Förfärande kvinnor är spännande läsning på många plan. Här finns alla de ingredienser som förknippas med gotisk skräck och som senare adopterats och förvandlats av andra genrer inom populärlitteraturen. Vindpinade hedar. Övergivna slott. Månljusa nätter. Kyrkogårdar. Knotiga träd. Feberdrömmar. Syner. Spöken. Allt är inte skräck och allt är inte bra, men samlingen innehåller ändå några riktiga guldkorn. I ”Den gamla barnflickans berättelse” och ”Spökvagnen” är det övernaturliga krafter som får kalla kårar att färdas längst med läsarens ryggrad. I ”Den lyfta slöjan” och ”Den gula tapeten” är det snarare huvudpersonens inre demoner som skrämmer. Ofta orsakas det onda av en handling som måste sonas. En gammal oförrätt, ett snedsteg eller ett brutet kärlekslöfte. Det är teman som vi känner igen från dagens relationsromaner. Berättelserna präglas av starka känslor, inte sällan med erotiska övertoner, och intrigen strävar ofta mot moralisk rättvisa. I ”Den kalla omfamningen” av Mary Elizabeth Braddon hittar vi till och med en föregångare till Kulturmannen.

Han hade fått hennes brev. Detta brev, fläckat av tårar, vädjande, förtvivlat – han hade fått det, men han älskade inte henne längre. En ung florentinska, som satt modell för honom hade fångat hans inbillning – den inbillning som hos honom ersatte ett hjärta – och Gertrude var nu halvt bortglömd. Om hon hade en rik friare, bra; låt henne gifta sig med denne, bättre för henne, betydligt bättre för honom själv. Han hade ingen som helst lust att bli fjättrad vid en hustru. Hade han inte för alltid sin konst? – hans eviga brud, hans oföränderliga älskade.

I Förfärande kvinnor får den som krossar ett hjärta, förr eller senare, anledning att ångra sig bittert. Vilket kanske kan skänka en viss tillfredställelse. Men samlingen är värd att läsa också för de introducerande texter och fördjupande noter som ramar in de gotiska skräckberättelserna och skapar ett sammanhang. KG Johansson ger oss glimtar av hur levnadsförhållandena förändrades i industrialismens fotspår. Städerna växte. Handeln ökade. Sjukdomar som tuberkulos spred sig. Sociala strukturer började lösas upp och fler kvinnor kunde utbilda sig och börja arbeta. Parallellt med den ökade friheten fanns tvånget att anpassa sig efter stränga viktorianska moralregler. Flera av författarna i samlingen skrev om samhällsproblem och frågor om ”kvinnans ställning”. Inte sällan publicerades deras berättelser i någon av Charles Dickens tidskrifter. De trotsade konventionerna och levde ensamma, tillsammans med andra kvinnor och i utomäktenskapliga förhållanden. De skilde sig. Många var också nästan ofattbart produktiva.

Hur kan det komma sig att så många kvinnor skrev gotisk skräcklitteratur i Storbritannien på 1800-talet. Och dessutom gjorde det så bra. I sin inledning spekulerar KG Johansson kring orsakerna och berättar att såväl läsandet som skrivandet av romaner på den tiden räknades som kvinnlig sysselsättning. Han menar också lite på skämt (?) att förklaringen kan finnas i en dikt av Rudyard Kipling. I ”The female of the species” slår Kipling i ett antal verser fast att honan alltid är ”more deadly than the male.” Det är tråkigt att KG Johansson bara nuddar vid ämnet och inte utnyttjar möjligheten till den djupare analys som frågan öppnar för. Jag hade gärna läst den! Summa summarum är dock Förfärande kvinnor fascinerande läsning för alla de som redan älskar gotiska skräckberättelser och en fin introduktion till genren för de inte redan frälsta.

Similar Posts:

• Skräck och sagor i uppfinningsrik samling
• Ingen ljusning
• Snygga noveller om obehagliga kvinnor
• Skräck när den är som läskigast
• Intervju med Anders Fager

Boken har två huvudberättelser, en om Erik som växer upp i Norrland i andra världskrigets skugga och en om Astrid som lever i samma by ett par generationer tidigare.

Erik får man följa från dagarna innan han börjar skolan och några år framåt. Han bor med sina föräldrar i ett hus i utkanten av byn, hans farfar sitter på stormavdelningen på det det närmast belägna mentalsjukhuset. När berättelsen startar gör familjen sig i ordning för det årliga sjukbesöket och Europa förbereder sig på det kommande världskriget.

Man får följa Erik och hans grubblerier genom åren. Hans familj har bott ganska isolerade och det är först i första klass han får ”vänner”, Arvid och Bengt. Vänskapen utvecklar sig inte på något vidare trevligt sätt, men fortsätter ändå genom åren. Folk försvinner spårlöst i byn och Erik tror han vet vem som orsakar det. För att undvika att avslöja för mycket så kommer jag inte att berätta mer om Eriks historia, men den är både spännande, mörk och ofta obehaglig.

Astrids historia börjar när hon är mycket liten, ett annorlunda och brådmoget barn som tycks förstå lika mycket som dom vuxna. Hon växer upp till att bli byns skönhet, men ratar alla friare. På byn börjar man tycka att hon är högfärdig, då, när alla trott att hon skulle sluta på glasberget dyker plötslig en främling upp på gården. Astrid och främlingen (Johan) faller handlöst för varandra. Astrid börjar planera för deras perfekta liv, de ska gifta sig och skaffa barn. Man kan som bekant inte veta vad som finns framför en. Något som nästan krossar Astrid sker och hon söker sig oftare och oftare till fel sida av skogen. Astrid blir mer och mer besatt av att få allt som hon hade planerat för sitt liv, hon gör ett par mindre kloka avtal med någon som nog inte vill henne väl. Återigen stoppar jag historien här för att inte sabotera för er när ni väl läser boken.

Jag har läst KG Johansson tidigare och tyckte redan då att han skrev ovanligt bra, i Svarthunden känns det som om han verkligen har hittat sin form. Mörkret och obehaget finns där både i underströmmar och ibland ovanligt explicit beskrivet. Han kan konsten att både bygga upp en stämning och att skapa obehagliga bilder. Som helhet är Svarthunden en gedigen skräckberättelse med drag från den moderna skräcklitteraturen, det finns inte många strimmor av ljus eller hopp under de nästan 300 sidorna.

Här och där dyker det upp ett par frågor och anakronismer (fanns det löpkoppel för hundar kring förra sekelskiftet? När man gårdsslaktade sina grisar på 40-talet, sköt man dem med älgstudsare då?). Men som helhet är boken medryckande och flyter på bra, att KG Johansson har skrivit flera böcker tidigare märks tydligt. Jag rekommenderar en genomläsning, dock inte i en stuga i skogen om ni inte har ovanligt bra nerver.

Similar Posts:

• Äcklad läsglädje
• Mörk framtid igen
• Kvinnliga pionjärer inom gotisk skräck
• Uråldrig magi och moderna monster
• Snälla noveller i akvarell

Bortom portalen är denna antologi. Så hur bra är dom och hur stor är bredden då? Jo, vissa författare är faktiskt riktigt bra och antologin spänner över många olika genrer inom fantastiken. Oavsett genre tycks tonvikten dock ligga på skräck/obehag, mer dystopiskt än utopiskt. Kanske är det en spegling av omvärlden och vår tid? Framtidshoppet lyser mestadels med sin frånvaro i alla fall.

Så vad är det för historier som ryms inom pärmarna?

Bortom portalen startar med en av vinnartexterna i novelltävlingen EMMA 2.0 av Anita Mederyd, en historia om skuldkänslor, reservdelsmänniskor, nanoteknologi, artificiell intelligens, relationer, missförstånd och dans bland annat. En välskriven och ganska spännande novell som utspelar sig i den nära framtiden, men de sista raderna gjorde mig lite olycklig.

Marina av KG Johansson (en författare jag tipsat om tidigare) är en dystopisk klimat- och översvämningshistoria. Den osar av J.G Ballard, inte i språket kanske, men från vattentemat till känslan av alienation och ensamhet finns han där i bakgrunden. En fin och sorglig novell där drömmarna om något/någon kanske är viktigare än verkligheten.

Tidsögat av Hans Olsson är en skräckhistoria som skulle ha mått bra av en redaktör. Jag kom aldrig över ett logiskt slukhål i historien. Sen stör jag mig på beskrivningen av ett hantverk där det känns som om författaren egentligen inte är särskilt insatt i ämnet. Helt ok, men ingen favorit.

De vita av Boel Bermann är en slags zombiehistoria, men det är inte hjärnor eller kött de smittade är ute efter. Jag gillade den här historien som jag upplevde som full av omtanke om både zombies och människor.

En annan av vinnarnovellerna i tävlingen var Sjung, kära syster av Marcus Olausson. Ännu en dystopisk efter-katastrofen-zombiehistoria, men med flera oväntade vändningar. Temat är musik och jag gillar det jag läser, upplösningen är faktiskt helt oväntad. En klar favorit.

En hemlighet i öknen dold av Lupina Ojala är en renodlad steampunknovell, med inslag av arkeologi, egyptisk mytologi, en småkorkad misogyn detektiv, luftskepp och allt annat man kan förvänta sig. Ganska kul men inget nytt, känns lite formgjuten, kanske det följer med genren men för mig blir det lite för stelt. Lupina Ojala skriver bra och jag ser fram emot en text där hon vågar bryta upp de snäva steampunkramarna lite grann.

Irrbloss av Linda Hallgren är en slags spökhistoria (?) som jag tyckte mycket om, snyggt skriven och väldigt mystisk. Faktiskt så mystisk att jag inte riktigt förstod vad den handlade om.

