Gösta Ekman föddes i Stockholm 1890. Tidigt började han intressera sig för teater. Redan som 14-åring flyttade han hemifrån för att arbeta. På fritiden såg han teater, bland annat på Svenska Teatern, som låg på Blasieholmen, och redan vid denna ålder spelade han amatörteater bland annat tillsammans med sin kompis Karl Gerhard. Dessutom tog han lektioner i vältalighet hos sin idol skådespelaren Anders de Wahl. Detta ledde till att han snart började lära känna teaterfolk. Burman skriver om hur Gösta Ekman fick sitt första riktiga engagemang:

Så fort han fick chansen gick han till Feiths konditori på Strandvägen, som var alla skådespelares favorittillhåll. Karl Gerhard berättar om hur han själv försökte dela dramatenelevernas frukost, vilket ibland lyckades – om smygätandet skedde i sällskap med Gösta Ekman framgår dock inte. Genom att ständigt synas på samma ställe blev Gösta bekant med Christian Schröder, som var anställd på Oscars och bara några år äldre. En dag i början av mars 1908 sprang de ihop på Feiths. Schröder ropade till sig Gösta: ”Ni vill ju till teatern [...]. Varför går ni icke upp och provsjunger? Försök komma med till Helsingfors. Vi söker folk dit.”

Detta berättar Gösta Ekman i sin självbiografi. Efter två provsjungningar skrev han kontrakt för sommarturné i Helsingfors, men kunde börja direkt på Oscars och uppträda som korist och ”dansherre” i Glada Änkan. Från och med detta var teatern hans yrke. Och teatern blev hans livs passion för vilken han offrade mycket: pengar, hälsan och slutligen sitt liv.

”Lagom blev aldrig hans ord”, skriver Carina Burman. Gösta Ekman var narkoman både på kokain och på arbete. Kokainet hade han börjat missbruka i Berlin då han spelade in stumfilmen Faust i regi av Friedrich Wilhelm Murnau. Och arbete hade han utan uppehåll, eftersom han var så uppskattad, så skicklig i sitt skådespeleri, så vacker, rolig, charmerande och så väldigt ambitiös i sina rolltolkningar. Ekman var en förvandlingens och improvisationens mästare. Han gick djupt in i sina roller, förberedde sig noga, kroppsspråket var ytterst viktigt för honom. Dessutom spelade han både komedi och tragedi lika bra och var en framgångsrik filmskådespelare. Hans skönhet skulle heller aldrig upphöra att fascinera publiken. Han förlorade den aldrig riktigt heller, eftersom han bara blev 47 år gammal.

Allra viktigast för Gösta när det gällde skådespeleriet var glädjen. Det skulle inte vara roligt ibland, utan varje gång. Annars blev det ”jag-vill-ha-påökt-och-bra-pension-teater. Det är det värsta som finns.” Här citerar jag Burmans citat. Gösta Ekman gjorde även grammofoninspelningar. I filmen För hennes skull, som var den första tal- och musikfilmen som i sin helhet spelades in i Sverige, hade han naturligtvis huvudrollen. Dessutom regisserade han, både film och teater, och var under en period teaterdirektör. Han var länge den störste inom svensk teater och film. Han blev en riktig stjärna helt utan hjälp av televisionen, som ju kom i gång i Sverige först nästan 20 år efter hans bortgång.

Publiken jublar nästan genomgående i Burmans bok. Det kan vara recensenter, som ibland inte är helt nöjda. Gösta Ekman var älskad av både män och kvinnor, och han var gång på gång förstasidesstoff i tidningarna. Ekman var gift och hade en son, men hans förmodade bisexualitet omnämns till och från, även om det inte verkar finnas fullt konkreta ”bevis” på att Ekman hade något kärleksförhållande med en man, eller kunskap om vem denne i så fall var. Biografin är på så sätt lik en avhandling. Utan konkret källa, kan man inte fullt säkerställa något. Och det är bra, på så sätt känner man sig ganska säker på att författaren aldrig drar för snabba slutsatser i boken.

