När jag började läsa den ganska nyutkomna Homecoming kändes det dock som en hemkomst, eller återkomst. Nyårsdagen 1959 med middagsförberedelser i ett drömhus i södra Australien, pirrande förväntan men också något mörkt förebådande, julafton samma år då katastrofen sker och så över till december 2018 i London. Jess har levt i exil i tjugo år och hennes karriär som journalist är vacklande. Hon bor i ett alldeles för dyrt hus efter att ha separerat från sin pojkvän och hennes liv är ett gungfly. När hon får veta att hennes älskade mormor Nora varit med om en fallolycka och är inlagd på sjukhus reser hon hem till Sydney för att kunna ta hand om henne – och kanske för att hitta något att skriva om.

Scenerna är satta och avvägningen mellan då och nu, mordmysterium och kärleksfulla minnen känns alldeles lagom. Jess undrar vad som orsakat fallet och börjar förstå att det är något som oroat Nora på sista tiden. Hon får ledtrådar och pusselbitar och långsamt börjar något ta form för henne, samtidigt som läsaren serveras avsnitt av det som verkligen hände men efter ett tag är det ändå något som skaver. Allting är så omständligt och vissa saker framstår som övertydliga. Något som är uppenbart för läsaren tar det en evighet för Jess att komma fram till – stora delar av texten är dessutom föregivna avsnitt ur en dokumentär skildring av händelserna – och jag blir otålig och tidvis nästan uttråkad.

Jag tror att det hade räckt gott och väl med två tredjedelar av textmassan utan att särskilt mycket gått förlorat och då hade nog också förtjänsterna blivit tydligare. För det finns väldigt snygga vändningar i hur händelser och minnen av dem kan tolkas, hur betydelser kan förändras i ljuset av något annat. Bland det som framstår som övertydligt finns också väl utplacerade glimtar som är möjliga att missa och vändningarna är många. Och så finns de detaljerade beskrivningarna av såväl interiörer som exteriörer, målande, doftande, ljudande som förflyttar en i tid och rum.

Jag kommer att läsa Kate Mortons nästa roman, och hennes nästnästa, för det jag suktar efter finns ju där, hela tiden med hopp om att verkligen få det jag föll för från första början.

Similar Posts:

• Översvallande om kärleken och tidens gång
• Beroendeframkallande läsning!
• Inspektör Vera gör entré
• Om flykten och framtiden som försvann
• Ett dockhem i romanform

Väl framme går hon än mer emot sitt vanliga, musgrå jag och umgås med skådespelare och författare, skådar ut över Medelhavet från villan hon ärvt en del av, klär sig i lånta plagg, flirtar nästan lite grann och jagar ledtrådar till vad hon egentligen har för relation till sin välgörare. Nästan än mer undrar de övriga arvingarna och det börjar inträffa obehagliga saker, som att någon tycks vara inne i Eves rum när hon inte är där. Snart eskalerar det till farliga händelser, medan familjehemligheterna sakta avslöjas.

Andra världskriget är mycket närvarande, trots att det är över, eftersom sår läker långsamt och livet har tagit helt andra vändningar än väntat för många. Det svåra och mörka anas där men oftast hamnar det ändå i skuggan av glamour i överflöd, kamerablixtar och röda mattor och en oväntad vänskap med en superstjärna – som också har sina mörka hemligheter.

Det är så mycket yta att njuta av men egentligen tycker jag nästan bäst om avsnitten med maken Clifford. Ja, de är hemska, men samtidigt är de så exakta och trovärdiga att jag dras in i dem. Det är en precision i hur relationen skildras, en lågintensiv vardaglig psykisk misshandel. Den är en skarp kontrast till det övriga men engagerande på ett annat sätt.

Jag uppfattar personerna som ganska schablonartade, såväl de ”goda” som de ”onda”, men låter mig ändå försvinna bort ett tag i denna mix av Kate Morton och Agatha Christie.

