I Sverige, som inte har några utbredda traditioner med årsdagar till minne av världskrigens händelser och offer, är det lätt hänt att andra världskrigets och nazistregimens grymheter känns långt borta, men det är inte längre bort än våra nu levande äldsta släktingar – inte ens generationer bort, praktiskt taget här och nu. Men vi är rätt bra på att förtränga det där.

Just därför är Rubin Drangers bok en så viktig minneshandling. Ihågkom oss till liv består av sex mer eller mindre fristående berättelser om olika personer ur hennes släkt. Från samtidens moster Susanne Rubin i Stockholm till Aron och Rebecka Katz som flyttar från Polen till västgötska Hindås i början av 1900-talet, och sedan vidare till fler släktingar och deras familjer. Några av dem upptäcker Rubin Dranger först i och med arbetet med boken.

Det är varma personporträtt, som genast är lätta att relatera till då författaren kopplar alla personerna till sig själv och sitt liv idag. Det är något vi alla kan relatera till, för det är inte bara hennes familjs historia hon tecknar, och inte heller bara en judisk historia. Det är svensk och europeisk historia, något som berör oss alla.

Tongångarna i Sverige om ”massinvasion av judar” på 1940-talet känns igen från ”flyktingkrisen” för några år sedan – där ordet ”kris” alltså skulle beteckna hur besvärligt det var för det svenska samhället att ta emot människor med skyddsbehov, inte beteckna det trauma som tusentals och åter tusentals människor på flykt just då levde i. Det grymma våldet under dåtidens pogromer har ibland likheter med dagens nyhetsbilder från Ukraina. Den historia boken tecknar visar också hur den rasism och det våld som vi förknippar med 30- och 40-talets nazism inte uppstod ur ett vacuum, utan det fanns tydliga tendenser och hemska våldsutbrott långt tidigare med direkta kopplingar till vad som sedan skulle komma att ske.

Under andra världskriget strävade Sverige som land efter att hålla sig väl med den tyska nazistregimen, dels för att vi trodde att nazisterna skulle vinna kriget, och dels för att det fanns många svenska sympatisörer. Den statliga Informationsstyrelsen såg till att den svenska pressen inte förargade den tyska regimen, och Svensk Filmindustri lovade att inte visa Charlie Chaplins satirfilm Diktatorn, vilket heller inte skedde förrän efter krigets slut.

Rubin Dranger lyckas skapa en perfekt balans mellan sammanhang i de större historiska dragen, tillsammans med specifika och personliga detaljer, som ger förankring och gör det relaterbart. Visst är det mycket fakta, men presenterat på ett sätt som går lätt att ta in. Och visst är det tungt och mörkt – obegripligt mörkt – men ändå så välskrivet att jag knappt kan lägga ifrån mig boken, utan mer eller mindre sträckläser den.

Hon berättar om upplevelsen av att vara berövad sin familjs historia, och även upplevelsen av att behöva bära allt detta mörka:

Och när jag söker på namnet Rubin i Yad Vashems digitala fotoarkiv hittar jag inte mina försvunna släktingar, men skärmen fylls av bild efter bild på mördade människor från alla Europas ockuperade länder, från vitt skilda livsvillkor och bakgrunder. Mördade som tvingades genomleva helvetet på jorden. Alla lika levande som jag. Som mina barn. Jag kan inte bära det. Jag måste bära det. Du måste bära det. Åtminstone detta, att orka veta att det hände.

Rubin Dranger lyfter också fram vikten av att inte bara använda berättelser om Förintelsen som varningens ord, utan även för att minnas människorna, individerna, för deras egen skull. Nazisterna gjorde allt för att utplåna Faivel Szpindler. De tog hans liv, trots att han bara var en liten pojke. De försökte också radera alla spår av honom och hans familj, så att ingen ens skulle veta att han hade funnits. Men de lyckades inte. Tack vare att Rubin Dranger berättar, och tack vare att du läser.

Similar Posts:

• Menlös glädje
• Värdet av ett liv
• Fröken Livrädd och bebisen
• Askungen år 2005
• Familjehistoria på nytt språk

Det gör till exempel Stephen Sondheims fantastiska musikal Into the Woods, tv-serien Once Upon a Time och Joanna Rubin Drangers Askungens syster och andra sedelärande berättelser. Bara häromdagen skrev Katze om Marissa Meyers nytolkning av den onda drottningen från Alice i Underlandet, och Gregory Maguire har gjort något liknande utifrån Trollkarlen från Oz i Wicked.

