Antologin Lyckliga slut börjar med redaktören Susanna Alakoskis berättelse om sina egna och föräldrarnas förhållande. Om hennes mamma som ändå inskärpte ”du ska inte ta stryk”; ”Du behöver inte göra som jag har gjort”; ”Om du får en man som slår, lämna honom”.

Den slutar med gamla Signe, kvinnan som nyskilda radioproducenten Kerstin Wixe av en slump köper ett hus av och som levt ett helt liv i sin våldsamme och psykisk sjuke mans skugga. ”Tänk om man ändå hade kunnat skilja sig”, börjar Signes berättelse.

Lyckliga slut har underrubriken ”Sjutton berättelser om vardagsvåldet”. Det handlar om våld i nära relationer, men också om överfallsvåldtäkter och liknande, och det handlar om att faktiskt komma ur det, komma över det, leva med det. Kunna berätta om det.

Här finns ett drag av den där oerhört viktiga men ibland lite föraktade kvinnliga genren ”bekännelselitteratur”. Lyckliga slut vill ge ansikten åt våldet, så att vi ska kunna prata om det, kanske kunna förstå lite bättre och förändra. Med undantag av Wixes berättelse om Signe och en facktext av Viveka Enander och Carin Holmberg, forskare och författare till boken Varför går hon? Om misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser, handlar alla bokens berättelser om just personliga erfarenheter av våld. Våld från föräldrar och mellan föräldrar, från långvariga partners och mer tillfälliga bekantskaper, från dem man trodde var vänner och från fullständiga främlingar.

Nästan alltid handlar det om mäns våld mot kvinnor, och alla som medverkar i boken är kvinnor. Alakoski efterlyser i sitt förord myntets andra sida – män som berättar om sina erfarenheter av våld, som kan sätta ansikten också på den sidan av saken – och Lyckliga slut har också fått en uppföljare med texter av män: Våld till vardags. Sjutton mäns berättelser. Alakoski skriver att hon i hela sitt liv bara träffat två kvinnor som aldrig utsatts för våld eller hot om våld och bara en som säger sig aldrig varit utsatt för någon form av sexuella trakasserier. Så ja, vad håller egentligen männen på med i allt detta? Jag vet faktiskt inte hur man ska kunna förstås det.

Trots det gemensamma ämnet är det ganska olika texter, dessa brutala erfarenheter med förhållandevis ”lyckliga slut”. Inte sällan handlar det om själva berättandet, om att kunna hantera den här plågsamma historien som är en del av min egen erfarenhet, av det som blivit jag. Hur gör man? Hur förstår man sig själv, förlåter sig själv, lägger skulden där den hör hemma? Maria Küchen, till exempel, skriver om när hon var nitton år på Gran Canaria, skriver en önskelista för att orka börja:

En önskelista.
Ja.
Jag vill ha sex med honom.
Bara med honom.
Och bara så länge jag själv vill det.
Efter ett tag vill jag att vi slutar.
Och jag vill inte ha sex med någon annan.
Inte med andra som jag inte väljer.
Så ser min önskelista ut.

Plötsligt slår det mig att alla nej man sagt faktiskt också har aspekten att man testar. Är det här en person som lyssnar på vad jag vill? Inte ens när man säger ja kan man ju känna sig helt säker. Ska man behöva tänka så? Jag mår illa.

Lyckliga slut är en stark samling texter. Och jo, det hjälper, det tröstar och inspirerar att så här coola kvinnor – förutom Alakoski och Küchen medverkar bland andra Birgitta Stenberg, Unni Drougge, Åsa Grennvall, Kristina Hultman, Lena Kallenberg och Gudrun Schyman – faktiskt varit med om så här mycket hemskt och överlevt och kan berätta om det. Det finns en styrka i det.

Ändå blir jag sittande med en klump i magen över de där männen som jag inte begriper. Jag vet uppriktigt talat inte riktigt hur vi ska kunna leva med att det ser ut så här?

Similar Posts:

• Män som slår – eller inte
• Viktig bok som tyvärr inte lyfter
• Inspirerande, ja. Provokativt? Allvarligt?
• Coffee table-bok om orgasmer som berör
• ”Vi tar oss rätten att ligga med hela världen eller inte ha sex alls.”

Men vad som alltså börjar som en realistisk roman om mer ljusskygga delar av 1880-talets Uppsala, utvecklar sig med tiden allt mer till något som liknar en thriller. Den assisterande stadsläkaren blir nämligen indragen i ett drama som han inte alls kunde förutse, ens när han insåg vad hans sysslor i praktiken går ut på – en Jack the Ripper visar sig nämligen gå lös i Uppsala.

