Jag tror ingetdera. Den litterära formen har alltid svängt än hit, än dit. Den finner sitt nya jämnviktsläge i reaktionen mot det föregående och detta "småformat" kan ses i ljuset av sjuttio- och åttiotalens episka roman som i sin tur återföddes ur modernismen. Det är dynamiska svängningar som för litteraturen framåt.

Mats Kempe tecknar i I ett rum nära solen porträttet av en pojke på på tröskeln till tonåren. Den ytterst vaga ramberättaren (ett jag) minns (ett du) en sommardag hos sina farföräldrar ute i skärgården. Såhär kan det stå:

[...]och nästan ett kvarts sekel senare fäster jag bilden på insidan av min skåpsdörr i personalens omklädningsrum. Tejpar upp den för att minnas dem. Det är bara du på bilden. Farmor står på altanen, alldeles framme där trappen tar vid. "Om du bara dröjer en liten – liten…" Du nedanför räcket, håller upp fiskarna[...]

Att berätta i andra person singularis har genomförts förr, bl.a. i Italo Calvinos Om en vinternatt en resande. Om Calvios fascinerande roman bär experimentell prägel (i det att den tilltalar den läsande) är det här snarare fråga om en dialog mellan berättarens nutida "jag" och den pojke, "duet" som han distanserat sig från. När man blivit varse denna förskjutning vänjer man sig rätt snabbt med formen. Riktigt effektfullt blir det när "jaget" framträder i en passus eller två.

Det är lätt att applicera ett ord som "målande" på boken. Men också "psykologisk" fungerar. När man vänder sida för att mötas av ett uppslagslångt kapitel är det som att se ett diapositiv, inte på duk, men med lupp över ett ljusbord. Där framträder färgerna och formerna, och tittar man tillräckligt noga även detaljerna. Och tanken är väl att helheten ska frilägga en undertext.

Men sist och slutligen är detta budskap ett antal inramade foton ur barndomen. När det väl börjar ta sig byter Kempe bild och vi lämnas med lukten av dagg och sommarstuga och stekt abborre. Den som vill ha mer får fiska på annat håll.

Similar Posts:

• Debut i tidens anda
• Kontaktsökande
• Fast i ekokammaren
• Allt på ett kort
• Så frustrerande men bra

Men söker man bortom lättsmält spänning på styltiga meningar är det tunt. Om detta fenomen nu beror på ren lathet eller en medveten stil ska jag låta vara osagt, men det är otvivelaktigt en tidens trend.

Backabo är inget undantag, snarare tvärtom, för här har denna metod drivits till sin spets; det rör sig om en bok om blott 100 sidor författad på 28 korta kapitel. Stilen är enkel och oftast taktfast och den verkar i landet mellan kortnovell och prosalyrik. Följdaktligen slår det mig under läsningens gång att många av texterna lika gärna kunde fungera som dikter. Vissa återkommande ord och teman pekar på det, och då är det egentligen snarast en fråga om typografi. Vilket gör det litet extra svårt, för det är ju en roman jag läser, eller lurar formen mig?

Kanske är det mina förutfattade meningar som sätter käppar i hjulet för läsningen.

Handlingen är förlagd till en svensk småstad under åttiotalet där bokens jag genomlever sin barndom. I blixtbelysning radas episoderna upp, från grannpojkarnas streck över familjeresor till värld läget i landet och drömmar om vuxenlivet.

Den stora världen tränger sig med andra ord på Sjögrens Backabo, men vad som skulle kunnat bli snärtiga historier i detta gränsland blir alltför ofta händelselösa bilder som rinner ut i sanden, eller hellre förmedlar en stämningsbild. En morsa delar ut kondomer, Palme dör och semestern ställs till en släkting i Kalmar. Man spelar kula och någon har stora ståldankar. Det känns som kapitlen är över innan de ens har börjat.

Eller blir jag återigen lurad. Ska jag ändå betrakta det som poesi. Ja, då blir det ju en helt annan grej!

Eller?

Similar Posts:

• I huvudet på Minou
• Det här är ju egentligen inte en bok i min smak
• Gott nytt år gastronomer!
• Vad hände sen med Johan Kraft?
• Åter till staden