Den bok jag nyss slagit igen pärmarna på är en antologi med berättelser av sverigefinska medborgare i Sverige. Redaktören Kristian Borg har samlat texter som skrivits av barn eller barnbarn till den generation som arbetskraftsinvandrade till Sverige under 1950-, 1960- och 1970-talet.

Skribenterna är alla unika och några skriver utifrån personliga erfarenheter medan andra återger sociologiska studier som de bedrivit. Det skulle kunna vara en bok som släpper in oss i hopplöshetens boning men jag upplever absolut ingen gnällig klagovisa. Tvärtom, här tas ett snyggt grepp om två ämnesområden: stereotyper och klassamhälle. Forskning och studier silas till knivskarpa sammanfattningar. Ofta glimmar det till av fighting spirit*. Tacksamhetskänslor liksom blandas med glödande motstånd. Även om det ibland handlar om fakta glider tankarna vidare i existentiella frågor som är universella. Därmed lyckas boken omvandla ordet arbetskraftsinvandring till något mer än en nationalekonomisk term. Iakttagelser, upplevelser är så levande att jag tror mig sitta och lyssna på goda vänner, som alla är värda att omnämnas: Susanna Alakoski, Seluah Alsaati, Ivar Andersen, Kristian Borg, Maziar Farzin, Eija Hetekivi Olsson, Nanna Huolman, Andreas Ali Jonasson,  Domino Kai, Mats Kolmisoppi, Tuija Nieminen Kristofersson, Lina Puranen, Victoria Rixer, Kaisa Syrjänen Schaal, Zac O’Yeah, Marja Ågren.

Många texter nästan andas en outsagd fråga. Varför glömmer majoritetsgruppen i ett samhälle bort att vara nyfiken? Den som har sluppit krig och har en obruten linje med föräldrar-mor-/farföräldrar tycks se livet med sommarstuga och båtsemestrar à la Saltkråkan som självklar. Eller fjällresan med skidåkning. Den som lämnat sitt hemland äger ibland enbart en resväska med ett fåtal kläder, möjligen något fotografi av en kär vän eller familjemedlem. Många gånger uppstår ett vakuum, ja närapå en existentiell tomhet när den som invandrat ALDRIG får en nyfiken fråga: ”Din dröm om frihet, hur ser den ut?”

Boken uppvisar många konkreta exempel på förluster som följer när en människa byter hemland. Redan tidigt förändras språket. I det nya landet kläs slang, samhällsnyheter och trender inte längre i förstaspråkets dräkt. Språket som talas av majoriteten tränger sig in och kommande generationer (barn, barnbarn) blir undervisade i majoritetsspråket. Vi möter här en skribent som inte fått finska språket som liten, men som med jävlar anamma** bestämt sig för att lära sig det som vuxen. För honom är språkresan en berikande erfarenhet.

Funderingar kommer i rullning i några skildringar av personer som är jämförbara med den mytiska, stereotypa bilden av en finsk arbetskraftsinvandrare. Det känns viktigt att påpeka att stereotypen är en uppfinning av majoritetsgruppen, vilket också analyseras grundligt i ett av bokens bidrag. Det är inte självklart att mottot ”det är viktigt att arbeta hårt och göra sitt bästa” har sitt ursprung i den individuella fria viljan. När jag personligen börjar kisa med mina ögon, kan jag föreställa mig att flera hårt arbetande finska invandrare hade andra världskriget i färskt minne. En stupad far vid fronten. Kvar i Finland fanns kanske en morbror som var krigsinvalid eller en faster som var änka med flera små barn att försörja. I en sådan backspegel är det nog svårt att ”klaga”. Hård och tung teknisk industri eller kvällstimmar med lågt betalda städuppdrag sliter likafullt enormt hårt på kroppen. Priset är högt i form av förslitningsskador, smärta och låg pension. Jag vill rekommendera dem som förespråkar ”enkla jobb” år 2016 att läsa flera av bokens texter just av denna anledning. Historielöshet är ingenting att sträva efter.

Som jag nämnde tidigare tycks byte av hemland alltid innebära en viss förlust. Men någonstans i mängden av sverigefinnar finns också människor som velat lämna bygden de vuxit upp i. I alla tider har människan önskat sig en bättre standard eller en bättre möjlighet att utveckla sina färdigheter. Någon kanske fylldes av drömmen om att hitta någon annan hjärtevän än grannfamiljens son? Litteraturen om sverigefinnar skulle kunna växa än mer och kanske nästa antologi fylls av historier med outsinlig upptäckarglädje, exempel på överraskande allianser och brobyggande? Den rika dynamik som uppstår mellan människor av olika härkomst, den finns nämligen omkring oss. Hela tiden.

