Det är en fråga som utforskas i boken Hem av åländska författaren Karin Erlandsson. Hon har klivit in i huvudet på ett tiotal kvinnor med vitt skilda livsvillkor om man jämför dem med varandra. Orsaken är att deras sammanlagda historier spänner sig över 1200 år. Boken startar på 800-talet då Lia stirrar upp mot halmtaket medan hon rider ut födselvärkar innan sonen föds. Det sista utskrivna årtalet är 2019.

Åland är en bygd med många öar som har olika karaktär. Det är samma med kvinnorna i denna skildring – de är olika. Men platsen förenar, eftersom de bor på en plats där havet är nära.

Alla har även en relation till historieberättande. På 1200-talet illustreras det med en enda mening, några få ord. År 2019 genom att mamman på sin jobbresa berättar en historia för sonen därhemma via telefonen. Också souvenirer har en historia att berätta, vilket ges exempel på i historien om Tuula från år 1970.

Utan att ge mig in i några djupare analyser är det också intressant att se hur hav både förenar människor och skiljer dem åt. Någon stannar hemma medan den andra far i väg.

Hösten igen, oron varje gång det blåste upp. Hon visste hur det skulle bli, hon skulle sitta uppe med mamma och knäppa händerna och det skulle vara som om stormen överröstade bönerna.

Någon borde tacka oss också, tänkte hon.

Hon visste att pappa fick beröm för hur han lotsade, det sades om honom att han aldrig tog risker. Det sades ingenting om hur mamma vakade.

Boken tjänar på att läsas långsamt. Tidsspannet är enormt och levnadsförhållandena är ojämförbara, så en alltför snabb läsning gör inte rättvisa åt Erlandssons bok. Den har kanske någon överflödig metafor ibland och skulle klara sig utan en viss detalj (här vill jag inte spoila) som jag tycker känns lite sökt. Porträtten av kvinnorna har ibland en tendens att bli lite platta.

Men litteraturen sviker sällan, utan allt som oftast ger den mig överraskningar. Det hände även denna gång. I den allra sista berättelsen såg jag vad jag missat – nämligen hur starkt och självständigt många av kvinnorna handlar oavsett vem av dem som har ordet. Många är de faktorer som kan få livet att kantra fullständigt. Men i livet ingår också ömhet, medkänsla och åtrå.

Deras självständiga vilja påminner om den geopolitiska ställning som Åland haft det senaste århundradet. Andra stormakters anspråk (nåja, det var länge sen Sverige omtalades som en stormakt) har landat i att ögruppen idag har ett självständigt regionalt styresskick inom nationen Finland. Självständighet kan man sätta värde på både i politisk och i personlig mening.

Similar Posts:

• Diva eller duglig makthavare?
• Vittnesmål från det algeriska självständighetskriget
• Havet, historien och människan
• Friheten är viktig
• Pärla med dragningskraft

I drottningriket är det lite si och så med möjligheter för medborgarna att utöva rösträtten. Visserligen är det här fråga om en fantasivärld där roshajar kan bita av pärlfiskarnas armar, bröden är bakade av saftkål och fälten är odlade med vetesviol.

Medborgarna bor i fyra olika regioner, där landskapen skiljer sig från varandra. I den fjärde boken placeras handlingen i den västra regionen där lerjordarna utgör den viktigaste försörjningen för familjerna. Jorden är tung och det doftar gödsel. Ja, en del skulle nog säga att det luktar dynga.

Miranda och Syrsa, som lärde känna varandra som pärlfiskare, får också besöka Drottningstaden och se pärlallén med egna ögon. De träffar även drottningen – den person som har rätten att bestämma över vad som ska ske i riket.

Drottningen är egentligen inte farlig. Det är hennes syster som ger gåshud.

Också medborgarna utgör ett problem i drottningriket. Föräldrar överger sina barn, yrkesskickliga människor slutar med sina sysslor och låter sig förblindas av en destruktiv kraft. Miranda och Syrsa har också de blivit övergivna – det är en av orsakerna till att de håller ihop.

Författaren har stort fokus på vänskapsskildringen, som i de tidigare tre böckerna Pärlfiskaren, Fågeltämjaren och Bergsklättraren inkluderat såväl misstänksamhet som irritation. Här ger hon de två flickorna modet att lita på varandra fullt ut vad som än händer. En annan intressant aspekt i personskildringen rör drottningen, som närmast kan jämföras med en studie av maktutövandets natur. Kan en makthavare som styr mot ett mål ändra sina tidigare beslut?

Målgruppen för bokserien Legenden om ögonstenen är 9 – 12 år. Likafullt har mitt vuxna jag stortrivts när jag vistats i denna fantasivärld. Ofta har jag lagt personliga tolkningar i radernas mellanrum eller mellan kapitlen. Jag har därtill inte kunnat låta bli att njuta av estetiska värden. Kontrasteffekter med den skimrande pärlallén kontra den grå jordåkern eller den svarta drottningen mot den vita, lysande systern. Kompassrosens symmetri påminner om de fyra väderstreck riket delats in i. Symmetri är vackert även inom litteraturen.

Låter du dina tankar skapa andra världar ibland? Har du någon gång undrat vad för slags saga Astrid Lindgren skulle ha skrivit om hon levde idag? Min gissning är att hon skulle skrivit om två flickor och deras äventyr i ett rike där drottningen misslyckats med sitt maktutövande. Där skulle funnits äventyr med fysiska strapatser och fint skildrade scener med hav, träd, berg och livgivande åkrar. Karin Erlandsson från Åland förvaltar med stor talang, sagoberättandets tradition.