Ribban ligger med andra ord ganska högt, och frågan är om Lilian Bäckmans Tre feministiska sagor riktigt når upp dit.

Tre feministiska sagor är något så ovanligt som en bilderbok för unga vuxna, och omslaget lovar ganska gott. I grunden finns ett porträtt i olja som över det vitpudrade höga håret fått en Pippi Långstrump-peruk. En knuten näve med svart nagellack och feministtecken har ritats in med argsint tusch. Det är pubertalt och lite roligt.

Den pubertala energin håller i sig, men inte riktigt min välvilja, är jag rädd. De tre sagorna ”Brudarna Burr”, ”Rosa rosen” och ”Curl-Lock” – baserade på, i tur och ordning, ”Bockarna Bruse”, ”Törnrosa” och ”Guldlock och de tre björnarna” – får mig i bästa fall att fundera över vad feminism egentligen är, fast ärligt talat, det är inte precis några tankar jag aldrig tänkt förut.

Brudarna Burr ska ta sig över motorvägsbron för att köpa godis. Vid bron väntar en ”ful gubbe”, som för varje bild förvandlas alltmer från en normalsnygg snubbe till ett tornande hotfullt, rödlila och hårigt manligt könsorgan. Trots att de av någon anledning passerar en och en – idiotiskt redan i originalsagan – har brudarna knappast några problem att försvara sig. Stilettklack i ögat är bara förnamnet.

I Bäckmans Törnrosa-variation vaknar (efter rätt många underliga och delvis lösa trådar) prinsessan på egen hand och drar (det är teoretiskt sett en bra vändning, men ingen särskilt lockande berättelse) och i den sista sagan irrar prins Curl-Lock in i tre kulturtanters lilla stuga, hoppar sönder deras divaner, provar deras leopardmönstrade kjolar och kladdar ner med deras hemkokta sylt, tills tanterna dyker upp och med en kyss förvandlar den gnällige prinsen till en förnöjd groda.

Ja ursäkta, nu har jag avslöjat sluten, men det blir faktiskt inte så mycket roligare än så här. Det är knasiga idéer som oftast faller ganska platt, illustrerade hej vilt med bläck, tusch, kritor, en smula kollage och i bästa fall en sorts barnslig energiskhet. Ibland uppstår en viss mättnad i bilderna som jag gillar – den finns exempelvis i det sista uppslagets lyckliga grodgäng – men betydligt oftare känns stilen mest … ofärdigt slarvig och klottrig.

Sagor har en särskild kraft, och varje samhälle tycks berätta sina egna versioner av dem. Det betyder inte att alla lyckas fånga och beröra, och det betyder sannerligen inte att det är lätt att ge dem en ny, fräsch twist.

Similar Posts:

• Uråldrig men långt ifrån död
• Saga om flickan som blev tyrann
• Det var en gång Â…
• Läskigt bekant
• Den gula tegelvägen förgrenar sig – men började här

I de två tidigare böckerna om Fröken har vi följt vad hon sett som sina tillkortakommanden inom både kärlek och karriär, och nu ska hon alltså axla moderskapet. Tidigare har Frökens problem ofta orsakats av andra syn på henne, och andras syn på hur hon borde och inte borde vara, vad hon borde och inte borde göra. Och naturligtvis finns det en hel del personer som har en hel del att säga till om angående hur man ska vara en bra mamma!

Man ska inte ta smärtstillande vid förlossningen, man S K A amma och man ska tycka att det är lite för jobbigt att vara förälder. Men Fröken har växt upp nu, och hon värjer sig mot dessa förväntningar genom att fråga efter smärtstillande, ta en tupplur och låta pappan mata dottern med bröstmjölksersättning och skriva en oproblematisk kärleksförklaring till moderskapet med före- och efterbilder, där efterbilderna tecknar den lycka som kommit med uppgiften som mamma.