*= sisu (som det heter på finska)
** = sisu (ja, det är ett fantastiskt finskt ord) 

Similar Posts:

• Vad Lever Man För?
• Jag tänker på Reijo
• Att dela ett odelat liv
• När är man hemma?
• ”Att berätta om det blir en väg att återta makten”

Att nya partier tar sig in i riksdagen är trots allt ganska ovanligt, och det väcker nästan alltid starka känslor. Inte minst hade vi förstås dunkat oss själva i ryggen och känt oss lite duktiga över att högerpopulismens framsteg i Europa, ja, till och med i våra nordiska grannländer, hållits tillbaka här (som om Ny demokrati aldrig funnits och kanske mest var ovanligt ostrategiska). Så hände det i alla fall, och blev väl ett av de där politiska traumana som vi bearbetar och bearbetar, för att inte säga ältar och ältar.

Borde vi tagit debatten? Tog vi inte i själva verket debatten? Tog vi den på ett sådant sätt att vi samtidigt accepterade SD:s sätt att formulera frågorna? Hur skulle de behandlas? Varför tycktes skandaler som hade begravt vilken politiker som helst från någon annat parti inte bita på SD:s representanter? Och hur många av sina medlemmar kan ett parti egentligen utesluta?

Jag har vare sig följt bokflod eller debattartiklar maniskt; ändå undrar jag om inte det mesta som går att säga om SD redan sagts. Så vad finns kvar? Och vem är det egentligen det ska sägas till?

Artiklarna i den nyutkomna antologin Sverigedemokraternas svarta bok håller ganska olika tonlägen, men riktar sig onekligen till partiets motståndare. Texterna i den sträcker sig från relativt neutralt hållen historieskrivning och analyser till webbsidan ”Inte rasist, men…”-redaktionens lilla ”Ställ dem till svars. Grundkurs för antirasistiska ångvältar”. Begrepps- och organisationsregister finns också med.

Journalisten och Expo-medarbetaren Mikael Ekman ger en utmärkt historisk bakgrund om Sverigedemokraterna som organisation, som jag för all del i stora drag tycker mig ha läst förut. Intressant är bland annat hur strategin att själva försöka få stryk och därmed sympatierna på sin sida tycks ha funnits med länge.

Researchgruppens Måns Nilsson ger en kort sammanfattning av vad SD gjort sedan de kom in i riksdagen 2010, bland annat om vilka motioner de faktiskt lagt. Det hade förtjänat större utrymme, både för att det är viktigt och för att det ofta är svårt att utifrån korta punktlistor begripa hur resonemangen går. Förbudet mot fyrverkerier ”på icke-svenska högtider”, minskad aborträtt, slopande av Sametinget, och återinförd rätt till kungen att dela ut ordnar kräver kanske ingen längre förklaring, men redan trohetseden till kungen för att få svenskt medborgarskap, stoppet för ”den etniska diskrimineringen av svenskar på arbetsmarknaden” och inte minst det återkommande ”återupprätta svensk välfärd och samtidigt sänka skatten” hade ju minst sagt behövt utvecklats.

Mathias Wåg skriver om hur Sverigedemokraterna fortfarande fungerar som en plantskola för svensk extremhöger (därav de eviga uteslutningarna). Henrik Arnstad definierar partiet som neofascister och ultranationalister: det finns ett Sverige och ett svenskt folk, som är hotat, i förfall och måste återupprättas. Vad som är svenskt och svenskar och vilka som är hotet är smidigt nog bara de själva som kan definiera, och det kan vara föränderligt.

Diana Mulinari och Anders Neergaard har intervjuat SD:s kvinnominoritet och beskriver deras resonemang i termer av ”omsorgsrasism”: enligt den står SD för skyddet av ”den lilla utsatta människan”. Det är omsorgen om svenskarna – ibland till och med om de potentiella invandrarna, för det är faktiskt bättre för dem också att de stannar hemma – som leder SD; inte hat utan kärlek.

Jag är inte jätteförtjust i artikeln i sig – jag tycker väljarna som analyseras får komma till tals lite för sent och för lite – men frågorna är intressanta. Kvinnliga väljare har i Sverige av någon anledning länge utmärkt sig som mindre rasistiska, mer intresserade av omsorg och välfärd och allas mänskliga rättigheter. Kan SD, med sin klart antifeminstiska politik, bryta den traditionen?

Ekonomhistorikern Lovisa Broström sätter SD:s framgångar i direkt relation till den ekonomiska utvecklingen, till krisen och de ökade klyftorna. Europa har haft mer synliga högerextrema partier sedan 1970-talets ekonomiska kris. I Sverige motverkades ojämlikheten politiskt under 70- och 80-talen, och först när kursen började ställas om under 90-talskrisen kom också det högerextrema genomslaget. Från de senaste årens ekonomiska kris, som slog till 2008, har vi varit relativt förskonade, men de politiska strategierna har ändå varit desamma som i mer krisdrabbade länder, och ökade ekonomiska klyftor och större social osäkerhet har också gett mer framgångsrik extremhöger.