Similar Posts:

• Friheten är viktig
• Pärla med dragningskraft
• Självständigheten sticker ut
• Kampen mot den onda härskaren
• Sagolike Neil

Återigen får jag träda in i en värld som saknar tunnelbana, bilar och datorer. Miranda har kommit tillbaka till trakten där hon är född och tillbringade sina första levnadsår. Fortfarande är auran runt henne starkt präglad av ”kom-inte-för-nära-mig”. Den enda som får komma innanför hennes skal ibland är den några år yngre Syrsa, som dök upp i det turkosfärgade havet när de letade efter ögonstenen i första boken Pärlfiskaren. Till en början saknar jag de fina teckningarna som ingick i bokseriens första del, men min fantasi hittar strax egna bilder för händelserna.

Om allting handlar om havet och pärlfiske i södra regionen, så kretsar allting i den norra regionen kring träd. Skogshuggarna klättrar uppför höga träd med stolpskor på fötterna och med rep runt midjan. Det är Mirandas barndomstrakter och här omfamnas hon av trygghet. Människorna delar allt med varandra, som en självklarhet. Men även i den tryggaste landsänden kan den stora oron rulla in. Dagskatorna beter sig plötsligt annorlunda. Den mest erfarne skogshuggare kan falla, och fler tecken på världsoron börjar synas.

Intrigen innehåller dramatiska vändningar som ger mig en nervfylld läsupplevelse. Världens skuggor har blivit längre och den girighet som ligger bakom, tar sig allt våldsammare uttryck. Tvång och förtryck orsakar flyende människomassor som måste trängas ihop på en begränsad yta. En viss lättnad fyller mig då författaren väljer bort de långa beskrivningarna när brutaliteten skildras.

Erlandsson utvecklar sina personer i Fågeltämjaren. I den förra bokens skildring av Syrsas uppdykande i Mirandas liv, överrumplades jag känslomässigt särskilt när Miranda fylldes av saknad vid Syrsas försvinnande. Jag är berörd även nu. Fint och ömsint närmar sig Erlandsson relationens olika strängar mellan flickorna. Här skildras en vänskap som är full av tillit men får utstå att både rädsla och flyktreflexer tränger sig in i mellanrummen. I energifältet flödar skyddande omsorgsvilja men möts av otålighet och handlingskraft.

Berättelsens Hildegard och Lydia är modiga kvinnor som gör att jag tänker på Rosa Luxemburg och Rosa Parks. Miranda och Syrsa är ännu oerhört unga men äger redan egenskaper som gör dem till förebilder. Erlandsson visar dock klokt och insiktsfullt att även hjältar är svaga ibland.

Den starka frihetskänslan är lika kraftfull som i Pärlfiskaren. Miranda är rädd om sitt oberoende. Men friheten prisas också av norra regionens människor, som chockat inser att någon vill ta den ifrån dem. Den obesvarade frågan lyder, som så många gånger förr: Hur ska vi hantera despoter som vill påtvinga sin vilja över naturens djur och rikets invånare? Nästa del i bokserien kommer att föra mig närmare en del svar, tror jag. Om jag får gissa, kommer författaren ändå inte skriva ut allt, vilket jag tycker mycket om. Det undflyende och det gåtfulla i människan … ska kanske inte fångas in med ord?

Similar Posts:

• Diva eller duglig makthavare?
• Pärla med dragningskraft
• Självständigheten sticker ut
• Nästan lite känslan av Tintin-albumet Den svarta ön
• En sång om längtan till havet

När en berättelse tar mig ner i vattnen för att visa upp sagolika pärlor blir jag förstås fast. Berättelsens huvudperson, Miranda har ett mål framför sig. Hon ska bli den bästa pärlfiskaren i drottningriket. Alla ska minnas henne. Hon ska nämligen hitta ögonstenen – den viktigaste pärlan.

Jag får inte veta mycket om Miranda och jag finner det naturligt. Frihet är att inte ha något baktungt från förr att släpa på. Så är det också i vattnet. Lätthet. Solsken som strilar ner och lyser upp de fina pärlorna.

Violgröt med hindbär. Eller smör. Någon säger att både smör och hindbär är makalöst gott.

Sedan kommer hon. Den där pratiga flickan med kort hår. Hon pratar, pratar och pratar men tystnar om någon höjer handen. Hon heter Syrsa. Miranda ska lära henne att dyka, vilket medför en massa besvär. Visserligen är det trivsamt att ha någon vid sin sida när stjärnbilden Octopeia tappar en stjärna.

Vändningen kommer med en ton som överraskar mig. Sedan kommer ännu en vändning och minnen dyker upp av alla de livs levande människor som fått mig att skratta. Viljan att hålla fast vid dessa ögonblick. Glädjens viktlöshet. Förvåningen när ögonblicket försvunnit. Allt tänjs ut från spralligaste lycka till tårfylld saknad.

Författare och filmkonstnärer virvlar runt i en vattenström, och de som först dyker upp är Maurice Sendak och Astrid Lindgren. De utövar synnerligen väl konsten att träffa det skyddslösa hjärtat. I rummet där jag skriver lyssnar jag på filmmusiken till Blade Runner som komponerats av Vangelis. Viktlösheten är nödvändig men också dess motsats: att få slå rot i någon sorts gemenskap.

Jag anade aldrig att jag skulle översköljas av så många känslor i mötet med boken Pärlfiskaren. Jag anade aldrig att jag skulle uppleva det så svårt att berätta om boken för andra. Jag vill inte bryta förtrollningen.

Någon gång kanske jag lyckas samla mig igen. Det är den dagen jag klättrar upp på taket till trevåningshuset där jag bor för att titta ut över trädens smaragdkronor.

Similar Posts:

• Friheten är viktig
• Diva eller duglig makthavare?
• Nästan lite känslan av Tintin-albumet Den svarta ön
• Människor behöver sagor
• Sagoäventyr i Lindgrensk anda