Vi som lever nu kan bara få uppleva Gösta Ekman som filmskådespelare. Ingen teaterföreställning har blivit filmad. Dock har en teaterföreställning blivit filmatiserad, det gäller Kanske en diktare. Men det är en annan sak, även om man väl kanske kan få en viss förståelse för hur det kunde ha tett sig live på scenen.

Mycket positivt kan säga om denna biografi. Trots detta har jag följande anmärkningar. Fotografier av Gösta Ekman beskrivs ibland utförligt, utan att de finns med i boken. Inget av fotografierna i boken (bortsett från det på bokomslaget) är heller tryckt på finare blankt papper, vilket skulle göra bättre rättvisa åt samtliga bilder. Det är billigare förstås med denna enklare bildframställning på samma typ av papper som texten är tryckt på. Men det här är en biografi som handlar om teater- och filmkonst, som ju bygger mycket på det synliga, inte minst när det gäller Gösta Ekman, som delvis var känd och uppskattad för just sitt utseende och sin speciella förmåga att förvandla det i sin skådespelarutövning. Det är gåtfullt att en så ambitiöst upplagd bok inte kunnat illustreras på ett mer påkostat sätt av förlaget. Kortsiktigt tänkande, vill jag kalla det. Boken behöver även en extra korrekturläsning. Något att tänka på till nästa upplaga.

Men annars, missa inte denna biografi! En hel tidsepok tillrar fram inför läsarens inre. Och ja, det hade varit fint att ha en fungerande tidsmaskin. Att till exempel få sitta där 1934, mitt i det rusiga publikhavet på Vasateatern i Stockholm, när Gösta Ekman spelade Hamlet. Till premiären hade det till och med sålts ståbiljetter.

Similar Posts:

• ”Jag är så sammansatt och kluven att jag betraktar mig själv som en fri grupp”
• Släpp fram Movitz med basfiolen!
• Går du på teater?
• Dramatik med en mästerlig lyrisk ton
• Stark och rädd i Dramat(ik)ens värld

Lite avigt känns det nämligen när Wernström, som i Bästa Sverige totat ihop en bok bestående av recensioner, inleder med en text om Göran Häggs Nya författarskolan. Därpå följer språkfunderingar i sällskap med Lars Melins Vett och etikett i språket.

Så småningom kommer dock Wernström fram till det både bokens titel och formgivning (omslagets torkade rosor tolkar i alla fall jag i sammanhanget som socialdemokratins nederlag, men det kan ju vara jag som är fixerad) och undertecknad uppfattar som själva huvudsaken: välfärdssamhället uppgång och fall.

Wernström läser om politik, om nutidshistoria, om media och kultur, religion, litteratur och sexualitet. Ibland har vi läst samma böcker. Då är det roligt att bli påmind och kanske få lite nya perspektiv. I andra fall kommer han med tips som är för mig nya, och det är förstås också kul. Han läser Anders R Olsson, Maria-Pia Boëthius, Richard Dawkins, Kristina Mattsson och Carl-Göran Ekerwald. Han diskuterar Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna, Karl Gerhard och Jesús Alcalá, ABF och Palme-mordet.

Till det roligaste i Bästa Sverige hör författarens förslag till studiecirklar, ständigt givna i någon sorts hjärtknipande hatkärlek till ABF. Studiecirkeln Vart tog välfärden vägen? skulle till exempel kombinera Lena Sundströms roliga och smarta Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar med SAF-direktören Sture Eskilssons Från folkhem till nytt klassamhälle, en tydligen öppenhjärtig redogörelse för hur nuvarande Svenskt näringsliv propagandasatsade stort och lyckades både få med Sverige i EU, vrida debattvindarna radikalt åt höger och påbörja nedmonteringen av den svenska välfärdsmodellen. Den studiecirkeln skulle jag gärna gå med i.

