dagensbok.com » Korståg

Sören Wibeck "Korståg - Västerlandets heliga krig"

Per Warmark — Wed, 07 Dec 2005 23:00:00 +0000

Nej, någon Arn fick aldrig kasta sig i det heliga landets grunda och varma insjö. Det beror naturligtvis på att han, som många men knappast alla av Guillous läsare förstått, aldrig har existerat. Att alla inte riktigt fått detta faktum klart för sig beror sannolikt på att korstågen i sig är så pass fascinerande att man är beredd att offra vissa "besvärande" fakta för att man så gärna vill ha en "svensk" korsfararhjälte.

Och visst är korstågen fascinerande. Ur stoffet kring korstågen går att finna en massa spännande, skrämmande och tankeväckande händelser och karaktärer. De flesta av dem är emellertid långt ifrån storartade eller hjältar. Men fascinerar gör de och exemplen är många på hur korstågen möter oss, ofta i fiktionens form men även i dagspolitiska frågor!

Det är därför bra att det nu kommit ett svenskt, lättillgängligt översiktsverk om korstågsepoken, även om den i princip bara tar upp korstågen mot det heliga landet. Sören Wibecks huvudsakliga genomgång tar sitt avstamp i och med att påven Urban II uppmanar kristenhetens företrädare i Västeuropa att "ta korset" och återerövra Jerusalem från muslimerna år 1096 och avslutas i och med att de sista kristna krigarna lämnar Palestina 1291.

I boken ryms också kortfattade bakgrundsanalyser om exempelvis den kristna respektive den muslimska världen vid tillfället och vad korstågen inneburit i ett vidare perspektiv. Dessa är bra och minst lika viktiga som den detaljrika, kronologiska historien om man vill få en mer hel bild av korstågsfenomenet. Bra men, som sagt, kortfattade och mer djuplodande skärskådningar lyser med sin frånvaro vilket är synd. Troligtvis beror det på att Wibeck vill vara just överskådlig i sin framställning men några extra sidor analys hade knappast tyngt ned helhetsintrycket.

Detta till trots är boken ett gott redskap för den som vill veta mer om korstågen än vad som är möjligt att få ut av skönlitterära verk eller filmatiseringar. Och man skall ha klart för sig att boken vänder sig till en betydligt större målgrupp än förvirrade Guillou-läsare (även om de snabbt bör skaffa den här eller någon annan bok i ämnet). För även om någon Arn aldrig vare sig badade eller stred i Det heliga landet finns mycket att lära och förstå från den här epoken som vi faktiskt konfronteras med än idag.

Michael Alexander Eisner "Korsfararen"

Per Warmark — Tue, 23 Aug 2005 23:00:00 +0000

De som gillade Jan Guillous böcker om tempelriddaren Arn Magnusson eller Arn de Gothia kommer ganska säkert också att uppskatta den här boken. Likheterna är nämligen många.

Men här handlar det inte om någon korsfarare från Norden utan riddaren i fokus har sina rötter på den Iberiska halvön. Francisco de Montcada, arvinge till en av Kung Jakobs mäktigaste vasaller, har efter att brodern drunknat redan innan han kom fram till Det heliga landet, tagit korset. Genom sina handlingar skall han hjälpa sin brors själ att ta sig genom limbo och vidare till paradiset.

Franciscos illusioner om något som helst paradis grusas emellertid snart och efter händelser som snarare påminner om paradisets raka motsats återvänder han till Katalonien som en bruten man.

Hans strapatser serveras oss genom en ramberättelse där munken Lucas återger historien. Den strävsamme och uppåtsträvande Lucas får ansvaret för Franciscos exorcism efter tiden i Mellanöstern. Naturligtvis var det djävulen och hans demoner som brutit ned den ädle riddaren.

Eisners berättande är okomplicerat, historien serveras rakt av och utan krusiduller, vilket i det här fallet inte ligger boken i fatet. Ett mer komplext berättande hade helt enkelt känts onödigt. Huvudsaken är att det är spännande och det är det, stundtals riktigt spännande. Det gör att man överser med vissa av klichéerna och köper helheten.

