Sebbe, som egentligen är en tjej, var den blygaste katten i kullen som liten. Vi får också veta att Sebbe gillade att bli kammad, äta yoghurt och att bli kliad under hakan när hon levde. Smart var hon också, klarade av att sätta på vattenkranen och öppna dörrar.

Det hände att Sebbe försvann och var borta länge, då ingen visste var hon höll hus eller vad hon gjorde. Men Sebbes lillmatte fantiserar ihop vad hon kan ha haft för sig och efter ett av de längre äventyren hemifrån fick Sebbe kattungar. Sen händer det inte så mycket mer för Sebbe blev ingen gammal katt, hon fick problem med njurarna redan när hon var sex år. Och njurproblem hos katter går inte att bota.

Ibland var det som om hon kunde läsa mina tankar. När jag kände mig ledsen kom hon och trampade med sina tassar, spann och tittade mig i ögonen. Ingen kunde trösta mig så bra som Sebbe.

”God natt, min katt” brukade jag viska i hennes öra på kvällen när vi skulle sova.

Det är en sorglig bok om att mista sin bästa vän. Att vi har en njursjuk och gammal katt hemma hos mig just nu, gör mig mer medveten om skillnaden mellan att finnas och att inte finnas. Lillmatte hittar kattleksakerna som ingen leker med och tittar på Sebbes favoritplatser där det bara är tomt just nu. Men Linda Skugges kärleksfulla formuleringar och Kristina Digmans fantasifulla, men samtidigt realistiska illustrationer fyller det som är tomt.

Bild: Kristina Digman

Jag kan sakna den filosofiska delen av vad som händer när någon dör i God natt, min katt. Lillmatte tänker på Sebbe som en kattstjärna som lyser på himlen, men mer utvecklade funderingar om var Sebbe kanske finns nu uteblir. De frågor som barn ofta ställer sig och som kan lindra sorgen en aning.

Däremot är jag glad över att Linda Skugge och Kristina Digman tillsammans tar sorgen över ett husdjur på det stora allvar som de gör. Ett allvar som jag ofta uteblir när det handlar om djur och i synnerhet katter. Både hundar och hästar förknippas genast med större, mer trofasta känslor än de som finns mellan en katt och dess husse eller matte. En enda bok, förutom God natt, min katt som tar sorgen efter en katt på allvar är Lilian Bäckmans Mandarinstunder, där även Zebs njurar slutar fungera. Det är inte arten som avgör hur mycket man sörjer den, utan relationen och God natt, min katt tröstar genom att berätta om det som är sorgligt och hemskt, och påpekar att de vi älskar finns kvar hos oss så länge vi minns.

Similar Posts:

• Envis, busig och söt kattunge
• När orden inte räcker till
• Stilla hav, skräck, debutbar och kattspecial.
• Att låta sorgen ta plats
• Djuret och det lilla barnets besatthet

Vi får träffa lilla Katt och mamman i vardagliga situationer hemma och i parken. Katt vill äta frukost själv, prata i telefonen när det ringer, läsa mammas tidning och klä av sig alla kläderna igen när de äntligen har kommit på rätt plats. Katt vill helst köra vagnen alldeles själv, trycka på knappen vid övergångsstället och jaga ankor i parken.

Bild: Kristina Digman

- Katt kan mugg, säger Katt.
- Här är tallriken och här är skeden, säger mamma.
Katt tycker om gröt och banan.
Katt bankar. Bom bom bom.
-Så får du inte göra, säger mamma.
Mamma är arg.
Katt är glad.
Mamma städar.
Katt vill hjälpa till.

Katterna hos Sanna Töringe och Kristina Digman går på två ben, dricker kaffe, åker vagn och kör bil. De är varsamt översatta till människornas värld så att det aldrig blir någon tvekan om att de är katter. De detaljerade illustrationerna där herrgårman-gubben är katt, registreringsskylten på bilen är ”MJAU” och mamman läser Catz Magazine bidrar till att hålla ramen och berättelsens trovärdighet.

