För egen del kommer jag definitivt att sakna Konrad Sejer, som jag sedan mitten av nittiotalet har haft nöjet att följa. Fossums sympatiska skapelse till kriminalkommissarie, huvudet längre än de flesta, nuförtiden både grånad och lätt kutryggig, men precis lika skarpsinnig som vanligt. Denne belevade, vänlige, empatiske, rättrådige, intuitive, alltannat än fyrkantige utredare har förmåga att se rakt igenom människor och deras avsikter och är expert på att lirka ur dem deras hemligheter. En misstänkt jämför Sejer med en pitbull, som aldrig släpper taget. Själv ser han sig hellre som en gammal blodhund. Han lever sig in i sina brottsutredningar till den grad att han rentav samtalar med mordoffren.

Sejer är också något av en ensamvarg. Hans bästa vän Frank är en tioårig, gul, omåttligt rynkig jycke av den kinesiska rasen Shar pei (”hans enda vän om han skulle vara helt ärlig”), efterträdaren till hunden Kollberg, som vi känner från tidigare böcker. Här blir Frank allvarligt sjuk och jag känner helt och fullt med Sejer i hans vånda. I Där döden väntar tillåts kommissarien – för en Fossum-deckare – ta ovanligt stor plats. Inte sällan finns han bara med i utkanten av berättelserna.

Det är annars inte brottet som står i centrum i Fossums deckare, utan snarare mördarens psyke. Författaren intresserar sig långt mer för det som ledde fram till mordet, än hur det klaras upp. Hennes våldsverkare är överlag särlingar. De är oälskade, osynliga, ensamma, utstötta och märkta av livet. Somliga av dem är inpräntade i mitt minne, som den stackars Ragna Riegel i Viskaren (2016, 2017 på svenska). Titeln kommer sig av att hon efter en misslyckad stämbandsoperation förlorat rösten. Det rör sig om hjärtskärande läsning, där man inser att vi alla, under vissa förutsättningar eller genom ren och skär otur, är kapabla att döda.

I Där döden väntar är det högsommar och vi befinner oss i ett litet samhälle i östra Norge. Ortens ungdomar samlas vid korvkiosken eller på stranden om kvällarna. När två sextonåringar hittas mördade är den brännande frågan ifall det är en och samma mördare som varit framme. I sin jakt på sanningen finner Sejer att ortsborna konsekvent, men av varierande anledningar ljuger sig blå.

Spänningen består av ett krypande obehag och det är omöjligt att inte svepas med av berättelsen. Fossum lyckas också utomordentligt väl med sina personporträtt. Hon ser mörkret hos alla och envar och besitter en inlevelseförmåga utöver det vanliga. Hennes blick är knivskarp och perspektivet skiftar. Vi får bland andra följa mördaren, utan att dennes identitet avslöjas. Karin Fossum är därtill en utmärkt stilist.

Jag tar av mig hatten för Karin Fossum som avslutar sin serie med flaggan i topp!

Similar Posts:

• Stackars Poona!
• En snäll mördare
• Rädslan med barn
• Detaljrikt äckel
• Författardrömmar, skrivarkurser och kriminalromaner. Ett samtal med författaren Anna Bovaller

Jag träffar Anna Bovaller en lördagsförmiddag i september på Bokmässan för att prata om hennes skrivande. Hon börjar med att berätta att hon alltid velat bli författare. Hon tycker att det låter klyschigt och menar att det är synd. För det är fantastiskt att få leva ut drömmen hon alltid burit med sig, samtidigt som den inte har funnits på kartan. Tillslut var det faktiskt hennes man som sa; ”Du bara pratar men nu har jag har hittat en kurs åt dig.” Kursen hette ”Att skriva krim” och gavs av Ordfront. Då var Anna 43 år och äntligen vågade hon skriva och även visa andra vad hon skrev. Där skrev hon en novell som hette Svinajakten och den blev embryot till debuten med samma namn. Efter kursen skrev och skrev Anna under ett helt år. Sen gick hon till Norstedts med materialet. Så småningom blev hon kallad till ett möte på förlaget, och när hon förstod att hon skulle bli utgiven bara rann tårarna. De frågade om hon kunde skriva en bok till om bokens huvudperson Petra Wester. Och det kändes helt självklart för Anna hade massor av idéer. Det var befriande och jätteskönt säger hon.

