Bleka bilder från avfärden och byn den gången.
Jag förbannar tidens flod: det är trettiotvå år sedan.

I början av 70-talet, när allt verkade möjligt, var Arvid en av de ungdomar som trodde att de kunde ändra världen: revolution, arbetarmakt, solidaritet, allt det där. Nu är det 1989, muren har fallit, han har precis kommit tillbaka från en protest mot massakern på Himmelska Fridens Torg, hans äktenskap med flickan han en gång försökte leda till barrikaderna faller sönder, och han har precis fått reda på att hans mor har cancer. Där börjar boken. När Arvid hör att hans sjuka mor på egen hand rest till deras gamla sommarstuga i Danmark bestämmer han sig för att vara den gode sonen (och inte alls den lille pojken som längtar efter mamma) och göra henne sällskap där. Det är bara det att han inte alls är välkommen. Så nu sitter de båda där och kuckelurar och går varann på nerverna medan Arvid funderar över hur i helvete han hamnade här.

(Och så påstår folk att skandinaver är dystra.)

Livskriser, minnen av döda familjemedlemmar, ansträngda relationer mellan föräldrar och vuxna barn, och en historia som utspelar sig lika mycket i det förflutna som i nuet på en plats med ekon av barndomens somrar … vill någon jämföra det här med Banvilles Havet än? I så fall är det både på pricken och helt uppåt väggarna. Visst är handlingen snarlik, men frågan är ju vad man gör med det. Där Banvilles introverta funderingar över livet, döden och minnena av den bara tittar inåt, försöker Pettersons karaktärer höja blicken, och tragedin ligger väl snarast i att de misslyckas. Hela boken är full med saker som aldrig blev sagda, minnen som gör för ont att tackla, hövliga lutheranska fraser som tassar tyst över Munchska broar. Där Banville briljerar med sin poetiska högglansprosa (någon sade att den är så vacker att den hör hemma på ett museum med skylten ”RÖR EJ” framför) håller Petterson och Arvid sina funderingar vardagliga, precisa, tillräckligt naturliga för att tankarna ska få luft att röra sig fritt. I nedslag över 15 år följer vi Arvid och hans mor, två människor och två generationer som studsar mot varandra. Det är vackert, det är tänkvärt, och det är stundtals smått briljant.

Och ändå, kanske just på grund av att den gör så mycket så bra, blir slutintrycket något av en liten, liten besvikelse. Petterson håller sig, liksom sina karaktärer, på artigt avstånd och lämnar lite för mycket osagt. Jag får känslan av att den verkliga huvudpersonen här är Arvids mor, men eftersom Arvid inte känner henne får vi aldrig heller göra det. Man ska inte kräva att romaner har en tydlig sensmoral och ett slut som knyter ihop allt, men någon form av steg framåt, någon form av utveckling borde man väl kunna kräva av 250 sidor berättelse? Menar han verkligen att det stannar här? Måste allt rinna ut i sanden och försvinna?

Jag förbannar tidens flod är svår att skaka av sig helt, trots (eller kanske tack vare) det där ”…” som går genom hela texten. Petterson hör inte hemma på ett museum – inte än i alla fall. I sina bästa stunder lyckas den både beröra och beröras, även om det finns ögonblick där jag vill citera Mao och säga åt den att antingen pissa eller kliva av pottan.