Vad är det då som inte fungerar? Det är inte bara det att upplägget kunnat vara mer stringent. Säkert kunde språkfunderingar och annat smått och gott sparats till en annan bok, men så mycket stör det inte. Svårare blir det med konspirationsteorierna, där Wernström helt enkelt inte är tillräckligt noga med belägg och formuleringar. Så väljer jag i alla fall att tolka det när han diskuterar den ”överdrivna invandringen” som ”de mäktigas metod att splittra underklassen och tysta den infödda befolkningen”. Nog tror jag att det finns en hel del intressenter som uppskattar ifall vi käbblar om etnicitet istället för att hålla ihop som klass, och att arbetskraftsinvandring, global konkurrens och utnyttjandet av papperslösa undergräver arbetarrörelsens internationellt sett starka position råder det väl heller ingen tvekan om. Det är problem som förtjänar att diskuteras seriöst.

Men om man klumpigt – så vill i alla fall jag uppfatta det – ständigt skriver saker som ”I Rosengård i Malmö talas 50 olika språk. Det finns hyreskomplex där alla är arbetslösa och lever på socialbidrag”, då antyder man, medvetet eller omedvetet, något slags orsakssamband. Det är väl knappast språkkunskaperna – eller underförstått deras etniska ursprung – som skapar sociala problem? Mer sådan klumpighet har den här debatten helt enkelt inte råd med.

Ett blandat intryck av Bästa Sverige, således. Värd att läsa – och diskutera – är den i alla fall. Därmed slår den kanske ytterligare ett slag just för kritiskt läsande, samtal och, ja, studiecirklar.

Similar Posts:

• Farväl till folkhemmet
• Övergripande bok om förlag
• Vad skulle Palme göra?
• Information eller propaganda?
• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont

Någonstans i början av Gösta Ekman. Farbrorn som inte vill va’ stor har titelpersonen blivit professor i scenisk gestaltning vid teaterhögskolan och undervisar på magisterutbildningen Den skrattretande teatern. Humorn har, som det verkar, äntligen fått erkännande i de fina salongerna. Och nog känns de där uppdelningarna i högt och lågt, allvar och komik, ganska efterblivna? Vad är väl egentligen naturligare än att vi är både och?

De flesta förknippar säkert Gösta Ekman med gestalter som Charles Ingvar Jönsson i 1980-talets Jönssonligan-filmer, den lätt absurda Gunnar Papphammar och en rad Hasseåtage-figurer. Med Svenska Ord velade Ekman mellan Aftonbladet och Expressen, prackade på kulspelande ungar oändliga tillbehör, käkade räliga grodor och agiterade för extremcentern. Folkkära figurer allesammans, men sannerligen bara toppen på isberget. Här finns uppenbarligen mer att upptäcka än så.

Som barnbarn och namne till filmstjärnan och teaterdirektören Gösta Ekman blev ”Lill-Gösta” med en egen formulering ”känd redan som spermie”. Modern var dotter till en skånsk friherre. Fadern, regissören och filmstjärnan Hasse Ekman, lärde han som barn känna mest genom skvallerpressen. Över huvud taget tycks föräldrarna haft inställningen att barn är något man poserat med på omslaget till Veckorevyn, medan vardagstrygghet och markservice hör till tjänstefolkets uppgifter. När Gösta som förvirrad tonåring försökte ta livet av sig svarade familjen med överklassens självklarhet med att sätta honom på tillväxt i Paris.

Inte är det någon fullkomligt vanlig uppväxt, precis. De ekmanska förväntningarna var säkert rent livsfarliga – samtidigt som denne ganska exceptionelle unge man på väg att klura ut vad han ville bli kunde springa på Ingmar Bergman och bli värvad som regiassistent (efter vad det verkar som ett led i konkurrensen mellan Bergman och Hasse Ekman). Gifte sig gjorde han första gången med revykungen Karl Gerhards adoptivdotter Fatima och senast med Marie-Louise De Geer Bergenstråhle/ Ekman. Tänka politiskt lärde han sig först av Allan Edwall.

