Feelgoodsviten i fråga (jag har för övrigt Språkrådet på min sida när det gäller hopskrivningen av feelgood) inleds med Jojo Moyes Tretton dagar med John C. Novellens upplägg är inte överdrivet originellt. Huvudpersonen som inte riktigt känner sig sedd av sin partner hittar en mobiltelefon i gräset, och dess ägare har uppenbarligen en het otrohetsaffär på gång med en viss John C. Istället för att typ försöka hitta telefonens ägare eller lämna den till polisen (vilket i rättvisans namn hade utgjort en fruktansvärt tråkig novell) bestämmer hon sig för att fortsätta den okända telefonägarens sms-flirt med John C. De fattar förstås tycke för varandra, och stämmer till sist träff på en pub, vilket leder till en upplösning som inte medför något vidare katarsis, och ännu mindre feelgood.

Novell nummer två är David Nicholls Samma tid nästa vecka, och är en historia om hur enträgna pianolektioner kan leda till ond bråd död. Nicholls språk präglas av en lågmäld slagfärdighet, som när han i de inledande fraserna stillsamt konstaterar: ”Vid nio års ålder var jag oerhört anmärkningsvärd på så vis att jag helt saknade talanger.” Novellen följer berättarjaget under hans ihärdiga pianolektioner hos grannen Mrs Chin, som alltmer desperat försöker övertala honom om att ge upp. Och trots Mrs Chins desperation och den makabra slutscenen är Samma tid nästa vecka faktiskt ganska mysig; en novell att småle lite kryptiskt åt på tunnelbanan medan man demonstrativt håller upp omslaget så att medpassagerarnas kan läsa titeln. Vi måste alla dra vårt strå till stacken när det gäller att väcka allmänhetens litteraturintresse. Jag önskar bara att Nicholls inte hade avslutat novellen med den smärtsamt klyschiga putslustigheten: ”Sex månader senare började jag ta fiollektioner, men det är en helt annan historia…” (Ja, han avslutade novellen med tre punkter! Och ja, det borde vara straffbart.)

Nummer tre (eller 117, om man använder hela Novellix-utgivningen som referensram) är Sophie Kinsellas Göra om. Kinsella är ju mest känd för sin Shopaholic-serie, och jag har ett starkt minne av att ha läst första boken i serien, och att den var vedervärdig. Det kan dock vara så att jag bara har bläddrat i den och avfärdat den efter ett kapitel eller två. Minnet sviker ibland när man rört sig norr om trettio. Min bättre hälft är dock bättre bevandrad än jag i den förtjusande genre som något nedsättande kallas chicklit, och hon informerar mig om att Kinsellas författarskap blivit avsevärt bättre med åren. Och utifrån min begränsade erfarenhet är jag benägen att hålla med, för Göra om har en utmärkt blandning av smådum humor som bygger på lätt karikatyriska bikaraktärer, och en ganska djup svärta, när berättarjaget minns en relation hon saboterat i ett infall av ungdomlig arrogans.

Vi brukade skoja om att ligga med andra. Jag låtsades att jag gillade hans kompis Jon. Jag flirtade helt skamlöst. Det var ett enda stort skämt, till och med när jag lät Jon stoppa handen innanför min blus, till och med när jag gick med på att träffa honom på hemliga luncher – det var liksom tänkt att vara ett skämt. /…/ Jag trodde han skulle förlåta allt om jag bara förklarade ordentligt. Jag övade på mina gulliga fraser, satte på mig mitt mest charmerande leende.

Av någon anledning fungerade det inte.

Om jag min vana trogen ska klaga över slutet, så är det kanske en aning sockersött. Men så var det ju feelgood som utlovades också. Kanske behövs lite sockersötma ibland som kompensation när man till exempel just nåtts av resultatet i den senaste opinionsundersökningen inför riksdagsvalet.

Den fjärde novellen i min box är Nora Ephrons att Gå vidare. Den är en tjugosex sidor lång kärleksförklaring till ett bostadshus i New York, följt av konstaterandet att det blev för dyrt att bo där när de införde marknadshyror. Jag låter den sammanfattningen stå för sig själv utan vidare kommentar.

Sammantaget är jag klart förtjust i miniformatet, tycker att noveller är en underskattad form av litteratur, och två av feelgoodnovellerna levde upp till namnet. De andra två lämnade mig närmast smärtsamt oberörd.

Similar Posts:

• Febril verksamhet på redaktionen: Vecka 32 på Dagensbok
• En förutsägbar resa
• En säker blandning skräck
• Noveller man glömmer
• Ett språk som står i vägen för ett budskap

svenska

Historien drar år ett klassiskt och välkänt tema – kvinnan av folket möter mannen av börd. Denna gång utspelas berättelsen i ett samtida Storbritannien och vår hjältinna, Jess, kommer från den engelska arbetarklassen. Jess är ensamstående och arbetar dubbelt som städerska och på den lokala puben för att försörja sina barn. Hon kämpar mot livets dagliga motgångar med obetalda räkningar, lågavlönat jobb och husarbete samtidigt som grannpojkarna trakasserar hennes barn. För hennes familj är inte som alla andra. Dottern Tanzie är lite av ett mattegeni och styvsonen Nicky verkar inte passa in någonstans, istället lever han sitt liv online.

