Somehow or other, by dint of labour or bounty of nature, or both combined, the essay must be pure – pure like water or pure like wine, but pure from dullness, deadness, and deposits of extraneous matter.

Även om Laurie Penny i sin essäsamling Bitch Doctrine – Essays for dissenting adults kanske inte i alla texter lever upp till Virginia Woolfs stenhårda krav så bjuder hon rakt igenom på god läsning. Vilket måste betraktas som en bragd med tanke på hur produktiv hon är. I Bitch Doctrine samlas ett brett urval av hennes alster som ursprungligen publicerats i bland annat New York Times, Time Magazine och New Statesman. Essäerna är indelade under ett antal olika ämnesrubriker och ger tillsammans en bild av Laurie Pennys gärning som skribent inom dessa frågor. Men det hade varit hjälpsamt att också förse dem med ett datum för första publicering.

En doktrin är en lära eller lärosats som är avsedd att styra det praktiska handlandet. Och precis som titeln antyder ger Laurie Penny oss ett feministiskt perspektiv på en lång rad företeelser som könskvotering, nätdejting, genus och triggervarningar. Hon avslöjar också den falska feminism som just nu frodas hos populister och extremhöger. I dessa läger förfasar man sig över sexuella trakasserier och övergrepp mot kvinnor – men enbart om gärningsmannen är muslim eller invandrare – samtidigt yttrar man sig nedsättande om kvinnors utseende eller klädsel. Håller du inte med? Ja, då förtjänar du också att bli våldtagen.

I’ve lost count of the white men – and it’s always almost white men – who have emailed, tweeted and sent me doctored pictures sharing their graphic fantasies in which feminist harpies like me are stoned to death, fucked to death, genitally mutilated, whipped, burned and gang raped – not by them of course. By those awful muslims.

Jag blir både sorgsen och förbannad när jag läser om de hot som Laurie Penny utsätts för. Och jag vet att jag inte behöver gå längre än till närmaste kommentarsfält på Facebook för att hitta fler exempel på den här sortens beteende. Visst. Det rör sig i huvudsak om män, men vid det här laget vet vi att det också finns kvinnor som inte drar sig för att hota, håna eller sprida lögner om sina medsystrar.

Det vore fel att säga att Laurie Penny har ett glödande engagemang. Snarare kan det liknas vid en fullt utvecklad eldsvåda. Dessutom är hon smart, rolig och stilsäker. I Bitch Doctrine samsas insiktsfulla analyser av valet i USA med flyhänt skrivna filmrecensioner och smärtsamt detaljerade personliga redogörelser av sexuella övergrepp. Det skulle ha varit outhärdlig läsning utan Laurie Pennys superkraft – förmågan att formulera rakbladsvassa, ofta mörkt satiriska sammanfattningar av sakernas tillstånd, och samtidigt skapa hopp om en bättre framtid.

If it’s all going to end in ruins, let’s have them be beautiful ruins. Let’s have fairness there, and care, and mutual aid. Let’s have men and women and everyone else meet each other as equals in the clearing dust. And let’s start now while we still have WiFi and central heating.

Även om jag inte håller med Laurie Penny i alla detaljer så är hennes gnistrande argumentation för ett feministiskt, antirasistiskt och hbtq-vänligt samhälle mycket övertygande. Läs henne du också. Och låt dig inspireras.

Similar Posts:

• För de onämnbara, de onaturliga och de som gör folk upprörda
• Intressant om skeva läsningar
• En hen-roman
• Queering Sápmi
• Som en drog med telepatisk kraft

Ja, kräver. Penny vill ha revolution. Hon är förbannad. Och det i sig är en av de saker hon märker att många provoceras av – att hon som ung kvinna är arg och kräver förändring. Ilska är nämligen något som flickor genom uppfostran lär sig att undvika menar hon, både hos sig själva och andra. Vi lär oss att hänsyn till andra är viktigare än att alltid få rätt. Inte konstigt att många sparkar bakut när Penny skiter fullständigt i att vara tyst och försiktig, och dessutom kommer med sarkastiska formuleringar som sticker hål på de där försvarstalen vi hört så många gånger nu. Som alla de där välmenande kommentarerna där vi uppmanas att uttrycka oss mildare, att inte tala om kvinnohat och våldtäktskultur som något utbrett fenomen som alla är del av och att vara försiktiga så att vi inte sårar någon med våra ord.

Säg inte ”män förtrycker kvinnor” – det är lika sexistiskt som vilken sexism som helst som kvinnor någonsin har tvingats hantera, och antagligen ännu värre. Säg istället ”vissa män förtrycker kvinnor”. Vad du än gör, så generalisera inte. Det är något som män gör. Inte alla män, så klart, bara vissa.

Jag upplever verkligen att Penny skriver på ett för mig nytt sätt om ett ämne jag vid det här laget hunnit läsa en hel del böcker om. Hennes stil bidrar starkt till detta – kompromisslös och orädd, och full av (galg)humor. I en del partier blir det dock väl mycket upprepningar, och ibland hade texten kunnat vinna på att slimmas till och koncentreras även om många träffande formuleringar då hade fått stryka på foten.

Men framförallt har hon en annan utgångspunkt än mycket av det jag läst tidigare, kanske delvis på grund av den generation hon tillhör och delvis beroende på hennes inblick i gräsrotsrörelser och aktivistkretsar. Penny är numer del av den etablerade pressen i och med uppdrag för The Guardian och ETC, men hon började på internet communityn och hon skriver sina texter bl.a. från ockuperade hus och olika kollektiv. För henne har det kapitalistiska systemet och inställningen att ha marknaden som ideal allt att göra med ojämlika relationer människor emellan.

Penny ser både en kraft och en begränsning i sociala rörelser. Kraft för att människor kan mötas som individer och inte först och främst tolkade utifrån kön, funktion, sexualitet, etnicitet. Och en kraft för att människor hittar varandra och kan känna samhörighet i upplevelsen av utanförskap. Men hon är också besviken och frustrerad över att så många av dessa ”alternativa” grupperingar ändå tenderar att bygga på samma förakt för det kvinnliga könet som IRL. Där pojkar och killar som själva inte platsar i den normativa manligheten finner en fristad, men hur denna ofta upprätthålls genom fortsatt uteslutning och nedvärderande av tjejer.

Kanske, tänker jag när jag kommit halvvägs, kanske kan det här vara vad Fittstim och Under det rosa täcket var för mig, för en ny generation feminister? Jag ska erkänna att jag hoppas på det. Och så dagdrömmer jag om en hel skock unga människor som varken klär sig eller beter sig ”som man bör”, men som inte finner sig i att inte bli lyssnade på. Som kräver, ja kräver, förändring.

Boken är till dem och som en av dem, en av de andra, de som aldrig kommer nöja sig med ganska bra, ganska fri och jämlikhet för vissa. Den är till för de onämnbara, de onaturliga, de som gör folk upprörda. Som inte gör som de blir tillsagda. Som pratar när de inte borde och vägrar le på begäran. Som är konstiga och alltid vill för mycket. Om du tror att du är en av dem, så är den här boken till dig.

Similar Posts:

• Rakbladsvass och viktig samtidsfeminism
• Jävla samhället
• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”
• Hur är män och kvinnor egentligen?
• Ta tillbaka allt som är ditt