”Vem är jag att komma från Sverige och skriva om Florida rättssystem?” frågar Inde sig och förklarar att detta i själva verket är ett självupptaget projekt som bottnar i att han inte har någonting annat att göra. Som sextonåring slog Ferrell ihjäl en man och en kvinna med en kofot, och den nu trettiotreåriga mannen i fängelset skiljer sig från den tonåriga mördaren. Inde utvecklar en vänskap till Ferrell samtidigt som han identifierar sig med honom och de blir båda bokens huvudpersoner.

Inde verkar inte må bra och befinner sig i ett känsligt skede i sitt liv. Han skriver att året har varit det mest miserabla i sitt vuxna liv, han har förlorat vårdnaden till sin son och detta gör att han känner sig orättvist behandlad. Saknaden till sonen gör honom ostabil och detta har lett till att han vid ett tillfälle druckit sig full och alkohol tål han inte:

Jag kan den djävulen och i ett halvår har jag varit så nära den djävulen och den djävulen är stakare än jag, jag måste få hjälp med att få väck den djävulen nu, annars orkar jag inte, annars förstör jag allt.

Jag får intrycket av att Inde är högst personlig i boken. Han målar inte upp en smickrande bild av sig själv men uppriktigheten gör att jag inte kan sluta läsa. Boken är i ena stunden humoristisk och i nästa kolsvart, det är en manodepressiv skrift som gör att jag som läsare blir fångad i texten. Under några passager tappar dock Inde fokus, han skriver att han är förälskad i en tv-personlighet och börjar dagdrömma om hur de inleder en relation tillsammans vilket mer känns som utfyllnad än en väsentlig del av berättelsen. Inde tycks dessutom ha en komplicerad och negativ kvinnosyn vilket han återkommer till flera gånger i Överlevare. Detta gör sig som mest synligt när han reflekterar över de två morden Rod Ferrell utförde. Han ger där ett osmakligt resonemang om att det skulle vara lättare att mörda en kvinna än en man:

Det måste ha varit enklast för Rod att mörda kvinnan i det där huset i Eustis. Jag tänker att jag står med en kofot och tittar ner på en man som ber om nåd. Detta skulle beröra mig mycket djupare än om en kvinna bad mig att skona hennes liv. Känslan av broderskap och samhörighet hade förmodligen fått mig att skona den här stackars mannens liv – han hade väckt medkänsla. Men kvinnor är kvinnor. Det skulle inte varit som att slå ihjäl en fluga, det skulle ha varit som att slå ihjäl en kvinna.

Trots den skeva kvinnosynen och ett fokus som inte är intakt är Överlevare en av de mest intressanta böcker jag läst på länge. Inde skriver ”besvära inte mig om du inte kan göra någonting spännande och vackert av ditt knas” och där sätter han ord på sin egen styrka som författare. Överlevare är en spännande, vacker och sorglig bok. Känslan av en genuin uppriktighet i kombination med ett enkelt tilltalande språk gjorde att jag sträckläste boken en natt. Efteråt kände jag mig ledsen, både av den förtvivlan som är ett av textens teman men även för den blott 150 sidor långa dokumentära berättelsen var slut. Jag hoppas Indes tillvaro löser sig och att han fortsätter skriva lika stark litteratur som Överlevare.

Similar Posts:

• Myten om resan
• Livsstilskriminella byter blöjor
• Tema: brott och straff
• Vardagsliv av polisvåld och massfängslande
• Den äckliga lilla boken

Denna vecka är det min tur att visa mina bågnande Billybokhyllor och böckerna som trängs  däri. Det händer i dag måndag. Samtidigt recenserar Lina Jonas Indes lilla svarta bok KKM.  Det visar sig att Inde skrivit den där boken som Lina velat skriva. Ingrid skriver om Eva-Marie Liffners bok Lacrimosa och tycker att den var för svår. På fredag skriver Oscar om Torbjörns Flygts uppföljare till Augustvinnaren Underdog från 2001: Outsider. När vi lämnade huvudpersonen Johan i Underdog var det 1985 och Bruce Springsteen på Ullevi, här fortsätter historien om Johan som nu pluggar i Lund och om Sverige som drabbas av Palmemordet, massarbetslöshet och främlingsfientlighet. Precis som titeln antyder finns även här ett tydligt klassperspektiv när Johan börjar sin klassresa som kommer att leda honom från arbetarhemmet i Malmö till den övre medelklassen i Audigettot på 2000-talet.