Trots motgångar är Jess en obotlig optimist och lever efter devisen att bra saker händer bra människor. När Tanzie blir erbjuden en plats på en privatskola som kan ta tillvara på hennes matematiska begåvning ser Jess detta som en chans att faktiskt förändra sin familjs tillvaro. Men pengarna räcker inte till. De får tips om en matematikolympiad vars prissumma skulle täcka Tanzies terminsavgift. Problemet är att tävlingen är i Skottland. Av en tillfällighet möter Jess och hennes familj IT-miljonären Ed som chevalereskt erbjuder sig att köra familjen de etthundra milen tvärs genom England till Skottland. Med sitt eget kaotiska förflutna – han är under utredning för insiderbrottslighet – ser Ed detta som ett tillfälle att faktiskt göra något gott.

Etthundra mil är en resa genom det samtida Storbritannien. Det är också en familjs resa mot en bättre tillvaro, en resa som visar att den ekonomiska situationen inte kan sätta stopp för drömmar och för utvecklingsmöjligheter. Även om romanen gör ett försök att skildra den socioekonomiska utsattheten i den engelska arbetarklassen och klyftan mellan inkomstskillnader, är det snarare mötet med den totala främlingen och den osannolika kärlekshistorien mellan Jess och Ed som realiseras och utvecklas.

Romanen är fylld av romantik och komplikationer, och i sann feelgood-anda har den tilltalande karaktärer, anspråkslöst språk, krystad humor och en handling som är totalt förutsägbar. Som läsare är jag under hela resans gång med på vart romanen är på väg. Den överraskar sällan. Förutom vissa detaljer såsom Nickys galna bloggkarriär och att den annars bekväma familjehunden Norman visar sig vara en bra vakthund. Etthundra mil förmedlar i stort sätt allt det jag förväntar mig av underhållningslitteratur –  en lättsam bladvändare fylld med romantik, framtidshopp och lyckligt slut. Och ibland känns det som det är just det sommartid och pockettid handlar om. Att uppfylla förväntan. Att jag som läsare kan slappna av, luta mig tillbaka och låta den skrivna texten bekräfta allt det jag förväntar mig av den. Att skapa det totala samförståndet mellan läsare och roman. Utan överraskningar eller oväntade slut. Något som Jojo Moyes återigen lyckas bra med.

Similar Posts:

• Blod är tjockare än vatten
• Trevligt format, men ojämn nivå
• Du är mitt allt
• … att ställa sig som galen
• Platt Hornby

Ramverket för boken är inspirerad av en verklig händelse. Under andra världskriget gifte sig många unga kvinnor i Australien med engelska soldater, men de kunde få vänta månader och år på att få återförenas med sina män i det nya hemlandet. Efter krigsslutet försökte man finna en snabb lösning på problemet och då det inte fanns plats för alla krigsbrudar på de vanliga transportfartyg som fanns att tillgå, fick några av dem resa med hangarfartyget Victoria. För att undvika olämplig fraternisering mellan män och kvinnor, sattes ett antal stränga förhållningsorder upp, bland annat patrullerade vakter utanför kvinnornas hytter nattetid, men som alltid hittade de som ville utmana systemet vägar att kringgå reglerna.

Förutsättningarna för ett spännande drama finns alltså, med 650 unga kvinnor ombord som lämnat allt det trygga och hemtama bakom sig i hopp om att ha funnit den STORA kärleken och samtidigt måste leva med hotet att det kan komma ett telegram som meddelar att det hänt deras älskade make något eller att han helt enkelt ångrat sig och vill att hon ska återvända hem, att hon inte längre är önskvärd. Kvinnornas närvaro blir något som distraherar de strikt fastlagda rutinerna på fartyget, en värld med en tydligt definierad hierarki. Vi lär känna officerare och besättningsmän och självaste kapten, Highfield.

Berättelsen kretsar huvudsakligen kring fyra kvinnor som delar hytt. Den unga Jean, som inte säger nej till en fest, den förnäma Avice som lider av att hon inte fått dela hytt med några kvinnor av samma klass som henne själv, den rejäla Margaret som är uppvuxen på landet och den reserverade Frances, sjuksköterskan som bär på ett antal hemligheter. Under sex veckor till havs, hinner de första artighetsfraserna nötas ut, irritationsmomenten går inte längre att dölja och konflikter blossar upp.

Själva språket drar mig aldrig riktigt med sig, det blir väldigt detaljerat i sina utförliga beskrivningar, jag längtar efter fler dialoger eller diskussioner och färre inre monologer.

Om man med romantik menar att en kvinna längtar efter en man som kan beskydda henne, att män är beredda att slåss för en kvinnas skull, att en kvinnas överordnade mål i livet är att finna livslång kärlek, då är det här en bok som troget följer receptet.

Similar Posts:

• En förutsägbar resa
• Trevligt format, men ojämn nivå
• Kamp för kvinnlig rösträtt
• När allt han är, är kött
• Hjälteberättelsernas smutsiga byk