Dock finns den gamla prestationsångesten kvar. Skillnaden är att den nu istället handlar om hur dottern, Lilla, ser på henne, pricksäkert illustrerat i fenomenet som Dranger kallar för ”Thinking ahead”. Frökens pratbubbla riktar sig till Lillan med orden ”Nu gör du som jag säger, punkt slut!” medan Frökens tankebubbla visar en möjlig glimt av framtiden där den äldre Lillan säger ”Nej! Det är försent! Jag vill aldrig mer prata med dig! Du var så orättvis och dömande mot mig när jag var liten! Jag kommer aldrig att förlåta dig!” till sin mamma.

Fröken är inte bara rädd för sig själv, utan även potentiella kidnappare och terroristattacker, galna hundar, aggressiva strandankor som anfaller i flock, föråldrade könroller, den svenska högern, vänstern och konstanalysen och allt annat som kan komma att skada Lilla. Nedåtspiralen lurar runt hörnet, men det finns en räddning och den ligger i den oproblematiska, okonstlade och villkorslösa kärleken till dottern.

Som vanligt när det gäller Dranger ger hon sig på ett ämne som de flesta har någon relation till, och trots att det hon säger, varken i den här boken eller i de andra i serien om Fröken, inte på något sätt är nytt, lyckas hon gripa tag om sina läsare. Det är dels tack vare hennes pricksäkra och unika tecknarstil, och dels genom att alla hennes böcker genomsyras av en värme som hela tiden riskerar att tippa över till det sentimentala, men alltid lyckas hålla balansen.

Similar Posts:

• Askungen år 2005
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Läskigt bekant
• Den dåliga, den bra och det obegåvade ihopförandet av de båda
• Om den

Särskilt mycket av denna glädjens problematik syns inte i Joanna Rubin Drangers nya bilderbok Glad!. Det är nästan tjugo år sedan hon tillsammans med Anna Carin Cullberg gjorde de två böckerna Ledsen och Arg, liksom Glad! med en liten flicka i centrum. Likheterna är flera men även olikheterna. Glad! saknar liksom Arg en historia, och handlar mer tematiskt om vilka uttryck glädjen tar sig i ett litet barns vardag. Flickan är i det här fallet porträtterad som en alldeles gul liten varelse med ett ansikte som påminner om en sol, vilket också påpekas i boken. Det är tyvärr många saker som på detta sätt omtalas i texten trots att de är uppenbara i bilden. Istället för att låta de två komplettera varandra skapas en tårta-på-tårta-effekt som gör boken lite tråkig.

Joanna Rubin Dranger har helt enkelt inte lyckats skapa spänning kring begreppet glad hon heller. Bilderna är fina men blir enahanda med den evigt strålande solflickan i ständigt centrum. Kollagetekniken från Ledsen lyser med sin frånvaro, och även den idé- och färgrikedom som fanns i böckerna om Farbror Dag Drömlund. Men kanske ligger problemet främst i att det denna gång är Ruibin Dranger själv och inte Cullberg som skrivit texten. Där Arg och Ledsen hade stark personlighet är Glad tyvärr menlös.

Similar Posts:

• Fröken Livrädd och bebisen
• Om den
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Askungen år 2005
• Läskigt bekant

Så när kom lycka egentligen att bli synonymt med min lycka? Efter århundraden av filosoferande där lycka varit en fråga om att träda ut ur sig själv, om att se den andre, hur kommer det sig att lycka plötsligt blir en fråga om trygghet – om min trygghet, min välgång, min egendom? När blev lycka att äga?

frågar sig Jayne Svenungsson och granskar lyckobegreppet ur ett historiskt och ett samtida perspektiv. Vad skulle kunna få oss att stanna upp och ifrågasätta detta starka fokus på den personliga framgången?

Boken kan fungera som en ingång till de olika författarskapen. Flera skribenter berör upplevelsen av tiden, eller snarare bristen på den. Att alltid finnas tillgänglig på mobilen eller via nätet, att inte ha någon stilla frizon. Att känna kravet att vara aktiv, uppbokad, att alltid ha något på gång.

Johan Nilsson jämför något överraskande likheterna och olikheterna hos de båda fiktiva karaktärerna Tony Soprano och Mattis Rövarhövdning. Hans fokus är att granska vilken roll de väljer att spela som fäder. Lars H Gustafsson utvecklar sina tankar om föräldrarollen och varför så många är eniga om att en auktoritär fostran inte är konstruktiv.