Anna menar att skrivarkurser är en folkrörelse. För henne var det puffen som fick henne att våga. För någon annan kan det handla om att hitta en teknik. Fast hon tror samtidigt att det är jättesvårt att förmedla skrivande och att hålla kurser. Skrivande är en känsla som är svår att klä i ord.

Hon skriver bäst när hon är ensam hemma. Det ska vara tyst, tråkigt och det är viktigt med mycket luft omkring. Allra bäst skriver hon i sommarhuset i Kivik under tidiga mornar med utsikt över havet. Om hon kör fast sover hon på saken eller gör något helt annat. Ibland måste man ge saker ställtid så löser det sig i bakhuvudet. Det kan också vara så att man får skrota och börja om. Jag frågar Anna Bovaller om hon varit rädd för att förlora sitt skrivande och då svarat hon att det hittills aldrig varit så. Hon har alltid haft fantasi i överflöd och det kombinerat med en extrem mörkerrädsla har varit bra för skrivandet.

Varför blev det just deckare då? Anna har skrivit efter devisen; gräv där du står. Hon är jurist och har som huvudpersonen i hennes böcker jobbat på advokatbyrå. Visst gör hon research inför sina böcker men inte på basnivå. Hon har också alltid velat skriva spännande historier. Vi pratar en stund om att deckare blir orättvist behandlade. Anna menar att begreppet behöver töjas på, och bli mer stort och brett. Ett sätt kan vara att istället för deckare kalla genren för kriminalromaner menar hon.

Själv läser hon helst svenskt eller nordiskt. I deckargenren tycker hon mycket om isländska Arnadur Indridason, Karin Fossum och Inger Frimansson, men betonar att hon läser mycket annat också. Vi talar också om pusseldeckare som fenomen eftersom det är sådana som Anna skriver. Hon tycker om just den gåtan. Vem gjorde det och varför?

I den senaste boken Äppelkyrkogården byggs historien kring en idé om revolten i Ungern 1956. Det är något hon själv minns ifrån sin barndom som något mystiskt och spännande. Inför boken åkte Anna med sin man och son till Budapest. Väl där visualiserade hon vad som skulle hända om hennes son försvann och blev bortförd. Ungern är en ung demokrati med nya medialagar. Storebror ser dig är ett ständigt hot.

Anna bygger sin historia medan hon skriver den. Olika saker nästlas in under tiden. Just nu håller hon på med den fjärde boken om Petra Wester. Hon försöker jobba med att ge böckerna olika teman. Den första, Svinajakten, är en klassisk pusseldeckare, den andra, Svärmaren, handlar mer om relationer och den tredje, Äppelkyrkogården, är en thriller. Men det övergripande medvetna mottot är ”Saker och ting är inte alltid vad de synes vara”.

Jag avslutar med att fråga om det inte borde det inte vara dags för fler kvinnliga förövare inom genren? Att göra plats för kvinnan som förövare och mannen som offer? Anna Bovaller är benägen att hålla med men tror att det beror på att det är så statistiken ser ut, de flesta brott begås helt enkelt av män.

Similar Posts:

• Utlottning vecka 42
• Frimansson årets deckare
• Att värja sig mot det mest brutala. Konsten att skriva feel-good-mordgåtor. Intervju med författaren Kristina Appelqvist.
• Vinnare vecka 42
• Säljande priser

Det finns scener i litteraturen där patienter får en djurliknande framställning. Andra gånger skildras patienten istället som ett barn. Alltså är en djur- eller barnmetafor på något sätt aktuell i sammanhanget. Jaha.

Berättelser ur anhörigperspektiv pekar på att närstående till psykiskt sjuka också brukar få det svårt på ett eller annat sätt. Alltså är psykisk sjukdom också ”ett socialt tillstånd som drabbar alla i dess närhet”. Jaså.

En huvudperson med borgerlig bakgrund vantrivs med närheten till underklassen på hospitalet. Ett alltför avvikande beteende leder till cellen oavsett vilken ställning man haft på utsidan. Alltså verkar risken att göra en klassresa nedåt större inne på anstalten än utanför. Åh fan.

…och så vidare, från uppenbarhet till uppenbarhet. Författare som Agnes von Krusenstjerna, Marianne Ahrne, Astrid Väring, Amelie Skram, Knut Hamsun, Kerstin Thorvall, Åsa Moberg och Karin Fossum är underlag. Jönsson lyfter fram fragment och tolkar och ”får intryck” av hur det kunde förhålla sig på anstalt och hospital.