Bild: Kristina Digman

Det är charmiga och söta bilderböcker för den som precis har lämnat pekböckerna bakom sig, och jag hoppas på att det kommer fler böcker om lilla Katt snart!

Similar Posts:

• Sorgen efter en katt
• Stilla hav, skräck, debutbar och kattspecial.
• Årets bästa barnböcker 2012
• När orden inte räcker till
• Djuret och det lilla barnets besatthet

Idag, måndag skriver Anna C om debutanten Malin Nords Stilla havet och den stannar kvar hos Anna med sina kontrastrika miljöer och skirligt vackra formuleringar

På tisdag skriver Björn om Jenny Milewskis Skalpelldansen – ny svensk skräck i gränslandet mellan det psykologiska och det slafsiga.

På tisdag beger vi oss även till Rotundan på Stockholms stadsbibliotek för att mingla med vårens skönlitterära debutanter, och höra dem berätta om och läsa ur sina färska böcker. Här ska tydligen avhandlas allt mellan Alzheimers till kolonialism, från människans längtan efter naturen till reklamvärlden lovar Stadsbiblan. Vår dubbelrecenserade Jonas Joelson samt nyss nämnda Malin Nord är två av färskingarna. Läs mer här. Klockan 18 börjar kalaset.

(Fotomontaget tillhör Stockholms stadsbibliotek.)

På onsdag skriver Eva om När börjar det riktiga livet, som är en novellsamling av Fredrik Lindström. Med ironi och sarkasm berättar han om ofta ganska bortskämda medelklassmänniskor.

På torsdag skriver Emelie om Alltid Astrid en bok om Astrid Lindgren som innehåller minnen, samtal, brev och textanalyser av hennes böcker. Det är en fin bok som Emelie ändå hade förväntat sig mer av.

På fredag skriver Richard om W B Yeats poesiklassiker Tornet. Spännande, komplex och fantastiskt vacker läsning, i skicklig svensk tolkning.

På lördag är det kattspecial. Emelie skriver bland annat om Linda Skugges barnbok Godnatt min katt, om sorgen efter en katt. Och om två böcker i Sanna Töringes nya kattserie ”Katt kan”. Alla tre fint illustrerade av Kristina Digman. Camilla skriver om Don Fritjof s En tuff katt, men även en tuff katt kan möta sitt överhuvud.

Detta och såklart mer därtill serverar vi er denna tjugoandra vecka av 2012. Väl mött läsvänner. Häng på!

Similar Posts:

• Envis, busig och söt kattunge
• Sorgen efter en katt
• Säsongsstart för CLT
• När orden inte räcker till
• Bästa Stockholmsskildringarna

Kristina Digman har tidigare illustrerat flera bilderböcker, men det här är första gången hon även skriver texten. Och den är speciell: poetisk, rytmisk och natursvärmisk, och utan egentlig historia. Flora beskriver den värld hon drömt, och hon drömmer också att där finns en liten flicka till som skulle kunna vara hennes vän. Bara en gång bryts den drömska stilen, och det är när Flora börjar tvivla på att det hon sett i drömmen verkligen finns. På uppslaget där detta sker har också tecknarstilen ändrats, blivit mindre detaljerad och mer distanserad från Flora.

Men annars är det här en sammanhållen bok, lik en dikt i texten men ibland omvänd ordföljd och vackra vändningar. Verserna som har en stavelse mindre på sista raden har en rytm som för läsaren framåt genom boken, på samma sätt som Flora faktiskt är på väg genom sin drömvärld mot den grind hon vet ska finnas någonstans.

Jag går och går fast fötterna är trötta
på smala stigar långt från stora vägen
jag letar efter något som jag drömde
en liten grind, en blå, bland blad och gräs

Similar Posts:

• Sorgen efter en katt
• I en surrealistisk liten göl
• Menlös glädje
• Naturfilosofi
• Att skriva en barnbok