Bland titlarna syntes nyutgåvan av Martina Lowdens debut Allt för en ynka hundralapp, för en femtiolapp för man tegelstensromanen Undersökningen eller When I woke up this morning I felt so gay av Kristina Hultman och Unni Drougges Bluffen REAs ut för bara 30 kronor. Andra delen i Unni Drougges serie om Berit Hård kommer i vår, så ett bra tillfälle att läsa ikapp för den som inte hunnit.

Även Modernistas klassiker av bland andra Marguerite Duras, Italo Calvino och Stig Larsson finns att fynda. Själv fastnade jag för Klanerna i Paolos Verdes av Joy Nicholson, utgiven på underlinjen Feminista redan 2003, för en ynka tia. En bok jag redan läst hälften av eftersom dess starka sårbarhet tilltalar mig. Den är dessutom snygg och en bok att vifta med på bussen på väg till jobbet om morgonen.

Modernistas Sommarbazaar hittar ni i deras förlagslokaler på Kvarngatan 10 på södermalm, närmsta tunnelbana är Mariatorget och det är öppet mellan 13 och 17 varje vardag fram till och med 21 augusti.

Similar Posts:

• Hårda Berit ännu hårdare
• Förhastade slutsatser om Stig Larsson
• Insnärjd medievärld
• Ett planlöst mumlande
• Ett genis dagbok

Medina är nästan fjorton när hon, hennes mamma, pappa och tvillingbror flyttar till det luxuösa området Palos Verdes i södra Kalifornien. Hennes pappa är hjärnkirurg och hennes mamma sitter hemma på dagarna och tröstäter. I det exklusiva området är hierarkien stenhård. Den som är rikast är också vackrast, bäst och mest åtråvärd. Medina är inget av dessa, i alla fall inte på det plastiga och rätta sätt som beachbrudarna med sina opererade näsor och välfyllda bröst.

När pappan lämnar den hetsätande mamman och flyttar till en ännu större villa tvärs över bukten med en vackrare och yngre kvinna, blir allt värre. Mamman blir bara mer och mer sjuk. Hennes ätande tilltar i takt med vanföreställningarna och konspirationsteorierna. Medinas tvillingbror Jim är den som får ta hand om mamman och som hon försöker att alliera sig med, mot pappan men även mot Medina. Medina själv, hon surfar. Hon är den enda tjejen som gör det i Palos Verdes och hon tänker bli bäst.

Medina är en främmande fågel i sin verklighet. Det är ganska många unga tjejer och killar idag. Adolescensen är en pina eftersom det är nu den slutgiltiga socialiseringen in i samhället skall göras. Tolkningsramen är så ohyggligt snäv för tonåringar och idealen finns så fördömande tätt inpå att det ofta kan verka omöjligt att se någon utväg bortom dessa. Medina surfar och det är hennes räddning. Hennes bror är inte lika lyckosam. I deras värld finns inga vuxna att lita på eller vända sig till. Det som finns är bara kampen för att överleva och lämna Palos Verdes.

Boken är bra på riktigt. Den har ett medryckande språk också i översättning. Bilden av tonårsångesten är levande och jag kan känna bitterheten i munnen. Dock skulle jag nog inte låna ut den till min tonårssyster. Jag inbillar mig att så här mycket ångest om än i retrospektiv behöver man inte när man är mitt uppe i sin egen kamp.

Similar Posts:

• Lite feminist, mycket asgam
• Sommarbazaar!
• Betagen är rätta ordet för känslan
• Gripande läsning om alkoholism
• Träffsäker ton i berättelse om spökjägare

Julie Burchill är en välkänd figur inom den engelska tidningsvärlden. Att säga att hon är välkänd för sina knivskarpa intellektuella analyser av samtiden är att ta i så man nästa spricker. Hon är några steg upp från Svensk Damtidning.

Tidigare gift med Tony Parsons, fd kokainmissbrukare och enligt egen utsago ”the world’s worst mum”. En riktigt cool tjej. Bör vara förebild för alla. Även ytterligare en som vill tjäna pengar på Dianas död. Enligt uppgift var det hon som myntade uttrycket ”The people’s princess”. Kräkvarning. That’s it.

Boken hon knåpat ihop om Diana är inte särskilt genomarbetad och består mest av ändlösa försök till skämt på familjen Windsors bekostnad. Av skämtet faller c:a 90 % rakt ned, platt fall på näsan. Resterande 10% är bara pinsamt dåliga. På innerpärmen beskrivs Julie Burchill som ”en av världens roligaste människor”. Det är helt uppenbart ett eget påhitt av någon på förlaget, kanske för att rättfärdiga denna nyutgivning av en ganska kass bok från 1998.

