Jo Bakers motivation att skriva Huset Longbourn liknar Marshs och Atkins. Hennes äldre släktingar var hembiträden och fick henne, enligt baksidesflikens författarpresentation, att leta efter sådana i romaner hon läste. Jane Austens Stolthet och fördom har hon älskat så länge hon kan minnas, ”till och med efter att ha plockat isär den för att skärskåda dess undersida, älskar och beundrar jag den än”, och när hon skriver sin egen version av familjen Bennets öde är perspektivvalet klart:

Huvudpersonerna i Huset Longbourn är i Stolthet och fördom bara skuggor som finns med enkom för att betjäna familjen och berättelsen. De springer med bud och kör vagnar, de går ärenden när ingen annan vill sätta foten utanför dörren – de är de ”ombud” som hämtar skorosetterna i spöregnet före balen på Netherfield. Men de är faktiskt människor också, åtminstone i mina ögon.

Det är inte svårt att kritisera Jane Austen, och det har gjorts i riklig mängd. Hon såg inte, eller valde att inte se, utanför sin egen snäva umgängeskrets. Hon frågade inte efter var pengarna som lät dessa kretsar ägna dagarna åt kurtis, skvaller, jakt och broderier kom ifrån. Hon skrev om stiliga soldater utan att vi som läsare behöver ens ana några brutala krigsscener. Allt det där är kanske brister med moderna ögon mätt, men det är också tillgångar: själva snävheten ger liv åt just hur snävt människorna hon skildrar faktiskt levde sina liv. Det är så oerhört påtagligt – och nästan omöjligt att efterlikna.

Baker ger oss något helt annat än Austen. Hon besvarar andra frågor, snurrar vridscenen ett varv och låter oss se bakom kulisserna. Det är ett jättespännande komplement, åtminstone om man som jag på en gång kan njuta av en storslagen gestaltning som Downton Abbey och har svårt att släppa den där lilla rösten i bakhuvudet som vill veta grejer som var de gick på toa på de där pampiga godsen.

Det kanske låter socialrealistiskt och det är det – till en viss gräns. Det är tidiga morgnar, tunga vattenhinkar, spruckna frostknölar och ändlöst med leriga kjolfållar och skitiga underkläder som ska tvättas. Det är också en rolig intertext, där herrskap och tjänstefolk lever sina liv tätt inpå varandra, men också på parallella spår som sällan riktigt möts: de intriger vi är vana att engagera oss i från Austens roman är perifera här. Tjänarna har faktiskt sina egna liv, sina egna problem. Sina egna kärlekshistorier.

Där framstår Baker nog som svagast, när hon lånar alltför mycket av Austens romantiska romanstruktur. Den är det helt enkelt inte särskilt många andra författare som kommer undan med utan att det känns en smula idylliserat och tillkämpat tillrättalagt. Jag både gillar och inte gillar att Baker ibland rent tjurskalligt vägrar låta omständigheterna begränsa karaktärerna. Hon är betydligt starkare när hon väver in dem, när hon tvingar oss att se Longbourn och dess invånare ur andra perspektiv, ur hushållerskan Mrs Hills, betjänten James och jungfrurna Sarahs och Pollys perspektiv.

Ur de perspektiven är familjen Bennet och deras bekanta något delvis helt annorlunda än hos Austen. Jag kan tänka mig att ett och annat Austen-fan kommer att opponera sig mot somligt. Samtidigt är de så genomarbetat fästade både i Austens samtid och i hennes text, som om de bara stått där, strax utanför ljuskretsen, och väntat på att få kliva ut ur skuggorna. Mellan raderna. Samma berättelse och en alldeles helt ny.

Similar Posts:

• Gillar hon ens Northanger Abbey?
• Ladyn som gör vad som faller henne in
• Romantiska griller att älska och vårda
• Stolthet och fördom och hatsex
• Kärt återseende med dödliga underströmmar

Själv fick jag upp ögonen för släktsagan i och med nyfilmatiseringen häromåret, men den förtjusande lilla 1960-talsutgåva jag lyckats lägga vantarna på, inhandlad av morfar i förra vevan och förmodligen inte otillgänglig på diverse antikvariat, har originalseriens skådespelare på omslagen. På första delen, Förmöget folk, följaktligen Eric Porter som Soames Forsyte i en tankfull pose med paraplyet i högsta hugg.

På engelska heter denna första del The man of property. Och det är väl just juristen Soames och hans äganderätt som står i berättelsens centrum. Till sina ansenliga egendomar lägger han den vackra Irene, men finner till sin förtvivlan att pengar inte kan köpa allt. Trots ringen på fingret, trots det juridiska kontraktet, förblir Irene oåtkomlig.

Soames hör inte till litteraturens mer sympatiska karaktärer. Faktiskt tycks hela syftet med bokserien från en början ha varit att måla upp en inskränkt materialistisk borgarklass i sitt esse under den viktorianska tiden och hur de med skräckblandad förtjusning ser de gamla idealen hotade av modernitet, klasskamp och krig. Men så har han liksom motvilligt blivit förtjust i sina karaktärer, Galsworthy.

Och det är lätt gjort. Medlemmarna av Forsytesläkten framstår i all sin osympatiskhet och inskränkthet som så djupt mänskliga att man snart om inte sympatiserar så åtminstone får en genuin förståelse för de värden och uppfattningar som får dem att agera som de gör. Galsworthy är helt enkelt en mästerporträttör. Med gott om textutrymme kan han lugnt svarva ut ett finstämt porträtt av tidens samhälle och de människor som befolkar det. Hans underfundiga karghet balanserar väl släktsagans ofta melodramatiska vändningar med charmerande rader som ”För när allt kommer omkring finns det väl ingenting mer lugnande än en porslinspjäs som man inte riktigt kan datera.” Har man det minsta intresse av tids- och karaktärsteckning och inte redan är bekant med Galsworthy bör man genast göra sig en tripp till valfritt bibliotek eller antikvariat.

Similar Posts:

• Mellan raderna och nedanför trappan
• Återupprättelse
• Perfekt sommarläsning för Downton-fans
• Havsbad och antihjältar
• Ladyn som gör vad som faller henne in