På lördag har vi en stor manlighetsspecial. Missa inte det. Då recenserar Anna C Jens Liljestrands Adonis, som tränger sig in bland män i sluten grupp och tittar närmare på det musikaliska kollektivet. Camilla recenserar Dingo Dingo av Martin Svensson, Bob Hansson och Leif Eriksson samt En käftsmäll är också beröring av Marcus Priftis. Ella recenserar bland annat Mats Jonssons nya, Mats kamp, och en nobelpristagare i nyupplaga, Halldór Laxness Fria män. Camilla bjuder också på en krönika om seminariet ”Varför gnäller männen?” som hölls på Bokmässan. Detta och mer därtill i manlighetsspecialen.

Dessutom skriver Camilla om sitt besök på Kulturhusets internationella författarscen när Herta Müller talade där.

Varmt välkomna till en omfångsrik vecka hos oss på Dagensbok önskar redaktionen.

Similar Posts:

• Vecka 41 på dagensbok.com
• Förlöjligande av manlighetsdebatten
• Herta Müller besöker Internationell författarscen
• Bokmässeveckan på dagensbok.com
• Veckan på dagensbok.com

Indes kortroman KKM har ett tilltalande format i form av luftig stil och tunn utgåva. Svart bok med vit skrift, inga utmålande detaljer, inget tjafs. Innehållet får mig både att må illa, bli rädd, bli full i skratt och bli avundsjuk. Inde har ju skrivit boken jag ville skriva! Det finns i mig en inneboende ständigt närvarande fascination för människans mörker. Det mörker som jag tror finns inneboende i oss alla, även om vi har spärrar som förhindrar oss från att låta det regera över förnuftet. Det finns dock sätt att ta bort dessa spärrar. Den mest effektiva är isolering från andra människor.

Jag beslöt mig för att undvika alla former av mänsklig kontakt. Sluta gnugga mina skavanker mot andra skavankiga, inte låta krympta krympa mig. Ingenting är så prövande som mänsklig samvaro. Skuldkänslan är den drivande motorn i alla mänskliga relationer. Känslan av att göra fel får oss att försöka göra rätt – och jag orkade inte försöka längre, orkade inte spela spelet, orkade inte orka. Därför ställde jag mig utanför. Jag kan inte säga att jag ställde mig utanför frivilligt, jag erkänner att det gjorde mig lite ledsen att behöva ställa mig där, men jag kunde helt enkelt inte bättre, orkade inte bättre. Jag gjorde slut.

Depression kan utlösa en form av alienation, jag känner igen det där från när jag själv mått dåligt. Ett förakt, ja kanske till och med ett brinnande hat, mot alla de lyckliga människor som man, när man mår dåligt, plötsligt tycker omger en. Tankar på hämnd mot denna rådande lycka, som man själv är så långt ifrån, kan tyckas som det enda vettiga. Cynikern som sett igenom all förfalskning, som hatar alla spel, som vill åt det ärliga och fina i människan men bara tycker sig finna falskhet, eftersom det är vad han förväntar sig att finna, och innerst inne tycker sig förtjäna. En sådan människa är huvudperson i denna bok.

En behändig liten sprayflaska fick plats i fickan ovanför min atletiska rumpa. ”KKM” blir det på betongväggen. Känslig. Kärleksfull. Mördare. Jag taggade bredvid en ynglings, gissar jag. ”Fuck da police”. Socialbidragstomte, tänker jag. Imagebehov skrev den tagen åt dig. Vad vet du om ”da police”? Det finns inga fängelser i Sverige, bara rulltårta och vårdvistelser. ”KKM” är inget imagebehov. ”KKM” är en insikt. En annorlunda människas insikt. Jag är en annorlunda människa. Jag är Känslig. Jag är Kärleksfull. Jag är en Mördare.