Farbrorn som inte vill va’ stor bygger, när nu Gustafson valt en huvudperson i livet, på både arkivmaterial och på egna intervjuer. Gösta Ekmans röst, där de tvära kasten mellan kvickhet och klokskap verkar fullständigt naturliga, är förstås en viktig närvaro – och hade faktiskt varit rolig att höra i lite längre stycken, lite mindre samplat. En smula svårt blir det också att direkt i texten veta vad som sagts när – är omdömena citat från gamla pressklipp eller ur den tillbakablickande äldre mannens perspektiv?

Gustafson skriver trivsamt, duktigt, närmast motståndslöst. Bränner till gör det aldrig riktigt. Handlingen i någon Jönssonligan-film eller uppslitande skilsmässor och självmordsförsök – allt avhandlas i samma lite svepande, lättillgängliga tonfall. Självklart bör man som biografiförfattare ha respekt för sitt objekt, och det har Gustafson, men respekten kan också komma i vägen lite, hyvla av, snälla till.

I alla fall är det en fin bok, lagom formgiven med återkommande små inslag i orange och full av vackra, tidstypiska fotografier. Gösta som kändisbäbis i veckopressen, som allvarlig tonåring på Malmö stadsbibliotek (min generation skulle nog beskriva honom som närmast Johan Widerbergsk), i demonstationståg till stöd för Svarta Pantrarna (fast enligt egen utsago ropade han ”Halmhatt åt Folke” när alla andra ropade ”All makt åt folket”), i Stockholm stadsteaters hippieuppsättning av Så tuktas en argbigga, som Strindbergs alter ego i En dåres försvarstal, som Sickan och Papphammar och som Sjöwall/Wahlöös kommissarie Beck. Ren bläddernjutning.

Sin titeln, slutligen, lånar Gustafson från den animerade teveserien som Ekman gav röst 1979. Själv är jag lite tveksam till hans poäng där. Snarare verkar Ekman åldras med påfallande värdighet, med bibehållen nyfikenhet och evig integritet. Hoppingivande är inte minst de senaste decenniernas påfallande lyckliga konstnärsäktenskap.

Det är ett onekligen imponerande, säreget liv. Ändå är det kanske vanligheten som man tar till sitt hjärta, blandningen av svårt och underhållande som är livet. Det stillsamt absurda och det tragikomiskt mänskliga, kampen och förundran inför sig själv och sina medmänniskor som aldrig tycks ta slut. Kanske är det med en sådan lyhördhet, med mod och allvar, som man blir sådär rolig som Gösta Ekman.

Similar Posts:

• Humor och sammanhang
• ”Lagom blev aldrig hans ord”
• Tema: HasseåTage
• Okritiskt om nationalhelgon
• Läs och gråt

Solen sken, men en halvtimme efter partyts avslut regnade det. Öste ned. Jag hade hunnit hem till datorn, men de som fanns kvar och försökte få ut ytterligare några droppar från den sedan länge tömda rödvinspappkartongen, borde blivit blöta.

Nåväl.

Vad presenterades.

Pär Thörn presenterade denna lördagseftermiddag, när de kanadensiska grågässen bajsade ner hela Slottsparken, sin senaste bok, En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk (Storno förlag, 2005). Tidigare har Thörn givit ut Kändisar som jag delat ut post till (Storno förlag, 2002) och kassetten Följ bara anvisningarna, på Firework Edition Records (2004).

