Karin Bojs och Peter Sjölund, som är författare till boken Svenskarna och deras fäder: de senaste 11000 åren, uppmanar därför sina läsare att DNA-testa sig. I bokens sista kapitel, ”Bli en medborgarforskare” beskrivs i detalj hur man går tillväga. Det är bara män som kan låta testa sin DNA; om du är kvinna, kan du låta testa din far eller någon annan nära manlig släkting. Allt detta för att få veta vilken gren på det världsomspännande släktträdet du tillhör. Ja, det borde ju vara i vars och ens intresse. Fast när jag betänker att många inte alls är intresserade av släktforskning, inte ens kring de allra närmaste generationerna, betvivlar jag att så många kommer att ha intresse av dessa test. Ja, det var min bittra och luttrade kommentar, eftersom jag själv är extremt intresserad av släktforskning.

I Bojs och Sjölunds bok, som är en gemensam uppföljare på de båda böcker som de tidigare skrivit var för sig, och som handlat om DNA, historia och släktforskning, får vi berättelsen om pappornas historia. Ja, det är inte könsdiskriminering det är fråga om, försäkrar de, utan av tradition har alltid släktleden studerats utifrån svärdssidan och det är dessutom absolut flest män som har låtit DNA-testa sig. Därmed ger just y-kromosomer särskilda fördelar. Det ges stora möjligheter att följa männens släktlinjer och de förflyttningar dessa män gjort genom invandring och utvandring – eller genom tillfälliga resor, då generna har spritts, vilket var fallet med vikingarna.

Det man slås av i denna genomgripande och grundliga bok, är det faktum att Sveriges befolkningssammansättning utvecklats under mycket lång tid. För 11 700 år sedan tog den senaste istiden slut och människor kunde vandra in och bosätta sig i Sverige. Dessa invandringar har sedan skett successivt, i relativt liten skala och under lång tid. Inte som det sker nu, då vi tvingas ha en alltför stor invandring på alltför kort tid, på grund av fruktansvärda och meningslösa krig och andra orättvisor. Länder mår naturligtvis bäst av en långsam befolkningsutveckling. Det var också tragiskt att mer än en miljon människor utvandrade från Sverige mellan åren 1860 och 1930.

Det är svårt att helt redogöra för ett innehåll i en bok, som omfattar så mycket fakta och visar på så mycket forskning och som redogör så i detalj för tidsepoker, folkvandringar och DNA med tillhörande släktlinjer, vilka utkristalliserats tack vare forskningen. Men något litet av det kan jag belysa: De första människorna kom alltså till Sverige för 11 700 år sedan, då den senaste istiden tog slut. Dessa var jägare och kom från södra Europa. Något senare kom det folk med ett mer östligt ursprung. Särskilt spännande är att forskarna ännu inte upptäckt att någon man i Sverige har raka fädernelinjer ända tillbaka till dessa tidiga stenåldersjägare. Men om många fler låter testa sig, kanske det visar sig att någon här i Sverige har sitt ursprung kopplat i rakt nedstigande led ända till den tid då isen nyligen hade smält undan. Här har varje svensk man sin chans att vara unik! TV-soffan väntar.

För 6000 år sedan kom bönderna till Sverige. På ett par hundra år spred sig bönderna och deras livsstil från södra Skåne upp till Dalälven. Länge dominerade de forskare som trodde att de jägare som redan beafann sig i Sverige vid denna tid ”omskolades” till bönder. Detta har alltså visat sig vara helt fel:

DNA-tekniken har äntligen kunnat besvara frågan. Det står nu klart att den nya livsstilen verkligen anlände med människor som färdades med båt och till fots, hela vägen från trakterna av nuvarande Turkiet och Syrien. DNA-tekniken har även hjälpt forskare att ringa in mer exakt var det europeiska jordbrukets vagga stod någonstans. De har till exempel kunnat knyta det första odlade vetet till bergen utanför staden Diyarbakir i sydöstra Turkiet.

Men av någon anledning, på sin väg norrut, stannade dessa bönder i norra Tyskland under tusen år, innan de fortsatte och tog båten över till nuvarande Sverige. DNA-analyser visar att jägarna och de invandrade bönderna ibland fick barn med varandra, men det var inte så vanligt. Om det skedde var det kvinnor från jägarbefolkningen som flyttade in i jordbruksbyarna.

Boken fortsätter att redogöra, omfattande och detaljerat, för de följande årtusendena, med invandringen av herdar från Östeuropas stäpper för 4800 år sedan och med berättelser om de män som kom in under bronsåldern och vars släktlinjer nu dominerar helt i Sverige. Därefter berättas om samernas ursprung, om hur vikingarna spred sina gener västerut och österut, om hur kristendomen först fick fäste i västra och södra delarna av vårt land, om hur valloner och skogsfinnar invandrade och om vilka som flyttade till eller lämnade Sverige under stormaktstiden och under 1700- och 1800-talet. Det sista kapitlet handlar om att Sverige under det senaste halvseklet huvudsakligen blivit ett invandrarland.