Tankarna drar inte helt oväntat till American Psycho. Boken jag läste på tunnelbanan i Stockholm när jag avskydde hela min klass och det mesta av mitt liv också, fast inte skulle jag skicka in en mus i någons fitta och sy igen för det. För detta är vad jag inte förstår. Förlagsvärlden sa nej till Jonas Indes bok. Var den för provokativ? Var de för rädda för skriverier? Utgiven på Vertigo förlag passar den kanske som allra bäst förvisso, förlaget är känt för sina välriktade skrevsparkar på den goda smaken.

Men för mig är en bok av betydelse en bok jag kommer ihåg. Jag läser KKM under en intensiv timme på ett hotellrum i Sorrento, väl medveten om att jag är huvudpersonens fiende. Jag lever för tillfället ett liv av lyx, det är 30 grader i kvällstemperatur, jag har en pojkvän hemma som väntar och en karriär på gång. Jag är en av de lyckliga som förtjänar att dö. Minns ni Anders Behring Breivik, han som numera slutat vara en spännande följetong i kvällpressens löpsedlar? Den här boken handlar om honom. Jag vill kräkas av Indes bok. Jag vill läsa mer av Indes bok. Eller är kanske det briljanta med den att den är så kort? Jag vill skriva en egen bok på samma tema. Jag vill göra mig av med den. Jag vill tipsa alla jag känner att läsa den. Jag vill avråda å det bestämdaste. Framför allt är jag glad att den har publicerats. För mig är en bok av betydelse en bok jag kommer ihåg.

Similar Posts:

• Solitary man
• Vecka 40 innehåller bågnande bokhyllor och manlighetsspecial
• Myten om resan
• Passar i samma ram som första boken
• Lavin av ord

Så säger åtminstone den mytiska metoden – ett beprövat litterärt grepp att gömma sig bakom, eller i alla fall luta sig mot när man ska skriva en berättelse men inte riktigt har orkat snida ihop en fyndig handling. Mytens storslagenhet möter verklighetens trivialitet och ett delmål i romanen blir att skjuta i sank en av de myter vår västerländska kultur vilar på.

I en tidig passus berättar Jonas Inde, en av bokens två skapare:

Befinner mig i det stora landet USA. Jag och min vän Martin ska bila genom det här stora landet USA. Jag ska skriva. Han ska teckna. Vad kan jag berätta om det här stora landet USA? Jag vet inte. Allt jag kan tänka på är mitt spräckta skallben.

Tecknaren Martin är Martin Kellerman, skapare av serien Rocky. Resultatet av de bådas ansträngningar heter To Fast For Love. Kellermans teckningar berättar om det USA som myten om roadtripen framkallar: solnedgångar med övergivna bensinstationer i förgrunden, vapenälskande husvagnssamhällen och bilder från Grand Canyon som manar oss att ställa de stora frågorna. Jonas Inde, känd från Killinggänget, ser samma bensinstationer och samma vyer över Grand Canyon utan att tillåta sig att bli en del av myten. I en bil framrusande över den amerikanska kontinenten återvänder han till det han försöker fly från i Sverige: flickan som krossade hans hjärta och skamcancern, även kallad Apan, som endast starka antiddepressiver lyckats hindra från herravälde över tankarna.

Flickan gör Apan glad för Apan älskar olösliga problem, Apan vill att jag ska älta Flickan runt runt runt uppe i huvet tills jag får för mig att hon kanske kanske kanske vill ha mig ändå och jag skickar ett sms eller skriver ett långt brev och så tystnad eller en förvirrad käftsmäll tillbaka och så ner ner ner i skamcancer igen.

To Fast For Love handlar om den mytiska roadtripen, ett krossat hjärta, en svårhanterlig depression och om att spela pengar av sin bästa vän på biljard under en semesterresa. Den handlar om att få sitta shotgun och välja favoritlåtar på bilstereon och att våga pröva våra myter om den ultimata resan eller det fulländade förhållandet och följaktligen riskera att förlora dem. De stora frågorna blandas med de ynkligt små på ett sätt jag tror bäst kan beskrivas som allmänmänskligt. Vi människor må inte veta vad hela världsalltet går ut på, men vi vet åtminstone till vilket soundtrack vi vill leva i ovisshet.

Similar Posts:

• Solitary man
• Den äckliga lilla boken
• Vecka 40 innehåller bågnande bokhyllor och manlighetsspecial
• Thelma & Louise med djup
• Träffsäker relationscirkus