Boken har som sagt många gemensamma nämnare med Guillous korstågsskildring och för den delen med många andra skönlitterära skildringar av korstågen. Huvudingredienserna i dessa brukar vara de samma och att man dessutom också kan innefatta korstågslitteraturen i äventyrsgenren med allt vad det innebär i form av fastlagda normer medför oundvikligen att det hela blir något förutsägbart. Korsfararen är alltså inget banbrytande verk rent strukturellt. Inte heller är det den bästa boken i genren men det är en stunds god underhållning vilket inte är det sämsta.

Piers Paul Read "Tempelriddarna"

Per Warmark — Tue, 25 Nov 2003 23:00:00 +0000

I slutet av 1000-talet inleddes de kristna korstågen mot Palestina. Jerusalem skulle återerövras från muslimerna och ställas under Västeuropeisk kontroll. Företagen blev blodiga och till en början gick det bra för de kristna riddarna. Efter några års strider utropades Kungariket Jerusalem eller Outremer som det också kallades. Denna stat, långt från den västkristna sfären, blev emellertid hårt ansatt från de olika muslimska härskarna som var etablerade i omgivningarna. Bristen på försvarande krigsfolk var ett problem från första början.

Det är i detta läge som den kanske mest omtalade av de medeltida riddarordnarna skapas, Tempelherrarna. Det var en kombination av det prekära läget och Jerusalems symboliska betydelse som möjliggjorde att denna paradoxala rörelse med stridande munkar kunde uppstå. Tempelherrarnas uppgift var alltså att försvara Det heliga landet och de var direkt underställda påven.

Tempelherrarna blev framgångsrika och detta inte bara på slagfälten utan genom donationer och skicklig förvaltning blev man också stora och mäktiga jordägare i både Mellanöstern och i Västeuropa.

Situationen för de kristna makthavarna i Palestina var emellertid ohållbar i det långa loppet och i april 1291 föll Akko som var det sista kristna fästet i Kungariket Jerusalem. Tempelherrarna fortsatte sin verksamhet från Cypern och propagerade för förnyade korståg från väst vilka aldrig blev verklighet. Slutet för riddarmunkarna kom ironiskt nog inte i strid med någon muslimsk sultan utan början till slutet startade med anklagelser, med stor sannolikhet falska, om kätteri av den franske, kristne kungen Filip IV.

Föreliggande bok om Tempelherrarna och korstågen ger en mycket god bild av hur institutionen kunde uppstå och skildrar dess utveckling och undergång på ett mycket bra sätt. Boken är lättläst och författaren verkar påläst och kunnig trots att han inte är historiker av facket. I litteraturförteckningen finns de flesta av de viktigaste verken om korstågen upptagna vilket man inte alltid är bortskämd i dylika publikationer. Det är också mycket bra att Paul lagt fokus på den egentliga historien och endast i slutkapitlen presenterar den mångfald av mytomspunna historier som vuxit fram om tempelherrarna under åren. Historien är spännande nog som den är!

Thorvald Steen "Konstantinopel"

Per Warmark — Mon, 02 Jul 2001 23:00:00 +0000

I de historiska romaner som producerats under 1900-talet kan skönjas en utveckling som tenderar att lyfta fokus från själva historiciteten. Detta framkommer bl.a. genom minskad arkaisering av språket, uppenbara analogier med samtiden eller avslöjande, metafiktiva inslag. Utvecklingen har i många fall varit positiv, historien har blivit ett fruktbart redskap för många författare.

I fallet Konstantinopel går Thorvald Steen ett steg längre vilket också innebär ett steg för långt. Författaren lyckas med konststycket att förstöra sin egen berättelse med inslag som inte hör hemma i boken och som är dåligt motiverade.

Handlingen utspelar sig under korstågens tidiga epok och i fokus står den norske kungen Sigurd som beger sig till Jerusalem för att hämta en flis av Kristi kors ämnat för Olav den heliges grav. Historien bygger på en fornnordisk berättelse.

Ytterligare en roman om korstågen alltså vilket borgade gott. Undertecknad har alltid varit fascinerad av denna tidsperiod. Själva historien skulle här kunna ge en mycket solid inramning till historien om den norske kungens äventyr men det hela brister på två punkter.