Författarnas lämplighet för ämnet är självklar och Jönsson utvärderar själv litteraturens inflytande på dåtida debatter på några av bokens mer läsvärda sidor. Men överlag genomgås boken av en resultatmässig gleshet och blir en svävande, mumlande spökhelikopter som inte vill landa för att komma till sak. Sällan framgår någon särskild förtrogenhet med psykiatrin som skulle göra Jönsson mer kvalificerad än någon annan att verkställa boken.

Bara något så enkelt som en kortare kommentar till psykiatrirelaterade verk från andra uttrycksformer än litteratur, som Anna Odells eller Erland Cullbergs, hade gett en befriande bredd. Och om man nu tvunget ska hårdbegränsa till det skrivna ordet är det anmärkningsvärt att förbise alla de biografier som skrivs dagligen i bloggvärlden.

Värd att framhålla är i alla fall reflektionen att svensk psykiatridebatt endast väcks i samband med vansinnesdåd, till exempel mordet på Anna Lindh. Utöver sådana sensationella uppblossanden ryms inte frågor som resurs- och ansvarsfördelning eller hopbuntandet av olika diagnoser i de uppmärksammade debatterna. Det är en kvalitet att detta tas upp i boken, även om Ann Heberlein redan skrivit om det.

Förstås kan man inte argumentera mot det värdefulla i Jönssons idé: att lyssna på den som sällan får komma till tals, den drabbade. Med Heberlein som regelbekräftande undantag är det uppenbart att psykiskt sjuka som grupp saknar röst i offentligheten. Det finns kändisar och opinionsbildare som representerar och kämpar för allehanda minoriteter och samhällsgrupper, men de psyksjuka står stumma. Ungefär lika mycket innan som efter utgivningen av Jönssons bok.

Similar Posts:

• Skämt som inte är skämt
• Bakom kulisserna
• Veckan på dagensbok.com
• Frihet och ansvar
• Knappast klädsam ångest

Med lånehajar i hälarna och en obefintlig relation till sin tonårsdotter ser han bara en utväg. Han måste råna Harriet Krohn. Och han måste komma undan med det. Men Harriet är en tant med krut i och allting går snett. Charlo kommer till Harriet som en simpel rånare men går därifrån som en mördare. Men han måste fortfarande komma undan med det.

Med bytet från rånet kan han lösa sina skulder, köpa en häst till sin dotter och börja bygga upp sitt usla liv igen. Och nog hade det varit bra om det bara inte vore för den där Harriet Krohn som skulle gå och dö mitt i alltihop. Kriminalkommissarie Konrad Sejer får fallet på sitt bord och det tar inte särskilt lång tid innan han har sitt första samtal med Charlos. Det första av ganska så många.

Karin Fossum har en förmåga som få deckarförfattare att skapa en osedvanligt obehaglig stämning bara genom att beskriva människor. Hon gör det dessutom utan förenklande stereotyper utan tar sig an människan i hela hennes komplexitet och svaghet. Det är inte första gången frågan om ondskan ställs och det är inte första gången den besvaras med att det sällan är bara svart eller vitt eller ont eller gott. Men Fossum gör det med finess. Hon har en förmåga att ge ett liv åt sina karaktärer som ligger långt ifrån fiktionens värld och hon undviker enkla lösningar och för rosenskimrande slut.

Charlos är helt enkelt en människa som gör en hel del riktigt usla val. Och även om han inte är direkt ond så saknar han uppenbarligen en del spärrar som andra människor har. Eller är det så att det kan hända vem som helst? Inte heller i den frågeställningen får man några överdrivet kategoriska svar utan det lämnas utrymme för egen kontemplation. För visst är mördare fäder och kan känna kärlek och vara rädda för döden. För visst kan mördare vara ganska så vanliga människor. Åtminstone fram till dess att de har mördat.

Fossum gör en slags baklängesdeckare där mördaren är avslöjad från första kapitlet. Hela boken skrivs ur mördarens synvinkel och kriminalkommissarie Sejer spelar för en gångs skull en mycket undanskymd biroll. Så i traditionell mening är det här egentligen ingen kriminalroman utan kanske mer en finstämd skildring av ett människoöde. Eller snarare flera människoöden.