Här finns många möjligheter att diskutera värderingar, ja förhållningssätt till livet. Jag gillar att den här boken ställer många av de stora övergripande frågorna. Vad är kärlek? Vad är närvaro? Vad får plats i nyhetsflödet?

Anneli Jordahl funderar över identitetsproblematiken eller kanske mer specifikt självkänslan, hur den tar sig olika uttryck:

När jag åker runt i landets skolor och pratar om min bok Klass – är du fin nog? händer det att elever stenhårt hävdar att jag tillhör överklassen. Medieyrkena är så högt åtrådda att i deras ögon kan inte journalisterna vara något annat än överklass. Jag försöker säga att jounalistyrket är ett medelklassyrke, men uppenbarligen inför döva öron. De har nämligen läst i tidningen att de som är verksamma i storstadens högstatusmedier är vår nya aristokrati

Similar Posts:

• Ketchupeffekt och omklädningsrum
• I 68:ornas långa skugga
• Röster och möjligheter
• Essäer om livets mening
• En lagom trevlig turistsouvenir

Den första novellen, "Sonja, Li och jag", handlar om tre tjejkompisar som bor i samma hus och gör en massa saker tillsammans – fikar, skvallrar på badkarskanten, lagar middagar som de äter under stjärnorna och drömmer sig bort till fjärran länder. En dag förälskar sig en av dem, Li, i en kille. Hon blir inte långt därefter dumpad av densamme och det verkar som att ingenting kommer att bli likadant för tjejgänget igen.

Den andra novellen, "Till hela världen från mig", handlar om Ingela som en dag väljs ut för ett superhemligt uppdrag som ska utföras på en annan planet! Vi får följa henne i den trista vardagen innan uppdraget, under tiden som hon tränas och sedan också till slutdestinationen – planeten Memphis.

Sjöbergs kurviga tecknarstil fyller ut de tre rutorna (som i det här fallet är ovaler) på varje sida. Hennes minimalistiska berättarteknik, där det aldrig brukas mer ord än nödvändigt, men där hon skapar sin egen, personliga stil genom att ofta fokusera berättandet på små, tongivande detaljer, genomsyrar båda novellerna. Men vad gäller handlingen (och därav kvalitén) är de som sagt helt olika.

Den första novellen är hopplöst icke-originell och långtråkig. Efter det att Li har blivit dumpad försöker hennes vänner att trösta henne. Hon är till en början onåbar, men när det här gått en tid blir hon sig själv igen, och vännerna kan börja umgås som vanligt. Det är samma kval som åtskilliga karaktärer har genomgått i filmer, böcker, dikter och sånger trehundratusensjuhundranittioen gånger förut. Det är väldigt tråkigt att få det berättat för sig i g e n, om författaren inte skruvar till det på något sätt. Om författaren lyckas med detta kan dessa uttjatade historier till och med bli helt fantastiska. Jag tänker främst på Joanna Rubin Drangers Fröken Livrädd och kärleken. Där är utgångspunkten också en väldigt banal historia, men en historia som författaren genom bland annat en fullständigt underbar huvudkaraktär lyckas göra engagerande och inte det minsta långtråkig, trots att man sett/läst/hört den förut. Det här lyckas inte Sjöberg med, hon får aldrig riktigt sin historia att lyfta bortom det klichéartade.

I den andra novellen, "Till hela världen från mig", råder hon dock bot på detta. Här finns alla bra element från "Sonja, Li och jag" bevarade, men med en betydligt mer engagerande historia. Det är mystiskt, humoristiskt och med skruvade sci-fi-drag som man inte kan annat än charmas av. Här faller alla bitarna på plats – historien, huvudpersonen, Sjöbergs tecknarstil och fingertoppskänslan för småsaker – och lyfter rutorna till en ny nivå. Jag har återkommit till "Till hela världen från mig" flera gånger, dels för den bisarra historien och dels för att varje ruta i sig skulle vara ett välkommet nytillskott på vilken vägg som helst i min lägenhet.

Två serier skulle ha mått väldigt bra av att vara en något tunnare bok som hette "En serie" och bara innehöll "Till hela världen från mig". Det gör mig lite ledsen att boken inte ser ut på det här sättet, eftersom en 4:a i betyg inte på något sätt gör "Till hela världen från mig" rättvisa.