När det traditionella romanskrivandet gått i stå och dagens diktkonst alltför ofta är antingen totaldöd eller efterapningar av vad som skrevs för fyrtio, femtio år sedan, känns det skönt att läsa och höra (Thörn framträder gärna med sina texter, svart konfirmationskostym, slarvigt påhängd, vit skjorta sedesamt knäppt upp till översta knappen) något som kommer från hjärtat, som bryter av mot alla litterära finsnickerier, något som är omöjligt att placera i gängse ismer. Thörn är ingen socialrealist, varken maoist eller marxist, nä, inte ens varken peronist eller perssonist, men i dessa texter visas fram ett blödande sår för avvikare, utstötta och marginaliserade människor i det allt mer avgrundsdjupa svenska klassamhället. I Thörns texter finns ett schwabskt lidande, en sorgsenhet över världens tillstånd. Förtvivlan, ja. Thörn plockar varligt fram det absurda i människor och i människors tillvaro. Satir? Parodi? Ja och nej. Jag tycker dessa utmärkta texter är utomordentligt bra samhällskritik, framförd under former som lockar till skratt. Svår konst. Karl Gerhard var en mästare i detta och i att förvandla ordens och meningarnas synbara verklighet till att förmedla information om det dolda, om att perspektivet lätt kan förskjutas. Spegeln visar bilden av bilden i den motstående spegeln. Detta är också Thörns teknik. Ibland omtuggning. Innötning. Det gäller att behärska språket, våga leka med orden, med meningarna, med tanken. Utomordentliga är merparten någraminutersmonologer under rubriken Systemet. Jag tror att Thörn i den formen funnit vad som passar honom perfekt: litteratur som kan läsas och som kan höras genom skicklig entertainment.

Ur boken En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk hämtar jag följande:

Jag heter Ingrid Erlandsson. Efter jobbet brukar jag åka till biblioteket och släktforska. Min gamla arbetskamrat Lennart fick in mig på släktforskningen. Nu har jag kunnat följa min släkt ända till 1500-talet. Då för femhundra år sedan var de köpmän. Själv är jag väl också något slags köpman. Jag driver en tobaksaffär. Det är kul, men små marginaler. Innan jag blev egenföretagare trodde jag att alla snackade skit om byråkratin. Att de överdrev. Men herregud vad mycket lagar det finns! I genomsnitt stiftas det tjugosju lagar om dagen i Sverige. Det blir 9855 lagar på ett år.

Om man skulle ta en krona för varje ny lag skulle man kunna bota alla afrikanska barn från diaré.

Jag heter Bill Jönsson. Ibland när jag har eksem tar jag fram salvan och smörjer mig med den. Det finns en viss upphetsning i situationen. Den här starkare salvan: elocon, luktar som myror inbillar jag mig. (Inte för att jag har pressat ned huvudet i en myrstack och verkligen känt doften av myror). Så jag vet inte.

När jag har smörjt in mitt armveck med eloconsalvan sprids en nästan brännande smärta. Men det känns bra. Det är som att det blir tydligare att det verkligen gör ont när det följer smärta i salvans spår. Det goda skall alltid göra ont, brukar jag tänka.

Därför har jag, som socialdemokratisk riksdagsledamot, aldrig tagit avstånd från tvångssteriliseringarna.

Jag heter Özkan. Jag är kortväxt, men inte dvärg. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. SKRATTA INTE. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. Kortväxt. Jag går inte i gruvgångar. Jag bär inte dubbelyxa. Jag hatar inte alver. Jag saknar inte Moria. Jag har ingen mörkersyn. Jag har inte långt skägg. Nej, jag är inte släkt med Gimli. Jag har aldrig skådat ensamma berget. Eller Smaugol. Jag kan inte läsa runsten. Inte heller någon mithril-ringbrynja. Nä. Nä. Jag är inte dvärg. Jag är kortväxt. Jag jobbar på Carmen. På Tjärhovsgatan. Kom gärna in på en öl. Kompis.

Similar Posts:

• Lidandet: Schwab, Thörn, Omar, del 1
• Thörn tar ton
• Lidandet: Schwab, Thörn, Omar, del 3
• Katalogprosa
• Pär Thörn på Lava i Stockholm