Fossum skriver sällan långt eller krångligt. Inte heller denna gång. Men det är något som sätter sig och gnager lite efter att man har läst om mordet på Harriet Krohn. Det kommer aldrig någon knorr. Det löser sig inte. Det är jobbigt, tragiskt och inte särskilt hoppingivande. Med det är mycket bra.

Similar Posts:

• Stackars Poona!
• Karin Fossum med flaggan i topp
• Supersurpuppa i eget race
• Detaljrikt äckel
• Rädslan med barn

För fria kommer Jonas att få. Jonas möter kvinnan i sitt liv där på varulagret. Hon är rund, skär och vacker och doftar kaffe och Jonas faller om inte handlöst så åtminstone förvånad för första gången i sitt liv. Då är han 38 år.

Med beundransvärd detaljrikedom målar Fossum upp bilden av en man som man ömsom ömkar, ömsom avskyr. Boken är skriven i jag-form vilket ger ytterligare kraft åt karaktären Jonas. Jonas bild av tvåsamheten som en lycklig institution inom strikt uppsatta ramar har man initialt en viss förståelse för men så småningom börjar man förstå att allt inte står rätt till. Eller det gör man egentligen från början. Men man hoppas ändå att det ska ordna till sig.

Att kategorisera Jonas Eckel är inte så svårt. Han är inte frisk. Att kategorisera boken Jonas Eckel är lite svårare. Den skildrar helt enkelt Jonas liv tillsammans med Lillian. Men med en otroligt otäck underton. Egentligen är det väl en helt vanlig roman med en viss kriminalvinkel. Men framför allt med en allmänmänsklig vinkel. Det är med hjärtat i halsgropen man bladvänder fram till sista sidan. Som tyvärr kommer alldeles för fort. För det är väl egentligen det enda dåliga med den här boken – den tar slut för fort.

Jonas Eckel är läskig. Jonas Eckel är en äcklig bok. Läs den.

Similar Posts:

• En snäll mördare
• En norsk Gökboet
• Rädslan med barn
• Stackars Poona!
• Karin Fossum med flaggan i topp

Fredagsmorgon och jag ska äta frukost. Boken ligger bredvid sängen och jag tittar lite försiktigt på raderna. Korta meningar. Precis som jag gillar. Fortsätter. Missar frukosten och får gå till jobbet med känslan av att ha lämnat något påbörjat.

Under dagen funderar jag hur folk vågar skaffa barn. Boken inleds med att flickan försvinner. Föräldrarna i upplösningstillstånd. Hon är borta. Jag undrar hur man orkar leva med tanken på att ens barn kan försvinna, kan skadas, kan ryckas bort. Det är så mycket som kan hända.

Jag slutar tidigt och boken väntar. Hoppar mellanmålet och läser vidare. Handlingen är enkel. Flickan försvinner och föräldrarna våndas. Kommer hon tillbaka eller inte? Lever hon eller är hon död? Jag följer deras tankar deras ångest, deras skräck och deras fantasi. Vilket är värst, fantasi eller verklighet? Förmodligen kombinationen.

Någon timma senare är jag slut. Boken är slut och jag undrar om jag kommer att våga. Våga utsätta mig för rädslan och fruktan. Sätta mitt liv på ett kort. På ett barn. Jag älskar barn så nog kommer jag att våga. Men boken ger mig en tankeställare. Jag har upplevt, genom karaktärerna, det ingen vill uppleva. Ett barns försvinnande.

Det är en enkel handling. Dottern försvinner och föräldrarna våndas. Upplösningen är på en gång överraskande, men ändå självklart möjlig. Bokens handling utspelar sig under ett år. Det händer inte mycket, men samtidigt händer det något. Jag är fast. Förstår inte vad som trollbinder mig. Vad är det som gör att boken håller mig i ett fast grepp. Självklart väntan på slutet. Är dottern död, våldtagen och misshandlad? Är hon kidnappad och gömd? Eller kommer hon hem med rosiga kinder och ett leende på läpparna, som om inget har hänt. Jag vill veta. Så är det.

Jag får inte följa spaningsarbetet efter flickan, får inte följa vad som händer henne. Jag får bara följa föräldrarnas tröstlösa väntan. Mannens tysthet, kvinnans vilja att prata. Hans inbundenhet och hennes frustration. Deras förhållande förändras. De glider isär i väntan på dottern. Det gör ont att följa dem. Men jag lever mig in och följer med.

