De nya ledamöterna inträder i Akademien vid en högtidssammankomst den 20 december. De kommer med andra ord inte att ha något att göra med årets Nobelpris i litteratur som tillkännages på torsdag.

Similar Posts:

• I skuggan av inget pris
• Torrt och akademiskt
• Kristina Lugn i mitt hjärta
• Bellmanpriset till Ann Jäderlund
• Nobelpriset i litteratur 2011

En utgångspunkt är att på måfå ögna genom personregistret längst bak. Där radas intrigörerna upp på ett sätt som för tankarna till en deckare.

För att ta ett exempel ur högen: "Delblanc, Sven; berömd författare, litteraturvetare, grym smutskastare."

Det ger en föraning om vad som fick kvällspressen att ropa skandal långt innan boken släpptes, och det medför en lockelse att börja läsningen någonstans mitt i boken, strax innan Gyllensten väljs in i Akademien.

Jag måste erkänna att jag förfor på detta sätt; bläddrade snabbt genom den första hälften av släktförhållanden och ungdomsminnen för att få ta del av Gyllenstens dagsedlar. Den som får mest på pälsen är Sture Allén (i personregistret betitlad "prestigelysten myglare"), Gyllenstens efterträdare på sekreterarposten och tillika hans störste antagonist.

Inte bara "rushdieaffären" blir föremål för revision och vidräknelse, även spelet runt nobelprisfrågor, ekonomi och fastighetsaffärer nagelfars tämligen noggrant. För den intresserade är det här rolig läsning. Språket är naturligtvis fläckfritt, lätt och ledigt.

Men när jag omsider återvänder och läser boken från sin början, möts jag av Gyllenstens hela släkt, uppradade och avbetade sida efter sida. Det känns litet som att läsa släktens Vem är vem och blir aldrig speciellt underhållande.

Nej, åter till tiden efter 1966. Anekdoter och personteckningar serveras med kvickhet och bjuder många komiska poäng. Påhoppen är inga nidbilder direkt, men inger en känsla av revanschlystnad som i sin tur slår över till rent personhat, utgjutet över levande som döda. Och det är väl i och för sig okej, men vad som stör är avsaknaden på självreflektion. Vad tänkte karln, vad kände han?

Fram träder bilden av en pedantisk arbetsnarkoman -fläckfri och konsekvent, men med fordranden intill det orimliga. Jag vet inte om den bilden är sann, för Gyllensten slingrar sig runt sin egen person som en orm som aldrig klämmer till.

Kanske ett svar ges i det "Epitafium" som avrundar minneskavalkaden. I en monolog mellan sig själv och samvetet resonerar Gyllensten över hur han levt sitt liv och om det varit lyckligt:

Jag har alltid varit opersonlig, utanför mig själv. Jag har aldrig varit på plats i mitt liv – ofta jagad av mål och strävanden, ivrig, förbittrad, ambitiös /. med ett stort avstånd mellan mina handlingar, kanske mina engagerade handlingar, och den jag är eller var bortom alla mina manifestationer.

Det är tvivelsutan att det är den första av dessa personligheter som skickat de flesta vykorten i Lars Gyllenstens memoarer, Minnen, bara minnen.

Similar Posts:

• Lugn och Svenbro Akademiens nya giv
• Meningen med det onda
• Minnen utan ansikten
• Och moralen är…
• Initierad bok om Trump

Hur det är med Carina Rydbergs tår vet jag ej, men uppenbarligen har något i henne gått av, och det rejält, vilket ansatsen till denna nya roman vittnar om. Första raden lyder: ”Jag föddes död”. Det är svårt. Man lever men är död. Vad göra? Skriva såklart. Och genom att skriva blir det döda till liv, det vardagliga fantastiskt och kanske finns det ändå en mening med livets triviala djävulskap. Eller?

Det här handlar inte om att föra någon intrig framåt, inte egentligen. Omskriven är affären med Ernst Billgren. Han blir ett självskrivet mål för den häxformel som Rydberg snappat upp ur en bok. Genom att uttala formeln råkar folk illa ut. Men det är inte bara Billgren som får sina beskärda del: ben går av, fäder dör, bilar demoleras och i slutet tillskriver sig Carina förtjänsten av att Jesús Alcalá anklagas för svindleri!

Så var det det här med döden. Hon lever döden, fruktar döden och mest av allt drunkningsdöden. För att komma till bukt med den reser Rydberg till Maldiverna för att begå dykkurs samt få "cert" (dykcertifikat), och berättelsen svänger mot resedagbok och dykinstruktion. En ny omöjlig (dvs enkelriktad) kärleksaffär hinner se dagen, uppenbarad i en dykguide som självfallet får sitt mått av skäppan. Och resan går vidare till Egypten, åter till Maldiverna, till Borneo och Gotland och överallt faller människorna offer för Rydbergs svartkonst. Inte ens Lars Gyllensten lyckas undkomma.

Affären med Billgren visar sig i efterhand vara en komplott, ett stoff eller en installation i jakten på nya konstnärliga kickar. Jag skriver om dig, du skriver om mig och bägge hävdar sin rätt till sanningens korn. Det här är ganska roligt och underhållande och saknar inte komiska poäng. Rydberg visar sig också som en förträfflig observatör i det psykologiska spelet mellan kvinna och man. Ordknappt och enkelt fångar hon glimtar av beteendets bakomliggande orsaker.

I ett vidare sammanhang kan Djävulsformeln förefalla intressant i sin ambition att driva en litterär idé till sin spets, men som suverän berättelse hänger den ganska snett i allt för många trådar. Det blir aldrig riktigt intressant. Kanske ligger problemet i driften att skriva. Den högsta kasten skärpte förväntningarna och skulle då en bok klämmas fram i enlighet med det inslagna spåret, dvs att avbilda VERKLIGHETEN och inget annat än VERKLIGHETEN, stod inget annat till buds. Risken är förstås att det blir aningen trist – som i det dominerande avsnittet från Maldiverna. Då hjälper det inte hur många djävulsformler, reella eller imaginära, handlingen än tillförs.

Man kan inte tvivla på Rydbergs ärlighet, kanske inte heller på hennes mod, men när det kommer till avsikterna med denna bok sviker hon. Den djävulsformel hon upprepar boken igenom visar sig slutligen vara boken själv. Hon får sin hämnd på någons bekostnad. Frågan är vem det gagnar mer än henne själv.

Similar Posts:

• Fallet som förför
• Metaromanen som tog hämnd
• En av alla deckare
• En aldrig sinande syskonrelation
• Ett fullt rimligt främlingskap