… med mera, med mera, med mera. Rikki Ducornet sparar inte på krutet när det är till att ornamentera och surrealisera. Fosfor i drömlandet är en karibisk-gotisk 1600-talsdjungelroadtrip med en kärlekskrank och vanställd uppfinnare i huvudrollen. Denne och ett gäng andra pikareskt tillspetsade karikatyrer heter saker som ”Fantasma”, ”Yahoo Clay” och ”Nuño Alfa y Omega”. Här uppmålas en värld som skälver av magisk-exotisk detaljrikedom och välfunna groteskerier, och i just det avseendet är Ducornet verkligen mästerlig. Men i övriga avseenden – njae. Problemet kan sammanfattas som att en filmatisering skulle högintressera scenografer och cgi-nördar, men knappast en manusförfattare eller dramaturg (än mindre en psykolog). För exempel kan hänvisas till senare Tim Burton-filmer.

”Som en Calvino på absinth” skrev Björn, och den komplimangen kan säkert anstå debutromanen Fläcken. Så kan substanserna för Fosfor i drömlandet istället ha varit Ipren och Resorb.

Similar Posts:

• Haren har sin gång
• Åttital
• Bilderboksspecial: Burtonesque
• Världens bästa bok
• Lina Forss läser ”Frihet” av Jonathan Franzen, del 5

Liksom fröken Julie drar den unga Aggie elände över familjen genom att beblanda sig med folket. Här ”dansar” hon ”kaffe” med arbetarna på plantagen och envisas med att slå i dem att de är jämlika. Men Aggie är inte, som Julie, född in i överklassen; hennes klassmärke är ännu mer ofrånkomligt – hon är ju vit, en del av en rasideologisk överklass, där hennes enkla ursprung på Londons bakgator blir fullkomligt irrelevant.

Och Aggie ligger inte med tjänstefolket, hon ligger med herrn i huset, den melankoliske målaren och änklingen Victor, vars barn hon kommit för att sköta. Victor är själva sinnebilden av blodfattig europeisk aristokrati, han livnär sig på att avbilda andra, medan den betydligt mer handlingskraftige brodern, Oswald, är den som driver plantagen.

Det är turbulenta tider. 1970 råder Black Power-demonstrationer. Plantagen brinner, medan Port of Spain firar karneval. Runtomkring slåss militär och gerilla. Svarta och vita, föräldrar och barn, står emot varandra och Aggie finner att hennes ideal för länge sedan sprungit ifrån henne i den bekväma överklasstillvaron.

Sådant smyger sig över en lite i taget;
nån rättar till ens kappa och man säger ”Tack”,
sen säger man ingenting. En svart husa serverar te.
Man rör om och tittar på blommorna i trädgården.
De vita blommornas tystnad och husans
tystnad blir samma sak, identiska,
och man tar emot hennes tjänster som blommor,
vars tystnad är att vara där för att behaga.

Nu rivs den koloniala tillvaron slutligen i stycken. Den vita befolkningen har alla möjligheter att lämna ön, men känner sig inte hemma någon annanstans. De är inte lägre européer, men de är inte trinidadier heller. Deras forna tjänstefolk – Aggies konkurrent Jean, den intill idioti lojale tjänsteanden George och hans upproriske brorson Sidney – har heller inte särskilt lätt att finna sin plats på ett Trinidad som ledsnat på att vänta på att den verkliga självständigheten ska infinna sig.

På dem väntar hur som helst ingen båt till Europa.

Similar Posts:

• Dräng är dräng och hora är hora?
• Inget mästerverk
• Julies andra chans
• In i regnskogens hjärta
• Afrikas förste Nobelpristagare växer upp

Romanens mysterium är Francis Sancher, en främling som dyker upp i den lilla byn Rivière au Sel på Guadeloupe. Ingen av byborna vet egentligen vem han är, varifrån han kommit eller varför han valt att bosätta sig i rucklet på kullen en bit utanför just deras by. Klart är i alla fall att han med sitt okända ursprung (han har ”allt slags blod i kroppen”) och sitt sätt att leva väcker både avsky och förakt. Det sägs att Sancher har pengar undangömda i en väska, att han kanske är en motståndsman som flytt från Kuba, eller att han kommer från någonstans i Afrika, att han kanske är en skojare, en förförare. Mest vandrar han omkring i mangroveträsken eller sitter på verandan framför sin skrivmaskin. Han säger att han skriver på en bok: ”Färden genom mangroven”, och att det vilar en förbannelse över honom. En dag hittar den gamla lärarinnan Léocadie Timothée honom död inne i regnskogen, med ansiktet nertryckt i leran. Det är så det hela börjar.

Hela romanen utspelar sig under en enda natt: Francis Sanchers likvaka, och med Condés livfulla gestaltning är det så lätt att se de här människorna framför sig, hur de sitter där samlade och snackar och äter, med ösregnet smattrande utanför. Ingen tycks ha varit opåverkad av Sancher, men att en person kan vara många människor, rymma en mängd personligheter, eller framstå som så annorlunda för olika personer är något som framträder i all sin tydlighet. Tillsammans fogar byborna samman små små bitar till vem Sancher var. Men när man tror sig ha nått någorlunda klarhet tar nästa berättare över, och raserar, och plockar isär, plockar bort bitar ur historien, och lägger till nya delar.

Likt den i romanen överallt förekommande växtligheten slingrar sig berättelserna fram och tillbaka (i senaste numret av tidskriften Karavan, nr 3/07, som för övrigt innehåller en hel Maryse Condé-special, finns en lång artikel om mangrovens funktion både vad gäller form och innehåll, som är skriven av Joan Dayan, kritiker och professor i litteratur vid Pennsylvanias universitet. Ett tips: läs den! Riktigt intressant). Condé varvar långa meningar som fullkomligt tar andan ur en, laddade med tjocka lager av detaljer och information med mer korthuggna partier, helt beroende på vem som talar. Karaktärerna har alla sin egen röst.

Tillsammans skapar de också en berättelse om Guadeloupes och Västindiens koloniala historia; för Rivière au Selborna tycks allting kretsa kring ”blod” och ”ras”, om fallna och nykonstruerade hierarkier. Francis Sancher är främlingen som hotar och utmanar gängse konventioner och föreställningsvärldar. Frågan är bara om hans pussel någonsin blir färdiglagt. Efter att ha läst ut romanen är jag inte säker. Det måste vara ett gott tecken.

Similar Posts:

• Ett författarskap som förtjänar sitt surr
• Mäktigt om omvälvande tid
• Hämnden är ljuv
• Kolonialismens sista dans
• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 2