Boken tog min fredag och den fick mig att fundera. Har läst en del av Fossums andra böcker. Den här känns annorlunda. En enkel handling om en komplicerad händelse. Väl värd att läsas.

Similar Posts:

• Stackars Poona!
• Karin Fossum med flaggan i topp
• En snäll mördare
• Detaljrikt äckel
• En norsk Gökboet

Samma dag som Poona anländer, är Gunders syster Marie med om en allvarlig trafikolycka och hamnar i koma. Gunder måste vaka vid sin systers sjukbädd, och skickar istället traktens taxichaufför att möta Poona vid flygplatsen. Men hon dyker aldrig upp.

Strax efter hittar man en kvinna brutalt mördad på en äng utanför Elvestad. Det ofattbart bestialiska dådet tycks vara begått i ursinne. Kommissarie Konrad Sejer och hans assistent Skarre kopplas in på fallet. Ganska snart står det klart att mördaren finns i det lilla norska samhället. Och av invånarna i Elvestad är det många som har hemligheter. Upplägget kan tyckas klassiskt, men Fossum lyckas faktiskt skapa en intressant och psykologiskt övertygande berättelse.

För Karin Fossum skriver kriminalromaner som är mer nyanserade än många andra. Det är inte dådet i sig som står i centrum, utan människorna runt omkring. I någon intervju har hon sagt att av hennes karaktärer är det inte är givet vilka som är onda och goda. Hon är intresserad av att se hur människor påverkas av det enskilda tillfället. Kan vem som helst bli en mördare?

Älskade Poona är en mycket hemsk och otäck "krim", som det heter i Norge, men samtidigt mycket läsvärd. Även om Konrad Sejer och hans kollegor är erfarna och noggranna är det långtifrån givet vem som verkligen är mördaren.

Similar Posts:

• Karin Fossum med flaggan i topp
• En snäll mördare
• Uppfriskande rått och norskt
• Detaljrikt äckel
• Rädslan med barn

Huvudpersonen i boken är Hajna, som blir intagen på Vardens sjukhus samma dag som Aldo Moro kidnappas i Italien, 16:e mars 1978. Hon är 24 år gammal. Diagnosen: depressiv neuros, möjligen å väg mot borderline. I och för sig fastställd utan att den diagnostiserande läkaren ens har träffat henne. Men ändå…

Det enda Hajna vill är att dö. Eller vill och vill. Det här med att vilja är en av återkommande centrala frågorna i den här boken. Hajna stämplas som att hon inte "vill" bli frisk, inte "vill" ställa upp på Programmet och inte "vill" äta. Men vad har egentligen viljan med det att göra? I vilken utsträckning väljer man att vara anorektiker, att vara deprimerad?

Men Hajna dör inte, utan finner något slags liv inne på Varden. Hon möter flera vänner hon tycker om; Odin, psykiatrikern som själv blivit intagen på mentalsjukhus men nu för tiden mest tänker på mat; Formel, som hela tiden löser ekvationer, det enda han är bra på. Och hon fattar också tycke för somliga av personalen, som Stetson, en varm och god vårdare som hon lyckas anförtro sig åt. Människor som sinsemellan har ungefär lika mycket gemensamt som människor utanför Vardens väggar.

Det är ett stillsamt liv som fortgår på avdelningen. En udda utflykt någon gång, läkare som kommer och går vidare till andra arbetsplatser, någon som blir utskriven, andra som kommer till, anhöriga som kommer på det udda besöket. Inte mycket händer, ändå fortgår livet med både varma och lyckliga ögonblick och djup tragik.

Nej, det är inte för snabb action man läser den här boken. Den kanske kan behövas i dagens stressade värld – för att visa att livet faktiskt kan fortgå i all stillhet. Och att det kanske behöver göra det också då och då. Inga spännande stordåd, men väl ett mycket bra psykologiskt porträtt av några mycket underliga men charmerande personligheter. Det är – om uttrycket ursäktas – en fängslande bok, som verkligen griper tag i en.

Similar Posts:

• En snäll mördare
• Detaljrikt äckel
• Stackars Poona!
• Rädslan med barn
• Karin Fossum med flaggan i topp