Similar Posts:

• Läskigt bekant
• Fröken Livrädd och bebisen
• Hundfrossa som tar sig
• Askungen år 2005
• Och så vänder vi på bladet…

Den fina fröken Livrädd är faktiskt rätt så mycket som vi alla är med kärleken. Vi letar efter den, vi hittar den, vi fumlar med den, vi tappar bort den, vi hittar den igen och vi vill att den ska vara där för alltid men vi vet inte riktigt hur vi ser till att den stannar där. Fröken Livrädd kommer dock på tricket så småningom. Nämligen att man måste öva på att inte vara så livrädd hela tiden.

Joanna Rubin Dranger har tecknat en fantastisk och annorlunda kärleksroman som mitt i prick berättar historien om livet, rädslan och kärleken. På en tecknad ruta per sida delar fröken Livrädd med sig av sina rädslor och lyckor och alla som någon gång varit lite livrädd och letat efter kärleken känner nog igen sig. Som när det känns som om man befinner sig i en sådan där glasboll som man skakar så flingorna yr. Eller när man har målat in sig i ett hörn. Eller när man känner sig ensam fast man är två. Hur man låtsas må toppen fast man inte gör det. Och hur det känns när allting är svart eller när allting är blommigt och ljust och kärleksfullt.

För vem som helst som funderar på det där med kärleken är det här en riktigt bra bok. Den fungerar för sträckläsning och för stilla bläddring. Illustrationerna är stilrena men själfulla och trots att de är svartvita så är de på något sätt i färg.

En kärleksbok mitt i prick. Att läsa själv eller ge till någon fröken Livrädd man känner.

Similar Posts:

• Den dåliga, den bra och det obegåvade ihopförandet av de båda
• Fröken Livrädd och bebisen
• Läskigt bekant
• Askungen år 2005
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler

Dranger sysslar med att vända på saker. Hon vänder på man och kvinna, på ful och snygg. Ett exempel är nyillustrationen av Grimms Askungen, där Dranger dementerar Disneys annars vedertagna version, och gör sin egen tolkning direkt utifrån originalet. Här är Askungen – till skillnad från Disneys välstöpta figur – en mullig och rundlagd ung tjej, vars systrar är "vita i hyn och sköna att se på". Ett annat vända-på-saker-för-att-synliggöra-grepp används i berättelsen "Kära dagbok", som skildrar alter egot John Rupert Triangels dag i en värld där män behandlas som kvinnor av kvinnor som beter sig som män. Ungefär. På tunnelbanan blir han kladdad på av en skabbig tant med repliken "du tycker väl att jag bara är en ful gammal kärring", unga tjejerna i häftiga bilen busvisslar och skrattar vid övergångstället, och väl hemma tröstar han sig med en bytta glass medan spegelbilden fortsätter svälla i bakgrunden. Detta, att bara vända på man och kvinna, låter det simpelt? Det är befriande i sin enkelhet.

En liknande effekt bildas i en annan av bokens Askunge-varianter, där fokus flyttas från ordinarie huvudperson till Askungens syster. Systern är elak och vresig, men vinner sympatierna genom friktionen mellan henne och omvärlden, medan Askungen själv bara är gravt störig i sin oändliga gullighet. På så sätt blir den klassiska sagan ett verktyg, ett material för Dranger att förvränga och nyttja sig av. Och detta med mer samhällsbevarande intressen än Disney.

För om något så är ändamålet glasklart, boken för en sansad diskussion om det som också uttalas i förordet: kön och makt. Kön i bemärkelsen unga kvinnors välbefinnande och ifrågasättande av patriarkala strukturer, och makt i bemärkelsen att den som tolkar gör ett val. Disney gjorde sin tolkning av Askungen, nu gör Dranger sin, som ett svar. En ytterligare angelägenhet hos boken är den tvådelade berättelsen Rapport från världens mest jämställda land. Här visas ett föräldrapar i vad som skulle kunna vara en tv-ruta, ett par som inledningsvis smickrar sin egen jämna fördelning av arbetsbördan i hemmet men strax förvandlar det till en talande illustration av ren orättvisa. I denna del finns en träffsäkerhet och ett parodierande som påminner om Lena Ackebo, vars satir troligen influerat Dranger.