Efter att ha läst Svenskarna och deras fäder: de senaste 11 000 åren känns det som en plikt att låta DNA-testa sig, eller i mitt fall, låta en manlig nära släkting testa sig. Det känns närmast kriminellt och i sanning otacksamt att inte göra det. Naturligtvis har jag tänkt på detta förut, men läsningen av boken har påverkat mycket och jag förstår nu att forskarna verkligen är i stort behov av att många fler testar sig. Bara på så sätt kan vi få konkreta svar gällande vårt ursprung och vårt lands utveckling. Detta är en bok som verkligen alla i detta land borde läsa, och det känns som att författarna medvetet gjort texten lätt att ta till sig för alla och envar.

DNA-testets resultat kan bli ytterligare ett litet steg mot målet att få svar på de eviga frågorna, som alla ställer sig: Vem är jag? Och varför? Vadan och varthän?

Similar Posts:

• Fusion är nyckelordet
• Den vapenlöse på besök hos vikingarna
• På jakt efter samiskheten
• Lärd tegelsten med tydlig författarröst
• Passionerat om kampen för en förlorad värld

Tidigare under kvällen har priset för Årets svenska fackbok gått till Karin Bojs för Min europeiska familj och priset för Årets svenska barn- och ungdomsbok till Jessica Schiefauer för När hundarna kommer.

Våra recensioner av vinnarna hittar du här:

Jonas Hassen Khemiri: Allt jag inte minns
Livet i andras minnen

”Det är en nedtonad Jonas Hassen Khemiri man möter i romanen Allt jag inte minns. En som verkar ha skalat bort det mest iögonenfallande av den språkliga brokigheten, finurligheten, som velat komma åt någon annat. Någonting underliggande. Det enklaste. Och det är förstås allting annat än enkelt. Huvudpersonen i Allt jag…” Läs mer

Karin Bojs: Min europeiska familj. De senaste 54 000 åren
Fusion är nyckelordet

”Det är svårt att tänka sig ett mer perfekt bokpar att samläsa än de båda Augustnominerade fackböckerna Käraste Herman av Maja Hagerman och Min europeiska familj av Karin Bojs. Den ena om den svenska rasforskningens fader, Herman Lundborg, den andra om de senaste rönen kring de där mänskliga anlagen han och…” Läs mer

Jessica Schiefauer: När hundarna kommer
Våldet griper omkring sig

”Jessica Schiefauer, mest känd för den fantasifulla och augustprisbelönade Pojkarna, växte upp i Kungälv, nära Kode, och var sjutton år när fjortonårige John Hron i augusti 1995 misshandlades till döds vid en sjö där, av tonåriga gärningsmän med nazistsympatier. Schifauers nya roman, När hundarna kommer, handlar inte…” Läs mer

Samtliga nominerade böcker hittar du här och tidigare års vinnare här.

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2015
• Fusion är nyckelordet
• Augustpriset 2015
• Våldet griper omkring sig
• Livet i andras minnen

Kanske kan det räknas in i den gåta Hagermans undertitel talar om. Det finns att välja på.

Den kanske mest iögonenfallande, fullkomligt roman- eller teveserievärdig, är Lundborgs privata relationer. Inte främst forskarvänner och -fiender, där framför allt de tyska var centrala, både för inspiration och som beundrare, och tidigt stod nazisterna så nära man kan komma. Utan kvinnorna: hustrun Thyra, som fick klara sig i månader och halvår, kämpa med ekonomi (inte så lätt när man som gift kvinna är juridiskt omyndig), hem och barnuppfostran, medan maken var iväg och mätte norrländska skallar och tog nakenbilder på ”lappar” och ”finnar”; de olika unga kvinnliga assistenterna och hon som så småningom blev hans andra hustru, Maria.

Maria hörde till såväl assistenterna som undersökningsobjekten. I institutets fotoalbum ”C3 Blandbefolkning i Soppero (Jukkasjärvi socken) med näraliggande byar” finns hon och hennes familj dokumenterade. Som ”rasblandade”, ett mischmasch mellan samer, finländare och svenskar – precis sådant som Lundborg varnade för och såg som sin stora uppgift att motverka.

Ändå tog han med sig Maria hem till Uppsala, installerade henne i institutets lokaler och förde in henne i rullorna som (förhållandevis välbetald) städerska. Först långt senare, efter att Lundborg gått i pension, hustrun Thyra avlidit och sonen Maria fött honom var nio år gammal gifte han sig med henne, men dessförinnan levde de tillsammans i institutets lokaler, medan han fortsatte att skicka hem tvätten till Thyra. Nog är det svårt att inte bli fängslad av det?