Jag vill inte tjäna för inledningsvis mina tankar till Lena Kallenbergs roman Apelsinflickan, även den om prostituerades villkor i Sverige på 1800-talets slut. Det är en parallell som Larsmo nog har räknat med. Men till skillnad från Kallenberg, som sätter en av de prostituerade i huvudrollen, så väljer Larsmo att främst ha prostitutionsläkarens praktik i centrum. Det är ett val som leder till intressanta skillnader mellan de två böckerna. Här är det främst den manliga, högutbildade läkaren som är huvudaktör och i centrum för berättelsen. I praktiken ger detta mycket av ett utifrån-perspektiv på prostitutionen som fenomen.

Larsmo skriver i huvudsak medryckande och trovärdigt, även om jag ibland kan uppleva det som något förvirrande när han byter aktör utan att det tydligt framgår. I slutändan känner jag mig dock tämligen kluven inför boken som helhet. Vändningen från en realistisk roman till mer av en rysare var långt från vad jag förväntade mig av förhandsreklam och omslagstext, och historien blir därför, ju längre läsningen går, mindre intressant än vad jag hade hoppats på. Men kanske kan det appellera till den läsarkrets som normalt föredrar den sortens böcker.

Similar Posts:

• Enquists upplysningsmission
• När romanen bryter sin form
• Mord och rasbiologi
• En glänta dold i dimman
• En svensk le Carré

Historien är fylld med spännande historier som berättas om och om igen, men även som väntas på att berättas. Jag har precis läst en historia som jag är glad över att jag fått läsa och som jag hoppas att fler läser.

Boken jag nyligen läst handlar om Siri Lassesdotter. Hon är dotter till Rackaren. Siri är en flitig flicka och trots att hon är fattig och föraktad i staden har hon lärt sig att läsa och skriva. Det är hennes dagbok vi får ta del av.

Blunda och tänk dig följande. Du tillhör det fattigaste hushållet i staden, dina kläder är tillverkade av säckväv och är så trasiga att det knappt kan klassas som kläder. Din far är stadens rackare. Kanske den man som står längst ner på samhällets stege, som hans dotter står du förmodligen lite längre ner. Din framtid är utstakad. Bödelns son är din blivande make. Han är otäck och otrevlig och hans framtid består i att ta över efter sin far. Du får dålig mat och den är varken mättande eller näringsrik.

Dina tankar skriver du ner på papper från en sockertopp. Senare samlas tankarna i ett vaxdukshäfte för att tankarna ska bevaras. För att en som jag ska kunna läsa och förstå.

Visst förstår jag. Det första jag förstår är att historia inte alls är trist som min lärare framställde det utan spännande och fascinerande. Det är så här jag vill lära mig, som jag alltid velat lära mig. Genom att ta del av, i detta fallet, en uppdiktad persons öden och tankar.

Det är så mycket enklare när historia blir personligt och så mycket mer spännande.

Berättelsen Siri berättar är spännande, men samtidigt väldigt hemsk. Den är ju baserad på verkliga händelser. På de förhållande som verkligen ägde rum under mitten av 1800-talet. Jag gillar den här boken skarpt. Jag gillar idén och konceptet med historiska dagböcker. Men jag gillar också att det är funderingar och tankar som man som läsare faktiskt också kan tänka över. Ställ er till exempel inför det faktum att du som bödel kanske måste avrätta din son. Hur kallblodig kan man vara? Är det bara att slipa yxan och göra sitt jobb, eller vad ska man göra. Eller snarare vad KAN man göra. För som bödel har du inte mycket att säga till om.

Men vad är det då jag saknar? Jag vet inte. Kanske är jag allt för van vid action och vill att händelserna ska vara mer koncentrerade och fokuserade. Det skrämmer mig lite att en vanlig persons liv inte skulle vara spännande nog. Det är det ju, speciellt Siris liv. Kanske är det att jag ibland undrar om en ung flicka skrivit så som Kallenberg gör. Är inte språket lite tillrättalagt? Det ska det ju inte vara i en dagbok. Ja, jag vet inte.

Men det är trots det något jag saknar. Pricken över i:et.

Fast bra saker är bra nog. Detta är en bra bok. Den är bra så att det räcker och blir över, det är bara det att den inte hamnar i topp på min betygsskala.

Similar Posts:

• För den som söker spänning
• Svåra saker på ett enkelt sätt
• Är blått en kill-färg?
• Kan man fridlysa ett Zäta?
• Mitt liv som hund