För bara några veckor sedan (27/1) skrev Elise Karlsson en uppmärksammad artikel om crossover i SvD. Då handlade det mycket om åldern. Om hur ungdomsböcker kategoriseras och att de i allt större utsträckning läses av både unga och vuxna. Många av de senaste årens svenska böcker för/om unga har dessutom haft karaktärer som befunnit sig någonstans mellan ungdom och vuxenskap. De har blivit crossover i mer än en mening.

Fler och fler böcker kan sägas höra till den senare kategorin. Det är böcker utgivna på förlag som Gilla Böcker och XPublishing, som pratar mycket om crossover och böcker för unga vuxna, men ofta marknadsför titlarna som ”roman”, kort och gott. Till dessa hör exempelvis Kristian Johannessons Vi måste börja med orden och Felicia Stenroths Bilder som inte angår mig, från förra året. Två böcker som har en del gemensamt med Annakarin Thorburns Jag biter i apelsiner.

Annakarin Thorburns huvudperson far ständigt runt på en cykel. Hon är på väg från en relation till en annan, befinner sig i en passage. Kristian Johannessons Johannes K. pendlar mellan jobb och känner sig alltid osäker på sin arbetsroll. Felicia Stenroths Minna går mellan olika arbeten, personer, hem och affärerna som hon stjäl saker från.

Alla är de människor i rörelse. De förflyttar sig mellan sammanhang samtidigt som de påverkas av sin historia. Obekväma eller otillfredsställda där de befinner sig måste de söka något annat, till synes utan egentligt sikte. I crossoverlitteraturen är detta inget ovanligt. En liknande rörlighet går att hitta hos karaktärerna i många av böckerna – från de ansvarstagande häxorna i storsäljande Cirkeln, till huvudpersonen i Patrik Lundbergs nyligen utkomna Gul utanpå.

I Jag biter i apelsiner, som är Annakarin Thorburns debut, lever jaget tillsammans med en konstnärsman kallad Ödlan. Han arbetar i sin ateljé om nätterna, försvinner periodvis iväg för att senare komma tillbaka och röra med sin ödletunga över huvudkaraktärens sensitiva kropp. Jaget studerar också franska på universitet och spenderar en stor del av sin tid i biblioteket. Där möter hon fransmannen Lo, som hon inleder en relation med samtidigt som hon fortsätter förhållandet med Ödlan. Förälskelsen till de båda männen gror och bokens första delar präglas av en stark sensualism där smak och doft upphöjs utöver det vanliga. De sinnliga upplevelserna blir mer än bara kroppsliga biprodukter – här är det sinnliga själva kärnan. Saft droppar från hakor, hakor ska bitas i. Födelsemärken är som hallon, är som choklad. Människor doftar hund, svett och smör. Dofterna eggar och hetsar. Hungern korrelerar med lusten.

Kärlek: Andas ut i Los värme, känna parfymdoften i lakanen och vara i hans lugn, i hans armar som aldrig kommer att lämna mig. Det finns ingen tvekan i hans ömhet och jag tar emot. Att öka takten för att följa efter Ödlan, springa på trottoarkanter och rätt vad det är biter han mig i läppen så det börjar blöda. Förlåt! Jag trodde det var en jordgubbe. Och smärtan och svullnaden är bara skön och jag vill äta hans läppar med.

Annakarin Thorburns jag agerar. Hon är hungrig, hon hugger tag och tempot är inledningsvis högt. Läsaren blir varse jagets kroppsliga längtan och bjuds in att följa med i bokens vändningar. Jagets agerande tar så mycket plats att någon stillsam eftertanke inte ryms. Dialogerna är korta och de antydningar till oro som ibland träder fram försvinner snabbt igen. Ödlan och Lo är två män endast uppmålade med konturer, som gränsar till att bli karikatyrer.

I bokens senare del tappar historien i intensitet. Fördelen med detta är att vi får veta mer om jagets förflutna. Vi följer nu hennes relation till sin pappa och lära känna samspelet och gnisslingarna dem emellan. Den övervägande känslan i denna del är sorg. Sorgen i hur vi ofrånkomligt präglas av de förhållanden och människor vi växt upp med, hur vi ärver känslor och upprepar andras misstag. Samtidigt förtar denna sorg något av den vackra sinnliga närvaron från första delen. Somliga stycken upprepar ungefär samma känslolägen och tankar utan att tillföra något nytt och kunde utan problem tas bort.