Det blir tydligt inte minst om man tittar på pensionärerna, skriver Broström. De har tidigare inte varit någon stark väljargrupp för SD, men i takt med att det nya, osäkrare pensionssystemet börjat drabba nyblivna pensionärer ökar också stödet för SD i denna grupp. Broströms slutsats blir:

Att bryta sönder en solidarisk sammanhållning är enkelt, att bygga upp den och återuppbygga förtroenden är betydligt svårare. Men några första steg skulle kunna vara att ta bort pensionsbromsen i pensionssystemet, lagstifta mot bemanningsföretag och höja taket i arbetslöshetskassan för att återskapa samhörigheten och känslan av att vi lever i det här samhället tillsammans. Att minska människors ekonomiska osäkerhet och rädslan för att falla är sant antifascistiskt arbete.

Jag undrar om det inte är där någonstans svaren ligger. Vi kan diskutera och granska Sverigedemokraterna till vi blir blågula i ansiktet. Så länge vi låtsas att deras uppdelning i närande och tärande är väsensskild från den så kallade politiskt korrekta undrar jag om vi någonsin kommer någonvart.

Similar Posts:

• Schweden, Schweden
• Underhållande guide till vårt nya riksdagsparti
• Grisen i säcken
• ”Jag är ju inte rasist, men …”
• Tystnad, tagning

Men vad betyder det egentligen att ”skapa jobb”? Borde inte jobb antingen finnas där och behöva göras eller också kan vi hitta på något roligare att göra med vår tid istället? Det låter förstås naivt, men det kan mycket väl vara naivitet som behövs i det här läget – barnet som vågar peka och fråga varför kejsaren är naken.

Nationalekonomen och välfärdsfilosofen John Maynard Keynes förutsade på 1930-talet att hans barnbarn skulle behöva arbeta ungefär tre timmar om dagen (se Christer Sannes Keynes barnbarn). Detta på grund av effektiviseringar av produktionen, en tidsvinst som verkade självklar att ta ut i minskad arbetstid. Det gjorde vi åtminstone delvis, fram till 1970-talet, men sedan dess har effektivitetsökningarna enbart tagits ut i ökade vinster och ökad konsumtion. Vill vi ha det så?

Väldigt många säger nej. Ändå verkar 40-timmarsveckan huggen i sten och den politiska retoriken, nästan alldeles unisont, går ut på att vi måste arbeta mer, inte mindre. Det är vad alla stora politiska satsningar de senaste åren sägs gå ut på (om det verkligen är så kan man kanske diskutera, se dagens recension av Aron Etzlers Reinfeldteffekten), men var finns jobben? Och vad är det som säger att det som avgör människovärde är och bör vara lönearbete?

Den typen av frågor ställs av journalister, aktivister och akademiker i antologin After work. Farväl till arbetslinjen. De korta, ofta lättlästa, någon gång lite snårigare texterna hålls löst samman av arbetskritiken, men behandlar synen på arbete och människa, alternativa lösningar som arbetstidsförkortningar, medborgarlön, friår, olika typer av allmänningar och lokala valutor. Det handlar helt enkelt om att ifrågasätta sakernas tillstånd: Måste vi ha det precis så här?

Vari ligger det rimliga i att delar av befolkningen arbetar ihjäl sig medan andra står utanför? Behövs arbetslöshet – det räknar till exempel både Riksbanken och Konjunkturinstitutet med numera – och varför behandlas i så fall de arbetslösa med sådant förakt och bestraffningsåtgärder? När blev det en självklarhet att skiljelinjen mellan dem som deltar i samhället och dem ”i utanförskap” går vid lönearbete? Skulle vi verkligen sakna alla yrkeskategorier om de försvann och hur många tycker egentligen att det de gör på jobbet ens är vettigt? Fungerade friåret? Vore det möjligt att finansiera något som känns så avlägset som medborgarlön?

Ja, svarar till exempel förläggaren och redaktören Kristian Borg på det sistnämnda. En basinkomst som går att leva på för alla skulle gå att finansiera genom att den ersätter socialbidrag och studiebidrag om man dessutom avskaffade jobbskatteavdraget. Häpp!

Exploderade din hjärna just? Bra. Vi behöver mer av politiskt tänkande som är fantasieggande, utanför ramarna, som vågar ställa de svåra, grundläggande och underliggande frågorna och, ja, ni vet. Som man inte somnar av.

Similar Posts:

• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Lön åt alla
• Fantasin till makten!
• ”Är det gröna ett klistermärke att sätta på etanolbilen eller en revolutionär kraft?”
• Shop ’til we drop?