Det är emellertid bara en tråd i Hagermans biografi. Den bredaste är förstås Lundborgs arbete vid institutet och inte minst på de långa forskningsresorna i norr. Hagerman placerar också in rasbiologin och institutet i sitt historiska sammanhang, där det som sagt hade mycket nära kopplingar till framför allt den tyska nazismen. När institutet grundades låg rasidéerna i tiden och hade ett brett politiskt stöd, det är sant, men Lundborgs agenda är förvånansvärt klar även om han också är mycket medveten om det strategiska i att hålla fasaden vetenskapligt objektiv.

Den största gåtan är nog ändå detta: hur kunde rasbiologin ens gälla för en vetenskap? Där kan man mest börja skissa på svar utifrån Hagermans ambitiösa undersökning. Det är lite oklart i hur stor utsträckning den insamlade statistiken egentligen användes. Uppenbart tycks vara att den bygger på ett cirkelresonemang där fysiska företräden och ”rastillhörighet” definierar varandra. När insamlade blodprov däremot inte kunde visa på några ”rasskillnader” lades den undersökningen helt enkelt ned.

Det är därför jag är intresserad av den där skylten i Uppsala. För ett universitet borde det vara en pedagogisk tillgång att även uppmärksamma vetenskapens dunkla utkanter, hur och varför det kan gå så snett som det gjorde med rasbiologin. Hur kan nutidens vetenskapliga samhälle förhindra den typen av missbruk av vetenskapliga anspråk? Där är Lundborg ett på så många plan intressant exempel. Smickrande är det kanske inte, men viktigt.

Similar Posts:

• Fusion är nyckelordet
• ”There is a crack in everything, that’s how the light gets in”
• ”Lapp skall lapp vara” – en vitbok som visar hur den samiska identiteten kapades
• Augustpriset 2015
• När socialdemokratin gapade efter mycket

Vetenskapsjournalisten Karin Bojs bok tar sin utgångspunkt i den egna släkten, men som underrubriken ”De senaste 54 000 åren” antyder är det inte vilken släktforskning som helst det är fråga om. Det handlar om att med dna-teknikens hjälp spåra förfäderna ända tillbaka till de första människor som befolkade Europa.

Det som hände för ungefär 54 000 år sedan, i Mellanöstern, var att homo sapiens fick barn ihop med neandertalare och ett par procent av deras dna kom att följa oss genom årtusendena. Exakt vad som hände går förstås bara att spekulera kring. Bojs tror på våldtäkt (och ja, refererar till tantsnuskklassikern Grottbjörnens folk ett par gånger). Hon har svårt att tro att någon kunde finna de ”troll”-lika neandertalarna attraktiva nog att ligga med frivilligt.

Det här summerar förstås problemet med att säga någonting om förhistorisk tid: trots att dna-tekniken gjort enorma framsteg möjliga är det fortfarande – och kommer förmodligen alltid att vara – så mycket som vi helt enkelt inte kan veta. Det kan vara spännande att spekulera, och Bojs är för det mesta ganska tydlig med när hon gör det, men ibland går det mig också på nerverna. Ibland brodera hon ut och man tvingas bara i efterhand inse hur få belägg det faktiskt kan finnas.

Det hindrar förstås inte att det är spännande att undra. Dna-spåren pekar till exempel på att någon kvinnlig släkting på Bojs farmors sida kommit till Skandinavien från Skottland. ”Visst kan hon ha kommit som stadgad och gift med en framgångsrik viking. Men hon kan också ha varit en slavkvinna – ett offer för den tidens motsvarighet till trafficking.” ”Det är inte någon trevlig teori. Den gör mig rent ut sagt ledsen.”

Själv tycker jag kanske att släktforskarvinkeln egentligen är ganska överflödig – så där långt tillbaka i tiden är vi ju mer eller mindre släkt med varandra hela bunten – men den tycks onekligen på väg att slå igenom stort i människors förhållande till det förflutna. Personligen är jag nog mer berörd av att se människor komma vandrande från Syrien på nyheterna samtidigt som jag sitter och läser om hur bönderna, denna ursvenska idealtyp, faktiskt också kommit vandrande just från Syrien en gång. Människor har alltid rört på sig, och det är influenserna från olika håll, ”fusion”, som utvecklat samhällen. Lundborg och kompani var helt enkelt genuint ute och cyklade.

Att det är gedigen forskning som ligger till grund för Min europeiska familj är det knappast någon tvekan om. Bojs är påläst och har förmågan att tillgängliggöra sin kunskap. Själv hade jag nog behövt något mer hjälp vad gäller själva dna-tekniken, men hennes möten med både forskare och kvarlevor – inte minst grottmålningar och kultplatser – fängslar och levandegör. Mellan omständiga forskare och intresserad allmänhet utgör bra vetenskapsjournalister sannerligen något av ”den felande länken”.

Similar Posts:

• Vi är bara i början av forskningen kring svensk förhistoria – låt testa dig!
• Augustvinnarna 2015
• Kolonialismens och folkmordens ”vetenskapliga” grund
• Det förflutna är inte vad det en gång var
• Mördarapor eller freds- och harmonimaffia?