Styrkan i Thorburns roman ligger, liksom i den svenska crossoverlitteraturen i stort, i det flyktiga som återspeglas såväl i händelseförloppet som i den snabba, aktiva prosan. Att texten genom de unga vuxnas perspektiv hela tiden lyckas befinna sig i ett mellanskikt. En osäkerhet som är symptom på ett helt samhällsliv blottas. Med den osäkras blick uppträder sådant som de mätta, stadgade människorna aldrig ser. I rörelsen finns en öppenhet.

Similar Posts:

• Vecka 8 på dagensbok: behöver du crossover, Jesus eller blodtörstiga vattenhästar?
• En rå drömvärld
• DebutBar bland brandlarm och relationer
• Kalla Kulor startar systerförlag
• Som att kika in genom någons fönster

Det är september, höst och bokmässa. Kristian Johannessons allra första bokmässa som författare. Några veckor tidigare har han upplevt sin första releasefest hos förlaget X Publishing och snart ska han medverka på sitt första författarseminarium med titeln ”En ny generation klasslitteratur”. Kristian Johannesson är en författardebutant mitt uppe i den långa, spännande process som en bokutgivning innebär.

För Kristian Johannesson, som har en del gemensamt med debutromanens huvudkaraktär Johannes K., kom idéerna till boken från två håll. Det första var mötet med ungdomarna på SFI-undervisningen i Malmö där han jobbade.

– På många sätt upplevde jag det som Johannes gör. Det var den kraftiga upplevelsen av att börja om, att börja med orden. Både det där magiska i mötet, att säga hej till varandra första gången, men också det otäcka, frustrationen.

Boken uppehåller sig mycket där. Vid det första mötet mellan människor och kulturer, det som händer innanför SFI-klassrummets väggar.

– Man kan försöka få en bild av hur det är för de här ungdomarna, men det går aldrig riktigt att förstå om man inte upplevt det själv. Du har ofta ett trauma med dig, du börjar aldrig helt om som människa, du bär alltid med dig av det som finns bakom. Det som är därinne i klassrummet är svårt, men det finns också en trygghet i sammanhanget som en skola innebär, en gemenskap. En stor del av de här ungdomarna älskar verkligen skolan. Skolan är det som återintroducerar logiken och ansvaret i deras liv. Allt är helt nytt, man befinner sig i en sorts bubbla som är det första hejet. Men det är en lång resa från att lära sig säga hej till att gå ut årskurs nio med fullständiga betyg och en ännu längre resa att komma in på ett gymnasieprogram.

Den andra delen av boken kommer ur upplevelser från en sommar då Kristian Johannesson satt i hemstaden Landskrona och skrev poesi om ”män med cykelkorgar” – en fras som kom att bli viktigt i det som sedan blev den färdiga romanen. Dikterna skrev Kristian utan pretentioner, mest för skrivandets skull. De lästes inte av någon annan än han själv och hans vänner. Men något annat växte fram ur poesin. Det kom en berättelse, och parallellt kom språkövningarna som finns insprängda mellan bokens prosastycken och som Kristian har hämtat inspiration till ur läroböcker i svenska för invandrare.

– Språket är en stor del av identiteten och avgörande när du kommer ny till Sverige, men ursprung, uppväxt, geografi och klass är ju också sånt som spelar roll och formar. Språket avslöjar avstånd.

Klass är ett återkommande begrepp både i och kring Kristian Johannessons bok. Johannes K. funderar på klassamhället och sin uppväxt i en arbetarklassfamilj. Boken tecknar ett arbetsliv i skola och vård som speglar de osäkra villkor och det sökande som många unga lever med idag. Under seminariet som Kristian Johannesson deltar i på bokmässan är det också och klass och klasslitteratur som är diskussionens utgångspunkt. Tillsammans med Felicia Stenroth, även hon debutant på X Publishing, pratar Kristian om varför hans bok har stoppats in i facket ”klasskildring”.

– Man får aldrig glömma klassperspektivet, men ibland är det att dra det lite väl långt att kalla det klassbok bara för att man skrivit en viss typ av arbetsplatsskildring. Klass finns alltid med i bakgrunden och språket, men det är bara en del av boken.

Kristian Johannesson började skriva under gymnasietiden och sedan dess har skrivandet alltid varit närvarande i hans liv.

– Jag har alltid haft det med mig. Även de perioder när jag inte skrev tänkte jag på skrivandet.

Liksom många andra av dagens debuterande författare har Kristian Johannesson gått på skrivarskola. Efter gymnasiet blev det ett år på Fridhems folkhögskola, som han sedan utökade med ytterligare en ettårig kurs där skrivprojekt och textsamtal ingick. Ett år som gav mycket men som förmodligen hade gett ännu mer om han börjat senare, menar Kristian.

Idag har Kristian Johannesson utvecklats i sitt skrivande och lärt sig att skapa distans till texten. Men han har även haft ögonblick då han tvivlat på det han skrivit.

– Det har varit perioder när jag inte velat se åt boken ens. Det gäller väl för alla, att det finns stunder när det är väldigt svårt. Man känner att det man skrivit är värdelöst. Men så känns det inte nu och det är jag väldigt glad för. Nu är det fred mellan mig och boken.

Foto: bild 1 – Anna Carlén, bild 2 – Kristoffer Granath

Similar Posts:

• Vi börjar om
• Vecka 42 på dagensbok.com
• Anna C:s favoriter på bokmässan 2012
• I rörelsen finns en öppenhet
• Vecka 40 på dagensbok.com: En bokbransch med boksmälla

Johannes K. skiftar roller efter säsong och plats. Varje morgon äter han naturell yoghurt hemma vid köksbordet och samspråkar med sin rumskamrat, akrobatdockan Jimmy, som mest hänger på översta hyllan i köket. Han känner sig som en bluff där han står i SFI-klassrummet med en skylt där det står ”professeur de mathématique”. En bluffmattelärare, som kanske inte kan så mycket om matte alls, men som ändå står och försöker lära sina elever att man måste börja med orden även i matten.

Orden börjar verkligen om i Vi måste börja med orden. Inte bara i kapitlen, som strävsamt leder berättelsen framåt, utan även i de poetiska ordövningar som varvas med den ofta korthuggna, ibland lyriskt eftertänksamma och då och då ironiska prosa Kristian Johannesson skriver. I ordövningarna snubblar fraser och uttryck på varandra, samtidigt som språkets inneboende logik och ordning blir mycket tydliga:

Vilka platser?
Dra streck. Kombinera rätt beskrivning med rätt ställe.

A. Här får du inte stanna för alltid 1. Bibliotek
B. Här kan du inte stanna för alltid 2. Tunn is
C. Här vill du inte stanna för alltid 3. Väntrum
D. Här bör du inte stanna för alltid 4. Kök

Att varva prosa med lyriska språklekar kan vara en svajig väg att gå. Många gånger kan de båda skrivformerna stjälpa varandra och en kan som läsare ibland önska att författaren hade valt bara ett sätt att skriva på. I Vi måste börja med orden är dock språkexperimenten motiverade. Jag blir mycket förtjust i poesin som växer fram ur helt vanliga övningsböcker och utan denna skulle romanen varit betydligt plattare. Men även om prosastyckena i boken berättar något viktigt och även om språket många gånger är intressant, hade jag önskat att Kristian Johannesson fördjupade sig lite mer i det han berättar om. Att han lät eleverna i SFI-klassrummet och människorna på vårdhemmet ta ännu mer plats, att han stannade kvar längre i de rum där romanens brännpunkter finns.

Johannes K, uppvuxen i en arbetarklassfamilj i ett Landskrona ”som ungefär betyder Sverigedemokrat”, blir aldrig säker på var han hör hemma. Kanske är det delvis därför han hela tiden tvingas börja om? I bakgrunden anas ett samhälle som är både flyktigt, identitets- och arbetsfixerat. Klass ligger som en tunn hinna över orden, finns mest närvarande i bokens undertext och även om Johannes K. lever med en viss ekonomisk osäkerhet är det inte den som är i fokus. Det osäkra finns inuti, är något av ett arv som blir en nackdel i livet, men kanske även en anledning till att Johannes K kan anpassa sig och vara en del i väntrummet där också han måste vara helt ny inför språket.

Att starta om är bland det svåraste vi kan göra. Ändå gör vi det hela tiden, frivilligt eller ofrivilligt. Men oavsett om du kommit till ett nytt land eller står inför nya människor måste du i alla fall… ja, börja med orden.

Kristian Johannesson har skrivit en annorlunda debutroman om något mycket angeläget. Språket angår oss alla.