Medan vänstern – med rätta – länge tvingats städa ut garderoberna och göra upp med sina ibland minst sagt okritiska förhållningssätt till kommunistiska stater världen över, har högers diktaturkramande fått stå märkligt outrett och oemotsagt. Det menar i alla fall ett antal skribenter i antologin Högerns svarta bok. Genom den politiska historien har högern motarbetat varenda demokratisk reform, varenda utbyggnad av välfärdens trygghetssystem, varenda semestervecka och vartenda steg för ökad anställningstrygghet och arbetsplatssäkerhet. Dessutom har borgerliga debattörer visat stor förståelse för störtandet av demokratiska styren världen över så fort dessa på ett eller annat sätt hotat de ekonomiska intressena.

Ibland blir det ett harvande kring vem som skrivit vad på ledarplats i Svenska Dagbladet någon gång på 1970-talet, men linjerna går att dra fram till nutida samarbetspartier i Europa och världen. Och så inträffar kärnkraftolyckan i Japan, näringslivstoppar går ut i media och bekymrar sig för att kärnkraftens framtid som vilande på politiska beslut nu knappast kan förväntas fattas ”rationell” – eller i klartext: vanliga människor borde inte få vara med och bestämma över saker som påverkar oss över ofattbara 100 000 år framöver. Sådant borde överlåtas åt experterna, och experterna blir på ett märkligt sätt liktydigt med dem som tjänar pengarna i nuvarande system. Jag hade inte riktigt trott att man kunde resonera fullt så odemokratiskt i Sverige 2011, men de där uttalandena ger för mig diskussionen i Högerns svarta bok en ny tyngd.

Det finns, väldigt hårddraget, två sätt att se på rättvisa och demokrati. Den liberala varianten är att nöja sig med människors formellt lika rättigheter. Den socialistiska menar att detta, med Heidenstams ord tenderar att sluta i ”att medborgarrätt heter pengar”. För att motverka de orättvisor som finns i samhället och rent faktiskt ge människor mer lika rättigheter krävs betydligt större insatser. I de där näringslivsnissarnas syn på ”irrationella” människor som ett beklagligt hinder för ekonomisk utveckling, ja, där har nog faktiskt demokratin blivit så mycket den starkes rätt att den helt enkelt rationaliserat bort sig själv.

I antologins första bidrag läser Åsa Linderborg SAF:s (numera Svenskt näringslivs) önskelistor från 1980-talet och konstaterar att de senaste decenniernas politik gett dem allt de drömde om. Texten skrevs redan 2004 – tidshoppen är ett irriterande inslag i en antologi som ändå utger sig för att vara gjord 2010 – och avslutas med några frågor inför socialdemokraternas kongress som tyvärr kan vara lika användbara till den pågående:

Var det hit vi ville och var fanns vi när allt hände? Vad kan vi göra för att demokratin inte ska förvandlas till fars?

De bästa inslagen är de som mer konkret behandlar specifika politiska områden. Så skriver till exempel Kajsa Ekis Ekman om en borgerlig miljöpolitik där talet om konsumentmakt, individens frihet och ansvar framstår som en tunn fernissa över vad Naturskyddsföreningens ordförande har kallat ”miljöpolitikens absoluta nollpunkt”. Linn Hjort skärskådar den borgerliga feminismen, Benny Nilsson jobbpolitiken, Björn Fridén skolpolitiken och Aron Etzler privatiseringen av vården. Mikael Nyberg får avsluta med frågan om vad den nuvarande politiken egentligen kostar oss och Salka Sandén ger ett välbehövligt klassperspektiv på debatten om FRA-lagen:

Jaha, nu var det läge att bli upprörd. Liberala bloggare och journalister riskerar för första gången att även de få känna på några av konsekvenserna av den politik så många av dem drivit, backat upp eller tigande samtyckt till.

Jag känner mig bara en smula alienerad inför en debatt där arbetarklassen som vanligt är helt osynlig. För om FRA-lagen dras tillbaka, är det bra igen då? Gör övervakningen på skolor och arbetsplatser ingenting? Är det okej att så många människor helt saknar kontroll över sin vardag?
Får vi skylla oss själva, medan ni känner er kränkta?

I antologins mest udda inslag gör poeten Kristofer Flensmarck poesi av Göran Hägglunds märkliga tal om ”verklighetens folk”, de där ”vanliga” som hotas av vänsterpolitiker, kulturarbetare och feminister. I de vanligas liv tycks inte finnas någon plats för politik. Den hör till det där som kommer utifrån och stör. Den borde förmodligen överlämnas till experterna. Och där har vi väl liksom gått varvet runt.

Similar Posts:

• Vad Lever Man För?
• Vi och de – vår uppdelning och deras
• En familjebiografi som engagerar
• ”Vad skönt att allas rätt att få en vinare uppkörd i fittan går före nåt slags kommunistisk totalitär idé om att det per definition är ett övergrepp!”
• Slutet på en era?