Nåja, det där med kvinnor som sitter på verandor och väntar på män, har vi väl passerat vid här laget, men hur man upplever kärlek, besvikelse och sorg har inte förlorat det minsta av aktualitet i våra dagar. Det spelar ingen större roll att de befinner sig i Sydamerika och att klappret av hovar talar om att någon är på ingång, de stora känslorna är ändå de samma.

Ana Maria ligger död i sitt hem och de som varit viktiga för henne i hennes alltför korta liv kommer för att ta farväl: hennes man, hennes förste älskare, hennes syster, hennes amma, hennes barn och några till. Och det är här den magiska realismen blixtrar till: hon är visserligen död, men hon kan ändå höra, se och känna dem som tar ett sista farväl vid hennes dödsbädd. Om man bara sväljer den premissen, är det fritt fram att bölja med i känslorna. Och böljar gör det!

Varför hade du gett dig av utan att säga till? Och när? Jag hörde inte dina hästar galoppera ens på långt håll. Jag minns min förvirring. Jag tog några steg, tog några djupa andetag, lyfte blicken.

Men en natt hände det där, det som för henne varit okänt. Det var som om någonting föddes djupt nere i henne, en glödhet långsam rysning som med varje smekning rörde sig uppåt, växte sig större, omslöt henne ända upp i hårrötterna, grep om hennes strupe, fick henne att tappa andan och skakade henne ner i den tillstökade bädden, utmattad och tillnyktrad.

Mot slutet av sitt livs resa, när hennes söner och far burit henne från huset till kyrkogården är hon försonad med sin död.

Hon känner sig oändligt lyckligt lottad som får vila bland prydliga cypresser, i det kapell där hennes mor och flera syskon vilar på rad. Lyckliga över att hennes kropp ska upplösas där, lugnt och stilla, hedersamt under en stenhäll med hennes namn.

Maria Luisa Bombal lyckas med något som i mitt tycke varken Marquez eller Allende lyckas med: på mindre än 100 sidor låter hon Ana Maria leva om sitt liv och åter få känna på de känslor hon kände då. Och det smittar av sig: Jag ÄR Ana Maria när jag läser!

Och det bästa, vet ni vad det är? Den är så föredömligt kort, så man kan läsa om den varje gång man känner sig lite nere, för att genast bli uppiggad! Maria Luisa Bombal fungerar som en mild form av psykofarmaka och det helt utan recept.

Similar Posts:

• Latinamerika på svenska
• En rättvis chans åt Zorro
• 100-åringen som skrev ett brev och försvann
• Så otrolig att den kanske är sann?
• Snirkliga meningar om livet och kärleken

”Han där […] skriver dramer, framför allt historiska dramer i fem akter.” [...] Christian avbröt honom. ”Alla är inte i fem akter, och de är heller inte alltid historiska. Jag skriver vad jag känner för. Och för det mesta känner jag för historiska dramer. Jag skriver det jag måste. Jag måste för det mesta skriva historiska dramer.”

Det är sällan jag läser om böcker, men så fort jag läst ut Schnitzlers En senkommen berömmelse har jag lust att göra just det. Denna kortroman handlar om Eduard Saxberger, en äldre tjänsteman som blir ”upptäckt” som poet av en yngre skara beundrare. Herr Saxberger blir sedermera känd som författaren till Strövtåget (ett verk som han skrev för 25 år sedan).  Berättelsen följer Saxbergers sammanstrålning med den litterära klubben Entusiasterna bestående av författare, kritiker och en skådespelerska och hur detta möte påverkar Saxbergers egen självuppfattning. Han rycks med av hetsiga debatter om konstens sanning och skönhet som – i varje fall till en början – trollbinder honom.

Arthur Schnitzler (1862-1931) är känd i Österrike för att ha varit en av de första författarna att använda inre monologer (som Joyce förtjänstfullt använde i Odysseus). Här anammas en stil som ligger nära det som på tyska kallas för ”erlebte Rede”; en stil som formellt är i tredje person, men som funktionellt är i första person. Även om kortromanen är skriven i tredje person så beskrivs Saxbergers inre värld snarare i första person (vilket inte är fallet med någon annan av bokens karaktärer). Detta ger texten liv och vigör. Berättelsen lyckas på ett elegant sätt fånga människans fåfänga med en ironisk men samtidigt kärleksfull blick. Blicken avslöjar en författare som har en djup förståelse för den mänskliga naturen.

Schnitzler låter aldrig skeendet urarta i fars. Hans ironiska distans till skeendet gör att man kan känna igen sig i personernas tillkortakommanden, såsom exempelvis när skådespelerskan i gruppen säger följande:

”Om jag hade varit tvungen att välja en annan yrkesbana än teater, hade jag tagit livet av mig”, sa fröken Garsteiner.

Man kan känna igen sig i många av de personer som porträtteras, men även om de skildras på ett roligt vis blir de aldrig karikatyrer. Alla känns djupt mänskliga och skildras med ett lätt anslag som gör att deras egenskaper kan träda fram i både komisk och tragisk belysning.

Flera 1800-talsförfattare återkom till det problematiska valet att antingen välja ett borgerligt liv eller försöka överleva som svältande konstnär (läs bara Thomas Manns Tonio Kröger eller ännu bättre: Hesses Steppenwolf). Det är ett återkommande tema hos Schnitzler och det självupplevda i detta ger berättelsen en dramatisk tyngd.

Med små medel lyckas han förmedla en stämning av melankoli, nostalgi och förlust. Detta är särskilt tydligt när den gamle mannen tar sina kvällspromenader och tänker tillbaka på sitt liv.

Claudio Magris summerade kortromanen på följande vis:

Arthur Schnitzler frambesvärjer hela den österrikiska kulturens mozartlika elegans… med dess leende brio och det lätta vemodet.

Similar Posts:

• Schack som konstnärlig och feministisk yttring
• En förtrollande i princip storylös tegelsten
• Skriven med ärlighet
• Känslofyrverkeri från Chile
• Komplicerat att vara Mann