Och på tal om Ackebo, det är förresten serier, detta. Behagliga helbildsrutor med mycket tusch, text i handstil, och figurer i breda linjer. Behaglig är också hastigheten, rutorna följer på varandra i ett lagom tempo och det är betryggande när Dranger vågar ta god tid på sig. Känslan av saga kommer till sin rätt när det är mer av en bilderbok än en samling strippar.

Så, förutom behållningen i förnyandet av sagan och sina välfunna grepp, ska Dranger applåderas för sin förmåga att inte vara övertydlig i sitt ärende. Hon är tydlig, visst, men kommenderar en att tänka själv också. Hon visar upp, men förklarar inte, hon illustrerar, men skriver en inte på näsan.

Till sist: formgivningen ska berömmas, för det är verkligen en förbannat snygg bok. Förbannat snygg. Så ska det se ut.

Similar Posts:

• Fröken Livrädd och bebisen
• Om den
• Läskigt bekant
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Den dåliga, den bra och det obegåvade ihopförandet av de båda

Känner igen mig i fröken Märkvärdig. Jag vill och kan själv. Ensam är stark. Jag gör det jag vill och det jag känner är rätt för mig. Jag ska uppfylla min dröm. Men till vilket pris. Fröken Märkvärdig går en spännande utbildning. En ångestskapande utbildning. Man måste skapa. Får inte göra fel. Måste veta vad man vill och tycka att det är roligt. Precis som överallt annars. Man ska vara lite mer, lite bättre än alla andra. Då går det. Då är man lyckligt och just det, man ska le hela tiden och visa upp en vacker fasad.

Märkvärdig exploderar och går sönder på sin väg mot karriären. Pojkvännen lagar och tar hand om henne, tejpar ihop och försöker. Är riktigt snäll. Hon bestämmer sig för att klara sig själv. Tar ett stort steg ut på den ensamma vägen. Ensam är stark. Jag gör samma sak. Är vi egentligen kloka? Varför klara sig själv när man kan göra saker tillsammans? Men som ensam, stark tjej kan man klara det mesta. Eller?

Ensam, stark och glad. Nu är allt bra. Spegelbilden ljuger. Jag är glad. Det mörka innanför skalet läcker ut och Märkvärdig börjar tvivla. Mörker och tjat. Hur går det? Vad gör du? Sova mitt på dagen? Nä, det här går inte. Det mörka runda bulliga monstret följer hack i häl.

Det viktiga är att göra något man tycker är roligt. Hur många gånger har vi inte hört det? Visst, det gör vi. Många av oss. Och vi är lyckliga så länge vi vet vad vi vill och att det leder någonstans. Jag utbildar mig, men kommer min utbildning att ge mig ett yrke eller kommer jag för alltid vara fast som extraknäckande badvakt med en dröm om att få göra det jag verkligen vill?

Förverkliga dig själv. Stå upp för dina drömmar, tankar och idéer. Ångest och mörker.

Självförverkligande och jämförelser. Andra lyckas. Du kan också. Märkvärdig dör, hon dödar sina Storslagna Förväntningar och inser att hon inte är någon alls, men finns ändå kvar. Och livet kanske inte är så mörkt ändå.

En läskigt igenkännande bok med fulsnygga bilder. Mycket svart, tjocka tusch streck. Enkelt, lite sorgligt. Svarta teverutor ramar in sidorna. Gränser, man inte skrider över. Varje sida, varje bild är en tanke. Ett ord, en mening som får mig att tänka lite till. Vill inte känna igen mig. Men jag gör det. Inte hela tiden, men alltför många gånger. Jag är min egen Märkvärdig, med egna mål och drömmar, med egen styrka och egna grubblerier. Jag vill vara Märkvärdig, men jag vill inte ha allt det svarta som verkar följa med tåget.

I vilket fall som helst är det en bra bok. En bok som många borde läsa. Jag tror jag ska låna ut mitt exemplar till Pappan, jag tror att många pappor mår bra av att veta hur det är av vara tjej. Hur döttrarna tänker och vad de brottas med. Sen ska jag låna ut den till min granne konstnären, till mina kursare, till … ja, till dig också om du frågar.

Similar Posts:

• Om den
• Fröken Livrädd och bebisen
• Askungen år 2005
• Den dåliga, den bra och det obegåvade ihopförandet av de båda
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler