I Romankonsultens skyltfönster såg Anna silkespappersmönstren. Mönstren för hur romaner ska skrivas, modeller för hur historier ska berättas. Det är dessa Romankonsulten ger till sina klienter, dessa och en skopa flytande förståelse. När Anna träffar Romankonsulten övertalar han henne att inte bara berätta sin egen historia, utan även andras. Dagnys historia om hur hon som hundraåring gjorde en lång, lång resa tillsammans med sin betydligt yngre Boyfriend. Historien om Beate, Annas fars gamla hushållerska som Anna inte alls var snäll mot. Historien om författaren Anton som inte kunde leva varken med eller utan spriten. Historien om Bergsingenjören som städade alla gator så noggrant, så noggrant.

Med ett språk som jag inte sett någon annanstans, med kommatecken, punkter och stora bokstäver på platser där de blir en glad överraskning, skriver Kerstin Strandberg om Annas berättelse. Det är en historia om glädje, ondska, konsten och döden. Som små pappersfibrer väver samman ett silkespapper vävs de små människornas öden in i varandra och skapar något mycket större. I en Kafkaliknande blandning av vardaglig realitet och underbar sällsamhet berättas historierna om Människorna. Människorna som är stora, och samtidigt så små. Kerstin Strandberg skyr ingenting, hon blottar sina romanfigurer, klär av dem nakna och låter solen obarmhärtigt lysa på deras kroppar med alla dess skavanker.

Silkespappersmönstret gör mig glad, men också ledsen. Den kryper in i min hjärna och jag börjar se mitt eget liv som en historia berättad av Anna Brant en vindstilla sommarkväll. Jag älskar människorna, historierna, platserna och hela boken. Jag är bara rädd att jag inte till fullo kan förstå genialiteten bakom alla dessa underbara kombinationer av ord.

Similar Posts:

• Oerhört viktigt
• Vad bekänner vi och varför?
• En roman om en man som går, och om männen som gått innan honom
• Konsten att dö – eller att gå i stå
• Vacker serie om en vacker kvinna

Men vad betyder det att kalla en text självbiografisk? Vilka sanningar kan man göra anspråk på? Kan man alls skriva helt ärligt och vad innebär det att offentliggöra just det man uppfattar som det mest privata? Vad innebär det för författaren? För läsarna? Och vad innebär det för kritiken, om det som recenseras inte är författaren text utan i någon mening författarens liv?

1970-talets ”bekännelselitteratur” skrevs under eller i relation till paroller som ”det personliga är politiskt”. Det litteraturhistoriska omdömet – i högsta grad ännu under arbete – får nog sägas ha placerat trenden kvalitativt närmare dokusåpan än Augustinus, Rousseau och grabbarna. Ja, för visst finns det en könsaspekt av det hela.

1976 släpptes till exempel två berömda själbiografiskt inspirerade romaner, Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna och Ulf Lundells Jack. Den ena geniförklarades och upphöjdes till generationsroman, den andra skälldes ut som en snusktants bara alltför privata sovrumsbekännelser. Man kan ju fråga sig hur det kom sig att dessa båda sexuellt explicita tidsdokument mottogs så olika.

I När det personliga blev politiskt tittar litteraturvetaren Cristine Sarrimo närmare på en grupp självbiografiskt inspirerade kvinnliga författare. De fem som granskas särskilt är Kerstin Thorvall, Sun Axelsson, Kerstin Bergström, Kerstin Strandberg och Åsa Nelvin. Varför just de fem valts ut än en smula oklart. De är sinsemellan olika författare med vitt skilda stilar och som fått vitt skilda mottaganden. Hur representativa för trenden som helhet de är får man ingen större grepp om, men visst nyanserar de bilden av tidens litterära klimat och produktion.

Bäst är Sarrimo emellertid just i den breda skildringen av 1970-talets kvinnorörelse, de litterära uttryck den tog sig och, inte minst, de debatter dessa väckte. Tanken på en tegelsten lik den om arbetarlitteratur som kom förra året känns inte alltför avlägsen. Man börjar kunna föreställa sig ett vagt facit (de blir ju aldrig fullkomliga eller slutgiltiga). En hel del författarportätt återstår förstås att skriva. Men snart, kanske?

Similar Posts:

• Bekännerska, befrierska, men aldrig helt befriad
• Livet iscensatt
• Why we fight
• Personligt och pratigt om favoritdeckare
• Litterära genvägar

En av de mest lyckade människoskildringar, livsskildringar, jag läst på länge. Jag steg in i boken på sida 1, drogs in, slukades av huvudpersonen, Anna B och hennes liv, ett liv som verkligen är, ett liv som känns och väcker känslor. Varje gång Anna B råkade ut för en livsfara höll jag andan, omedvetet, läste vidare med andan i halsen, slängde mig huvudstupa in i nästa triviala äventyr med samma entusiasm som Indiana Jones eller Lara Croft inför ett tempel fyllt med urgamla magiska artefakter.

Anna råkar ut för flera livsfaror och hennes makes räddningsaktioner (och hennes vid hans livsfaror) balanserar deras förhållande, gör det jämlikt. Livsfarorna representerar också (enligt min åsikt) olika faser i livet.

Livsfarorna blir orienteringspunkter i den studie Berättaren bedriver. Runt Anna B rör sig världen, Nadja, Johannes, barnen, vännerna och de fem systrarna som heter Isabelle. Vem är berättaren? Jag vet inte. Någon med ett allseende öga eller god fantasi. En blid betraktare som älskar sina studieobjekt eller en ensam individ med behov av att skapa världar att fly in i.

Det handlar om vänskap, om flyktiga möten eller inte ens möten, glimtar snarare, glimtar av någon annans liv. Den allseende Berättaren möter två kvinnor i trappan till en parisisk gynekolog. Anna är där på en studieresa vars följder kommer att följa henne livet ut. Med början där väver Berättaren en fantastisk historia om den ena kvinnan, Anna, men också om den roll den andra kvinnan och hennes barn ska komma att spela. Det handlar om slumpen, om ödet måhända, men på ett både abstrakt och jordnära sätt. Som Berättaren uttrycker det:

Under många ar bedrev jag ett slags fältstudier kring Anna B:s person. Jag ville undersöka och beskriva en människas hela beskaffenhet (…)
Hur som helst kom Anna B att bli mitt provexemplar och allt jag vet och känner till utgår från henne.

Hur väljer vi våra vänner, hur formar vi (och formas av) våra barn. Vad är kärlek och hur många räcker den till?

Det är några av de teman som behandlas. Allt sett genom den allseende Berättarens ögon och allt i samband med varandra, allt som på en resa, vi följer Anna som i en kamera och ibland är det svårt för berättaren att beskriva det som inte går att beskriva eller det som är oviktigt fastän oerhört viktigt.

Allt är trivialt och vidunderligt på samma gång.

Similar Posts:

• Sanningar som måste berättas och befrias
• Vad bekänner vi och varför?
• Lättläst populärroman om svårt ämne
• Cirkelkomposition
• Lätt om svårt