Similar Posts:

• ”Du börjar aldrig helt om som människa” – Intervju med Kristian Johannesson
• Vecka 42 på dagensbok.com
• I rörelsen finns en öppenhet
• Anna C:s favoriter på bokmässan 2012
• Som en modern ”Maken”

Camilla passade på att träffa den argentinska författaren Claudia Piñeiro och ställa en del frågor om hennes bok Torsdagsänkorna, som hon även recenserar idag.

Senare i veckan kommer jag att skriva om en svensk debutant – Kristian Johannesson som skrivit Vi måste börja med orden, utgiven på Xpublishing. Under bokmässan träffade jag också Kristian för en intervju. Det blev ett samtal om att debutera, men också om språk, identitet och klass. Intervjun kommer att dyka upp här på dagensbok inom en snar framtid.

Till helgen får vi också följa med till Jan Guillous historiska värld när vår gäst skriver om del två i Guillous senaste romansvit Det stora århundradet.

Trevlig vecka!

Similar Posts:

• Anna C:s favoriter på bokmässan 2012
• ”Du börjar aldrig helt om som människa” – Intervju med Kristian Johannesson
• Jag bojkottar inte bokmässan. Jag åker inte på bokmässan.
• Får man tröttna på Bokmässan?
• Vi börjar om

Mina favoriter i år liknar nog ganska mycket resten av dagensbok-redaktionens. Det är, i skuggan av Gardellseminarier, förlagsmiddagar och nobelprissigneringar, ganska små saker. Men ändå sånt som blev stort och minnesvärt tillsammans med dem jag var där med. Bokmässan upplevs bäst i bra sällskap, så är det bara.

Rum för Poesi

Anna Liv hävdar att Rum för Poesi är den plats på mässan som har bäst luftkonditionering, vilket kan vara helt sant. Men svalkan kommer också någon annanstans ifrån. Att man valt att stänga in poesin och i stort sett skuffa undan den från resten av mässan är i det här fallet ingen nackdel. Här blir orden respekterade, människor tystnar, stänger av mobiler och riktar all sin uppmärksamhet mot den som läser. Rum för Poesi är troligtvis den plats på mässan där du kommer närmast litteraturen utan att störas av bruset från alla som försöker höras.

Författarintervjuerna

Privilegiet att få sitta ner i lugn och ro och prata med intressanta författare i timmar är egentligen bättre än vilket seminarium som helst. På fredag förmiddag intervjuade jag Kristian Johannesson, debutant på X-publishing, och på eftermiddagen träffade jag och Emelie några av författarna till den erotiska novellsamlingen HET. Båda intervjuerna blev samtal jag kommer att minnas.

Räkmackan

Den berömda räkmackan, say no more! Vi köade längre för att få den, men få räkmackor smakar så gott som dem en äter på bokmässan i Göteborg.

Göteborg

Favorit i repris. Göteborg är inte Stockholm. Göteborg är spårvagnars gnissel i bakhuvudet, lövade avenyer, Parkbarer, Textivalfester, Slottsskogens vandrarhem, backpackerfrukost, bokskvaller, gatukökspommes, vin, klapprande skor mot kullerstensgator dränkta i höstljus, ensamma stunder på en Håkan Hellström-regnig andra långgatan, det är mer vin och…ja, ni förstår. Göteborg är något annat.

Tranströmer

Jag missade visserligen Tranströmer-seminariet på torsdagen, men vad gör det när en får se en livs levande svensk nobelpristagare i räkmackekön inne på Gothia Towers?

Förlagen

Alla förlagsmänniskor som bygger montrar, står i montrar, fixar och donar och orkar vara trevliga för att sedan packa ihop montern igen och komma tillbaka med samma energi till nästa mässa. Hurra för er!

De unga bokbloggarna

På lördagen var jag lyssnade på när Dagensboks Emelie, Lina Forss och Amanda Hellberg pratade i två timmar med ett gäng supercoola unga bokbloggstjejer. Det blev ett samtal om böcker och författande och såklart om bokbloggar. Och ja – så länge det finns bokbloggar som drivs med samma energi kommer det också att finnas läsare. Och böcker.

Similar Posts:

• dagensbok.com medverkar på bokmässan
• Lördag och söndag på bokmässan
• Vecka 42 på dagensbok.com
• Fredag på bokmässan
• Den nyktra bokmässan