat smaka på vuxenlivet. Ett enda litet misstag, en liten svaghet, längtan eller bara brist på motstånd, och rätt vad det är så sitter hon där, i den främmande lägenheten med den främmande maken, med ogillande svärmor i våningen under och hela stora släkten där hon inte kan begripa de oskrivna reglerna, vem hon borde vara.

Det är en ganska kärv huvudperson Kristina Sandberg skapat i Maj, en vars skam och ängslan och tilltagande bitterhet tränger sig på läsaren i ändlösa tirader. Att föda ett barn är skriven närmast i en stream of consciousness med handling, tankar, repliker och fantasier i ett enda flöde. Det är drabbande. Maj blir liksom en påträngande äldre släkting vars bakande och städdille uppriktigt sagt går en på nerverna, men tvingar en att samtidigt förstå varför.

Det är rörande, omtumlande, skickligt gestaltat. Sandberg väver ett starkt band mellan Maj och sin läsare, ett band som åtminstone inte jag kommer att lyckas bryta i en handvändning. Genom gestaltningen, stilen, stängs vi liksom in tillsammans, jag och Maj, instängda i den uppsvällda kroppen, den främmande lägenheten, i livet som inte blev som det skulle.

Similar Posts:

• Köttbullar är också omtanke
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• På den ensammaste platsen
• Mångsidigt och inkännande om aborternas historia
• Systerskap i botten av näringskedjan

Idéhistorikern och RFSU-ordföranden Lena Lennerhed skriver i Historier om ett brott om illegala aborter i 1900-talets Sverige, men gör också välbehövliga utflykter i tid och rum. Hon frågar sig vem som valde att göra abort, varför, hur, vem som utförde dem och hur vanliga de kan ha varit. Samtliga frågor, men kanske särskilt den sistnämnda, är förstås svåra att ge helt tillfredsställande svar på. Definitionerna av liv och medvetenheten om metoder att reglera det genom är långt ifrån alltid självklara och mörkertalen är naturligtvis stora och svårgripbara.

Med det sagt lyckas Lennerhed utreda frågan ur imponerande många aspekter. Hon beskriver människor, rättsfall och metoder, debattens vindlingar och föreställningar i böcker och på film. Därmed problematiserar hon också frågan på en rad sätt och ger läsarens eventuella uppfattning om historien som tydlig framgångssaga i lättmemorerade årtal en ofta välförtjänt törn. Legaliseringen av abort i Sverige kom visserligen officiellt 1975, men i praktiken uppstod den gradvis åren dessförinnan. Kravet på fri abort kan kanske tyckas som en självklar ”kvinnofråga” men är i själva verket inte särskilt mycket äldre. Så lång tid tog det för feminismen att någorlunda frigöra sig från idén om moderskapet som allenarådande bestämning för varje individ av kvinnligt kön.

I praktiken däremot har kvinnor, och naturligtvis i viss utsträckning även deras män, kämpat för möjligheter till familjeplanering betydligt längre, oavsett det berott på försörjning, privata förhållanden eller risken för social stigmatisering. Det är en fascinerande historia fylld av underjordiska nätverk, hemliga kunskaper och dunkel marknadsföring där Lennerhed till viss del reviderar den gängse bilden av abortören som girig kvacksalvare som med sina skitiga verktyg tar livet av patienter på löpande band.

Lennerhed talar hellre, tillsammans med bland andra Världshälsoorganisationen, om säkra och osäkra aborter – begrepp som ofta, men inte alltid, hänger samman med den juridiska aspekten. Miljoner kvinnor dör eller skadas varje år av undermåligt utförda ingrepp idag, i synnerhet i fattiga länder i Afrika, Asien eller Latinamerika. I Sverige fanns, också då abort var olagligt, goda möjligheter för den som kunde betala för sig att få aborten utförd av verkliga proffs på väl fungerande privata kliniker eller inom den vanliga sjukvården.

Till den senare gruppen hör Lena från Lidingö, en påfallande livlig och medveten 15-åring, som 1935 genom sin mammas läkarkontakter kunde skaffa de intyg som behövdes för en laglig abort. Lenas berättelse, till stor del återgiven genom egna dagsboksanteckningar, har fått ett eget kapitel och bidrar till att balansera helhetsbilden med erfarenheter på det privata planet.

”Det personliga är politiskt” hörde ju till 1970-talsfeminismens slagord. Lennerhed lyckas i Historier om ett brott balansera personligt och politiskt på ett sätt som bara kan beskrivas som föredömligt. Det är en liten bok som visserligen är svår att läsa utan krampaktigt hophållna knän, men framför allt en angelägen och mångsidig skildring fylld av genuint intresse, kunnande och mänsklig värme.

Similar Posts:

• Att ta ansvar för sina (icke)barn
• Stöld och fosterfördrivning
• En kamp med kvinnokroppen som slagfält
• Det värsta brottet?
• Bli med barn och bli gift

Låt oss få det sagt, titeln, eller i alla fall undertiteln är en hyperbol. "Från Sapfo till Cyborg: idéer om kön och sexualitet i historien" behandlar idéer om kön och sexualitet i den västerländska historien och med stark tonvikt på det kvinnliga könet och dennas sexualitet. Syftet med boken är, som det går att läsa i inledningen: att ge en orientering om hur tänkandet kring kön och sexualitet formulerats och förändrats. Och det är på historikers vis gjort med det källmaterial som finns. Men det finns mer att säga om kön, något som bevisats i till exempel boken "Rädd att falla: studier i manlighet", där bland andra idéhistorikern Claes Ekenstam medverkar.

Det finns inte ett kön, det finns i all fall minst två – något som den här boken ställer sig bakom rent teoretiskt, men den tar en helt annan vändning i praktiken. Trots att de enskilda texterna i "från Sapfo till Cyborg", alla skrivna av väletablerade idéhistoriker, håller hög klass, blir sammansättningen något olycklig. Tillsammans tenderar texterna att bölja mellan att skildra kvinnokampens framväxt med allt ifrån juridiska rättigheter, sociala reformer och sexuell frigörelse. Samtidigt är de flesta personer som kommer i fråga som referenser i boken män, det är Aristoteles, Platon, Foucault, Mill, Locke, Thorild, Descartes, Hobbes med flera som ger sin syn på kvinnan. De kvinnor som nämns, nämns generellt i egenskap av kvinnor, för att de utfärdat något viktigt för kvinnorörelsen eller för att de på något sätt avvikit ifrån sin tids sociala kön. Inga kvinnor står som referenser för sin syn på det manliga könet, eller för den delen (om man räknar bort Sapfo) i den tidiga historien; sitt egna.

Tyvärr befästs något som "från Sapfo till Cyborg" nog egentligen är ute efter att motverka. Historien reproduceras och kvinnan framstår återigen skildrad som "den andra".

Många teorier som de lärde männen hade är dock nog så intressanta och fascinerande att läsa om, särskilt under antiken och medeltiden: vad sägs till exempel om att ha hela hjärnan full med sperma? Att kunna bli gravid genom att dela samma badkarsvatten där en man tidigare masturberat? Eller att kvinnans könsorgan är en mans, fast ut och in? Kanske slogs några kvinnor av samma tanke fast bakochfram; att mannens genitalier är en kvinnas som trillat ut. Det får vi nog aldrig veta, och just detta är heller inget som bokens författare kan stå till svars för.

Similar Posts:

• Mångsidigt och inkännande om aborternas historia
• Global idéhistoria
• Tårar i tid och rum
• I andanom
• Stöld och fosterfördrivning