Similar Posts:

• Att stångas med sina demoner
• Förgängligheters förgänglighet
• Hem till gården
• Minnesförlust i en norsk småstad
• Ett barskt uppvaknande

Jo, det är lätt att bli sentimentalt poetisk av "Havet", och det är nästan så att jag skulle vilja skriva att den kan mala ner ett stenhjärta. Tyvärr vore det inte helt sant. Men ändå, det finns en hel del att få med sig ur den här historien. Vår berättare är Max Morden, en man på bortre sidan 60 som efter att ha förlorat sin fru i cancer återvänder till den badort där han tillbringade somrarna som barn – inte, som han säger, för att lära sig leva igen utan för att gömma sig, för att slippa ta itu med att fortsätta sitt liv utan henne. Han sörjer, super, vandrar runt i byn både i nuet och i det förflutna och försöker pussla ihop exakt vad det var som tog honom hit. För 50 år innan den här senaste förlusten fanns det en annan…

Banville är en härlig stilist, med ett språk som har både skönhet och tyngd, och hans huvudpersons funderingar runt sorg, åldrande, sex och inte minst minnets opålitlighet är det som gör det här till något mer än bara ytterligare en "när jag var ung och först upptäckte att kvinnor har bröst"-historia. När någon inte finns längre, när framtiden har blivit förflutet, vad återstår då annat än minnen? (Fråga Jean-Dominique Bauby, vars "Fjärilen och glaskupan" funkar utmärkt som ett komplement till "Havet" – vikten av att minnas och berätta just för att det ska finnas något att minnas och berätta.) Framför allt den torra, fortfarande smått chockade beskrivningen av hustruns sista år i livet är både hemsk och rörande vacker.

Hon finns troligtvis kvar för andra, på andra platser, en rörlig gestalt bland minnets vaxfigurer, men deras versioner skiljer sig säkert från min och från varandras. Således förgrenas och skingras enheten i mångas sinnen. Den stannar inte kvar, det kan den inte göra, det finns ingen odödlighet. Vi bär med oss de döda bara tills vi själva dör, och sedan är det vi som bärs vidare en liten tid, och därefter faller våra bärare i sin tur ifrån och så vidare framåt genom ofattbart många generationer.

Men sen är det ändå det där att jag inte kan komma ifrån att jag både läst och sett den här historien ett antal gånger förut. Max är 12 år, Max får konstiga känslor i byxorna av både grannfrun och av hennes 12-åriga dotter (något som blir liiiite smått obekvämt när berättaren är samme man 50 år senare), Max ligger i sanddyner och spionerar och svettas, första pussen, första gången han håller hand på bion, första gången han förlorar någon han älskar, första gången han inser att vuxna människor inte är lyckliga, etc etc etc lite längre än historien egentligen behöver. Och när sedan de där kvinnobilderna bara finns som halvmytiska avbildade objekt i hans minnesbankar, då… hur mycket jag än avskyr slentrianmässiga musikrecensentklyschor som "gubbigt" är det ändå just det ordet jag inte riktigt kan skaka av mig. Kanske är det orättvist mot Banville att kritisera boken på de grunderna; egentligen borde ju varje bok bedömas för sig själv, efter hur väl den berättar sin historia snarare än hur ofta andra berättat liknande historier. Det går ju att spela samma gamla bluestolva på ett fräscht sätt, och han gör det med både svärta och lyrik. Men hur snyggt Banville än skriver är det något som saknas för att tillföra en ganska ordinär historia det där lilla extra – en Nabokovs opålitliga krypskytte, en McEwans helikoptersyn, en Roths nattsvarta humor. Och nej, avsaknaden av kvinnliga namn i den där uppräkningen är ingen slump; de kommer ju knappt till tals i Banvilles bok heller, förrän i den smått påklistrade vändningen i slutet.

Givetvis gör inte något av detta Max Mordens historia ointressant eller ogiltig; bara lite för fast i bekanta hjulspår. Visst, vi lever alla till stor del på minnen som vi själva bygger upp. Och det är vackert beskrivet. Jag tar gärna ett dopp i havet, jag ligger gärna i ett par timmar, men efteråt vill jag ta en dusch innan jag åker hem till stan igen.

Similar Posts:

• Man kan inte inte kliva i samma flod
• Duras gör minnet till en mötesplats
• Reinkarnerad exakt som förut
• Förtjusande frisk och ryslig mordgåta i skärgården
• Dystopisk miljöroman