De andra titlarna är Carin Holmbergs pinsamt ovetenskapliga och pretentiösa C-uppsats Det kallas manshat, även den tidigare utgiven, samt Joy Nicholsons väldigt interna Klanerna i Palos Verdes. Inte mycket att hurra för, med andra ord.

Eftersom Feminista då ska saluföra feministiska titlar bör man väl angripa Diana från en feministisk synvinkel. Fast det vill man inte. Det blir väldigt svårt då, eftersom det finns väldigt lite feminism i Burchills bok. Lady Di framställs som ett totalt offer, ett obildat våp utan större ambitioner än att jobba som barnflicka och titta på Crossroads (engelsk motsvarighet till Vita lögner, ungefär). Sedan träffar hon helt plötsligt Prince Charming, i form av Charles, prins av Wales, och blir genast tokkär i denne mer än tio år äldre, tråkiga typ med öron som vingmuttrar som dessutom tidigare haft ihop det med Dianas syster Jane. Låter ju som en dröm.

Men han var ju kronprins. Det hade varit väldigt befriande om Burchill åtminstone antytt det uppenbara, att det kanske var hans ställning snarare än charm och utseende som gjorde att Diana drogs till Charles. Men nej. Diana är enligt Burchill ett offer för en komplott bland hennes egna släktingar, understödd av drottningmodern, för att skaffa prinsen ett lämpligt avelssto samt skänka extra glans åt familjen Spencer. Familjen tillhör de äldsta i England, och Diana själv hade anor från Englands siste ”riktige” kung, Alfred.

Alla som läst eller sett Ivanhoe vet vad jag menar. Striden mellan saxare och normander. Lady Rowena som är Alfreds arvinge är den som ska återupprätta det saxiska riket. Nog kan man dra fler paralleller mellan den fåraktiga Rowena och Diana (som kallades Dumskallen Spencer när hon gick i skolan och endast lyckades ta betyg i typ hushållslära). Båda utsattes för påtryckningar att äkta en man med de finaste anor men slött intellekt (minns den ädle Athelstane) och båda fick de leva med att deras äkta mäns hjärtan tillhörde en annan dam. Jag blir lika besviken varje gång Ivanhoe väljer korkskallen Rowena istället för den vackra Rebecca. Iallafall. Diana är egentligen ”finare” än huset Windsor, kungafamiljen. Detta underrättas vi om.

Åskådliggörandet av det cyniska spelet i överklassen, där flickor betraktas som äggkläckningsmaskiner snarare än individer och producerandet av en arvinge är livets viktigaste projekt är det intressantaste i boken, och även det enda som med god vilja kan sägas ”belysa tillståndet av ojämlikhet mellan könen”. Men det räcker ju inte.

Så får vi även en beskrivning av prinsessans ätstörningar och hennes flirt med New Age. OK för att ätstörningarna är väldokumenterade, men det känns ändå som en väldigt stort intrång i den personliga integriteten. Burchill säger sig vara en stor beundrarinna av prinsessan, och lyckas även klämma in att Diana faktiskt beundrade henne också. Så det så. Suck.

Den ofrånkomliga jämförelsen med Jackie Kennedy-Onassis dyker såklart även upp. Även det en jämförelse som haltar å det grövsta. Jackie var alltid smakfull. Hennes kläder var ett under av elegans och värdighet. Diana hade en olycklig fäbless för pastellfärger, sminkade sig alldeles för mycket och hade ingen hållning. Jackie var dessutom utomordentligt intelligent och bildad, talade flera språk flytande och arbetade under många år som redaktör för ett bokförlag. Diana var, som tidigare sagts, inte direkt den bildade typen. Burchills förhållningssätt är tyvärr typisk för glorifieringen av Diana i England.

Varför den är nödvändig har jag aldrig förstått. En klok tänkare (min mamma) har sagt att det är bara bra om kungligheter är lite tjockskalliga, normalbegåvade människor skulle aldrig stå ut.

Bara för att manssläktet, representerat av Charles, Hewitt, Charles Spencer och resten av överklassen blir måltavlor för extremt onyanserad (fast säkert välförtjänt) kritik blir en bok inte feministisk. Det känns som om man vill provocera, vill undvika att vara sådär trist PK som bokförlag oftast är.

Men. Det finns andra, bättre, okonventionella böcker att återutge. (Just det. Återutge. Tveksamt om behovet verkligen finns.) Dirty Weekend, till exempel. Eller, om det nu ska vara något för oss som lusläst alla nummer av Svensk Damtidning från 1985 och framåt vid besök hos mormor, varför inte böckerna om Angelique?

Similar Posts:

• Den perfekta bröllopspresenten
• Kunglig glamour
• Personligt om kronprinsessan Victoria och Catarina
• En fotobok om dagens kungliga brud
• Abbedissa, boksamlare och brodös