Den första är redan nämnd. Det är mer än jobbigt att tvingas genomlida uppstoppande anekdoter som inte verkar ha annat syfte än att demonstrera författarens egna, kulturvetenskapliga kunskaper eller möjligtvis vara försök till nyskapande. Vad gör exempelvis Jorge Louis Borges (trots sina kunskaper om fornnordisk litteratur) i en medeltidsroman?

Den andra och kanske ännu mer fatalare punkten är att berättelsen saknar den riktiga glöden. Man vill vara med på kung Sigurds skepp, känna saltstänket, smärtan och glädjen, helt enkelt leva sig in. Det sker inte.

Man känner sig mycket mer hemma i sällskap med Arn Magnusson i Jan Guillous medeltida romantrilogi. Jämförelsen är oundvikliga när två romaner med liknande tema ges ut så pass tätt och när författarna lever i två ofta, vänskapligt, rivaliserande grannländer.

Den här gången vann dock Sverige, inte med en skidspets utan med en hästlängd!

Jan Guillou "Riket vid vägens slut"

Per Warmark — Mon, 23 Oct 2000 23:00:00 +0000

Svulstigt, torrt och macho hade nog varit det slutliga omdömet angående Jan Guillous medeltidstrilogi om Arn Magnusson från Aranäs om jag inte läst böckerna utan endast låtit mina förutfattade meningar spela fritt. Detta efter tidigare, mindre goda erfarenheter av möten med Guillous förre hjälte Carl Hamilton (både i bokform och på film). Efter att ha tagit mig igenom de tre böckerna tvingas jag emellertid omvärdera mina alltför hastade slutsatser.

Det finns mycket i de här böckerna som är tilltalande och kanske är det den romantiska ådran i mig som gör sig påmind. Läsning av Riddarna av det runda bordet eller Prins Valiant och nyårsdagens långfilm om den ädle riddaren Ivanhoe, vilken återkommer lika säkert som huvudvärk, illamående och trötthet denna dag, har tydligen satt sina spår. Det finns gott om kännetecken och riktmärken i denna trilogi som lätt kan återkopplas till en klassisk hjältesaga. Både onda och goda riddare ingår liksom stora fältslag och tornerspel. En rejäl portion kärlek med förhinder finns också inbakat. Uppbrottet, resan och hemkomsten likaså.

I Riket vid vägens slut, som är den avslutande delen av historien, kommer huvudpersonen Arn Magnusson hem igen efter att ha sonat sina synder under tjugo år som tempelriddare i Det heliga landet. Han kan nu äntligen söka upp sin älskade Cecilia som troget väntat på honom. Med sig har han också en internationell skara medhjälpare som han har lejt under sin resa mot Norden. Dessa medhjälpare skall hjälpa honom att införa diverse kunskaper och genomdriva projekt av olika slag i det mer eller mindre barbariska och löst sammanhållna riket som ännu inte kallas för Sverige.

Guillou lägger mycket stor vikt vid just dessa hjälpare och deras kunskaper. Deras uppgift i boken är att förmedla budskapet om hur beroende vi svenskar varit av importer och impulser utifrån vad beträffar vårt lands danande och utveckling. Det handlar om hur man tar till sig dessa kunskaper och dess bärares kulturer utan att konflikter och motsättningar tar överhanden. Här finns tydliga paralleller till dagens samhälle och de motsättningar vi idag upplever i ett allt invandrartätare land. Ödmjukhet, kunskap och förståelse är de mediciner vi kan använda för att motverka inskränkthet och konservativ nationalism, enligt Guillou.

Detta är lovvärt och budskapet är väl förankrat i den historiska berättelsen även om man måste ha klart för sig att författaren inte är historiker och att det är skönlitteratur det handlar om. Förhoppningsvis tar i alla fall någon av Guillous läsare (och de är ganska många) och snappar upp detta budskap, som inte alls är särskilt inlindat utan borde framstå ganska tydligt, och då kan boken bli något mer än bara en hjältesaga i mängden.

dagensbok.com » Korståg

Sören Wibeck "Korståg - Västerlandets heliga krig"

Similar Posts:

Michael Alexander Eisner "Korsfararen"

Similar Posts:

Piers Paul Read "Tempelriddarna"

Similar Posts:

Thorvald Steen "Konstantinopel"

Similar Posts:

Jan Guillou "Riket vid vägens slut"

Similar Posts: