Det finns scener i litteraturen där patienter får en djurliknande framställning. Andra gånger skildras patienten istället som ett barn. Alltså är en djur- eller barnmetafor på något sätt aktuell i sammanhanget. Jaha.

Berättelser ur anhörigperspektiv pekar på att närstående till psykiskt sjuka också brukar få det svårt på ett eller annat sätt. Alltså är psykisk sjukdom också ”ett socialt tillstånd som drabbar alla i dess närhet”. Jaså.

En huvudperson med borgerlig bakgrund vantrivs med närheten till underklassen på hospitalet. Ett alltför avvikande beteende leder till cellen oavsett vilken ställning man haft på utsidan. Alltså verkar risken att göra en klassresa nedåt större inne på anstalten än utanför. Åh fan.

…och så vidare, från uppenbarhet till uppenbarhet. Författare som Agnes von Krusenstjerna, Marianne Ahrne, Astrid Väring, Amelie Skram, Knut Hamsun, Kerstin Thorvall, Åsa Moberg och Karin Fossum är underlag. Jönsson lyfter fram fragment och tolkar och ”får intryck” av hur det kunde förhålla sig på anstalt och hospital.

Författarnas lämplighet för ämnet är självklar och Jönsson utvärderar själv litteraturens inflytande på dåtida debatter på några av bokens mer läsvärda sidor. Men överlag genomgås boken av en resultatmässig gleshet och blir en svävande, mumlande spökhelikopter som inte vill landa för att komma till sak. Sällan framgår någon särskild förtrogenhet med psykiatrin som skulle göra Jönsson mer kvalificerad än någon annan att verkställa boken.

Bara något så enkelt som en kortare kommentar till psykiatrirelaterade verk från andra uttrycksformer än litteratur, som Anna Odells eller Erland Cullbergs, hade gett en befriande bredd. Och om man nu tvunget ska hårdbegränsa till det skrivna ordet är det anmärkningsvärt att förbise alla de biografier som skrivs dagligen i bloggvärlden.

Värd att framhålla är i alla fall reflektionen att svensk psykiatridebatt endast väcks i samband med vansinnesdåd, till exempel mordet på Anna Lindh. Utöver sådana sensationella uppblossanden ryms inte frågor som resurs- och ansvarsfördelning eller hopbuntandet av olika diagnoser i de uppmärksammade debatterna. Det är en kvalitet att detta tas upp i boken, även om Ann Heberlein redan skrivit om det.

Förstås kan man inte argumentera mot det värdefulla i Jönssons idé: att lyssna på den som sällan får komma till tals, den drabbade. Med Heberlein som regelbekräftande undantag är det uppenbart att psykiskt sjuka som grupp saknar röst i offentligheten. Det finns kändisar och opinionsbildare som representerar och kämpar för allehanda minoriteter och samhällsgrupper, men de psyksjuka står stumma. Ungefär lika mycket innan som efter utgivningen av Jönssons bok.

Similar Posts:

• Skämt som inte är skämt
• Bakom kulisserna
• Veckan på dagensbok.com
• Frihet och ansvar
• Knappast klädsam ångest

Till idag har Eva läst om Patti Smiths diktsamling Oskuldens tecken. I den får vi möta visionära bilder, civilisationskritik och vad som framstår som djupt personliga känslor och upplevelser. Jag har legat förkyld under större delen av julen och haft gott om tid att läsa, så på torsdag blir det två fantastiska hästböcker av Lin Hallberg, Det spökar Sigge för de lite yngre läsarna och Adzerk- den vita hingsten för de lite äldre läsarna.

Dessutom bjuder Johan på Berättelser på insidan av Lars-Eric Jönsson som vill ta till vara på psykiatriska erfarenheter från skönlitteratur och biografier, en bra idé som tyvärr inte riktigt håller. Tim har läst dikter i Vagga liten vagabond av Eva-Stina Byggmästar. Och på söndag avslutar Ellie med en spännande, fascinerande och djuplodande text som gör avtryck Likt ett brustet halleluja en avhandling av Anna Clara Törnqvist om Christine Falkenlands författarskap.

Trevlig läsning och god fortsättning på det nya året önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Drömmarnas byggmästare
• Halleluja liksom
• Happy days!
• Ta en skogspromenad istället
• Underverk i naturens vardag