Oppenheimer Blues av Love Kölle handlar om en avhoppad rockstjärna, desperata skivbolag och piratkopierade musiker. Också en historia med oväntade vändningar, klart läsvärd.

Väskan av Ida Tellestedt känns trots antologins bredd något malplacerad. Absolut en bra text men hämnd- och mobbingtemat passar inte riktigt in med de andra historierna. Inte dålig, men inte riktigt något för mig. Om den ska buffas in i någon genre är det kanske skräck, men den påminner mest om inledningen på valfri modern svensk psykopatdeckare. Titelns väska är dock en rolig detalj.

Den tredje av novelltävlingens vinnare är Alexandra Alexanderssons De tomma. Lite zombiekänsla här med, men också med flera oväntade vändningar. Lite familjekärlek, en del skräck inför det okända och en smula gudar och religion. En av antologins höjdare i mina ögon.

Boken avslutas med Jormungand av Oskar Källner, en novell som märkligt nog inte tycks vara en av vinnarna i novelltävlingen. Jag tycker att den är avsevärt bättre än antologins andra texter, både språkligt och berättartekniskt. Att den dessutom bjuder på lite Chtulhu-mytologi är en extra bonus. Både rolig och ryslig, den hade platsat i ett internationellt sammanhang, vilket tyvärr inte alla de andra texterna riktigt gör.

Så avslutningsvis, den svenska fantastiken lever och frodas vilket man ska glädja sig åt. Som vanligt med moderna svenska antologier av den här typen så känns det som om många av författarna skulle behöva en bra redaktör för att strama upp det hela lite. Den samlade skrivarglädjen och fantasin slätar över mycket av form- och stilmissarna och jag kan varmt rekommendera en genomläsning. Bokens omslag har en olycklig touch av new age-litteratur, såg jag den i bokhandeln skulle jag tro att den handlade om livet efter döden, meditation eller dylikt, det är en bagatell i sammanhanget, men en mer stilsäker utformning skulle kanske locka fler läsare.

Similar Posts:

• Både bu och bä
• Framtidskänslor
• Mörkermaskin
• Bevingad vinnare
• Varken fantastiskt eller fantastiskt

Med ett avsågat hagelgevär i bagaget tar hon Jens motorcykel och kör mot Stockholm. Under resans gång så får man veta mer om vad som hänt och varför allt måste brinna.

Biotikan i bokens titel är en lysande framgång för läkemedelsindustrin, med hjälp av nanoteknik kan de programmera om elaka bakterier till snälla, ingen mer antibiotikaresistens alltså … mkt bra, heja industrin … sen går allt åt pipan såklart. Biotikan muterar och allt levande kan smittas, effekterna är fruktansvärda och rysliga på många vis.

Jag tror att säkringen gick i mitt skräckcentrum när jag var nio och läste Jurtjyrkogården av Stephen King, så jag kan inte säga att jag blir skrämd av den här sortens litteratur, men jag fascineras av hur äckligt KG Johansson lyckas få allt att bli. Om Skräckel är en litteraturgenre så är det här en bok i topplistan. Allt är rosalila köttmassor, spenliknande tentakler och slask. Ganska fascinerande och utan tvekan välskrivet. Är man känslig för det vämjeliga bör man nog undvika Biotika, men jag tycker att just den delen av boken gör den till lite mer än något som annars kunde ha varit en ganska ordinär apokalypshistoria.

Gillar man tomma motorvägar, döda städer, övergivna bensinmackar, samhällen i upplösning, ohyggliga monster, och blod och slem i massor är Biotika en toppenbok och man vet ungefär vad man får.

En i sammanhanget tyvärr ganska förutsägbar samhällskritik finns förstås med, det hör till apokalypsgenren. Själv tänker jag vara förutsägbar nog att som vanligt hålla med om kritiken mot konsumtionssamhället, de globala läkemedelsindustrierna, de köpta politikerna och de lögnaktiga medierna. Men ändå, nån gång kan det väl få vara en ensam godhjärtad idealistisk hippie som orsakar världens undergång?

Nåväl tillbaks till Biotika, klarar (eller gillar) man äckeleffekterna och den märkliga sexuella stämningen bland pulserande utväxter, köttmonster och andra vederstyggligheter, då har man en rolig, udda och välskriven skräckelroman här. Inte alls barntillåten bör jag kanske tillägga.

Jag rekommenderar en genomläsning, även för den luttrade skräckentusiasten, lite överraskad blir man trots allt här och var under läsningen. En i övrigt hög igenkänningsfaktor är väl mest ett plus för en genreroman? Jag ser fram emot att läsa fler av den mycket produktive KG Johanssons böcker.

Similar Posts:

• Ingen ljusning
• Mörk framtid igen
• Heeeeere’s Danny!
• Följ med bakom kulisserna
• I skärningspunkten mellan passion och skräck