Similar Posts:

• Vasst och blänkande
• Översvallande om kärleken och tidens gång
• Lögner, lager och livet liksom
• Beroendeframkallande läsning!
• Besatthet, hemligheter och familjeband

Det börjar med Elodie, en arkivarie i London som upptäcker en resväska i en skrubb på kontoret där hon arbetar. Resväskan blir startskottet som får Elodie att gräva vidare och hon upptäcker alltmer om både sig själv och om sin familjs historia. Det hela centrerar kring en konstnär från mitten av artonhundratalet, hans hus och modellen han målade sommaren 1862.

Morton skriver som vanligt medryckande, men tonen lutar ofta mot det alltför sentimentala. Mängder med kända verk lyser igenom texten, medvetet eller inte: Den hemliga trädgården, Oliver Twist och Mrs Dalloway för att nämna några. Det historiska upplevs stundtals som antingen glorifierat eller sensationellt, och i det hela finns en förtjusning som skulle kunna vara tilltalande men som landar i något glättigt.

Bokens andra problem är mängden berättare. Det börjar med Elodie, fortsätter med modellen och går sedan vidare genom husets historia och tar sig i tur och ordning an de inneboendes berättelser. Det blir ofta utdraget, och som så ofta med sådana här böcker är vissa perspektiv överlägset mer intressanta än andra.

Men som vanligt gör Morton det hon gör bäst; rycker med läsaren i ett virrvarr av ledtrådar och känslor. När boken närmar sig sitt slut sitter jag med vickande fötter och hög puls, frustrerad och livrädd inför det jag anar ska komma. Man kan gissa precis tillräckligt mycket för att känna sig nöjd över tankeförmågan, men inte tillräckligt för att bli uttråkad. Slutet levererar det ena chockerande avslöjandet efter det andra så att man blir riktigt omtöcknad, på ett bra sätt.

Det mesta knyts ihop mycket tillfredsställande, med några undantag. Vissa, viktiga, frågor lämnas obesvarade och nya uppstår bara i det sista kapitlet. Det här är knappast något för den som ogillar öppna slut.

De obesvarade frågorna drar ner betyget för helhetsintrycket, fastän boken till stor del är gripande, ödesmättad och har karaktärer som biter sig fast. Tyvärr inte Mortons bästa, men helt klart en roman som kommer att krossa många läsarhjärtan.

Similar Posts:

• Beroendeframkallande läsning!
• Glamourös gåta
• Hypnoterapeuten, lantmätaren, och den galna kvinnan
• Minnet är bedrägligt
• En resa till innan

Författaren lotsar oss skickligt fram på en resa som utspelar sig dels i nutid, där den erkända skådespelerskan Laurel återvänder till sitt föräldrahem för att ta hand om sin döende mamma och ta reda på sanningen, dels under 1961, då Laurels trygghet skakas i grunden och hon gör sitt livs första (och kanske viktigaste) skådespelarinsats, samt dels under andra världskriget, där vi får följa hennes mamma och händelserna som ledde fram till den ödesdigra sommardagen 1961.

Det är svårt att sätta fingret på vad som gör den här boken så otroligt bra, det är en kombination av faktorer: Tredimensionella, trovärdiga karaktärer som man fäster sig vid, härliga miljöbeskrivningar, vänskap, kärlek och andlös spänning. Morton lägger skickligt ut ledtrådar och rökridåer som gör att man som läsare tror att man kan lista ut vad som egentligen hände men man får hela tiden revidera sin uppfattning. Mig lyckades hon i alla fall lura och det med den äran. Bra jobbat!

Det bästa med att hitta en ny favoritförfattare är när man är långt ifrån först på bollen och personen ifråga, liksom i det här fallet, redan har släppt ett antal böcker. Nu är bara frågan… När öppnar biblioteket?

Similar Posts:

• Översvallande om kärleken och tidens gång
• Glamourös gåta
• Minnet är bedrägligt
• Vänskap, kärlek och sjutusan till kvinnor
• Kärleksfull skildring av kampen mot Hitler