Sagan myllrar av arketypiska gestalter. Här finns hjälten Jonatan, den goda häxan Sofia, det sanningsseende barnet Skorpan, folkets ledare Orvar, förrädaren Jussi, fadern Mattias, draken Katla samt ondskan personifierad i Tengil.

Astrid Lindgren vet att göra något eget av sagornas ödesmättade, upprepande språk.
Ingen kan förhålla sig neutral i Nangijalas två dalar när Tengils invasion kommer. Alla dras med i malströmmen som slutar med Stridens dag och Jonatans försök att fjättra Katla. Egentligen är det en berättelse som rymmer mycket av det svartaste från sin samtid – slutskedet på det Kalla kriget. Järnridån. Människornas försök att befria sig ur diktaturernas bojor. Ångesten över kärnvapnen.

Själv har jag alltid gripits av förrädaren Jussis öde, över skammen och det futtiga i att förråda sin vänner. Skorpan bevittnar i smyg när Jussi – Guldtuppen kallad – låter soldaterna bränna in Tengils ägarmärke på kroppen. Det fanns något nästan sexuellt skamligt över det. Även förnedringen av Orvar i buren i Katlagrottan har satt sina spår. Att Tengil ändå inte lyckades knäcka Orvar, det var stort!

Bröderna Lejonhjärta må vara en svart saga, men den har även utrymme för tidlösa skildringar av syskonkärlek, hjältedåd och principfast ickevåld.

Det här är en tudelad recension. Förutom Astrid Lindgrens text innehåller volymen Jesper Walderstens illustrationer. Mystiska och dramatiska illustrationer i svartvitt.
I de första tolv upplagorna av Bröderna Lejonhjärta stod Ilon Wikland för bilderna. Hennes teckningar hade en sammanhållen stil och gestaltningen av den vildögda Katla är ikonisk. Men det är välkommet att en text av den här kalibern, de uråldriga sagornas saga, får en ny skrud. Jesper Waldersten, en tecknare jag verkligen uppskattar, har valt det djärva greppet att blanda stilar. En del av dem är rent nonfigurativa, andra fullt ut realistiska. Många bilder vistas i en mellanvärld.
Somliga gestalter är bisarrt deformerade på ett sätt som är ett signum i illustratörens tidigare arbete. Till exempel är den pekande och dömande Tengil i siluett en mycket stark bild. Jesper Walderstens skissande streck är både trevande och definitiva på samma gång. Gestaltningen av Katla är också lyckad. Boken igenom förblir hon i bilderna ett mysterium. Men Waldersten drar sig inte för att varva in realistiska körsbärsblad eller vita duvor. Stilblandningarna utmanar men ger också ett påtagligt spretigt intryck. Bilderna är möjligen lite för glest placerade i boken för att det ska hålla ihop riktigt.
Astrid Lindgrens saga berör än och får av mig betyg 10. Jesper Walderstens djärva försök når inte hela vägen fram och får betyg 6. Sammanlagt alltså 8!

Similar Posts:

• Människor behöver sagor
• Kampen mot järnklon
• En röst att bli liten av
• Vi ses i Nangilima
• Pojkar som får vara små och ensamma

Även Hans Arnold tillhör den kategorin för mig. Det nystartade förlaget Bulleribock ger nu ut 250 av hans illustrationer, samtliga skapade för de noveller som mellan 1954 och 1979 publicerades under rubriken "Veckans chock" i VeckoRevyn. Arnolds motiv tar plats i en traditionellt "kuslig" värld, allt är dimmigt och skuggigt, klara färger är bara fläckar på stora dystra ytor och om en figur ler så är det av illvilja. En farkost färdas mot en planet vars baksida är en dödskalle. En man spelar på ett piano ur vars lock en blek arm insvept i vitt tyg sträcker sig. I ett skyltfönster hänger masker som vid en andra anblick verkar vara riktiga ansikten. Ett sönderknackat ägg i en äggkopp innehåller ett människoskelett. Saker krälar fram ur hörnen, de förvandlas till något obehagligt och vill skada betraktaren.

Arnold är begåvad. Han har förmågan att träffa det där klassiskt groteska monsteransiktet utan att det blir löjligt, hans surrealism är direkt och lättbegriplig samtidigt som den är överraskande, och hans teknik sitter som berget. I sitt förord nämner han Magritte och Dalí som förebilder och det är mycket riktigt som skickliga skräckvarianter på dessa jag uppfattar hans illustrationer. "Det kan vara svårt ibland att inte upprepa sig, och det är något jag försökt undvika" skriver han också. Och även om Arnold aldrig verkar tröttna på att använda den där grinande dödskallen lyckas han alltid variera sammanhanget tillräckligt mycket för att det inte ska kännas utnött.

Ja, visst hade jag gått i taket över detta som barn. Samtidigt kanske man inte ska beklaga sig, här sitter jag ju nu – innerligt förundrad.

Similar Posts:

• Tjena, alla monsterdiggare!
• Och jag kommer till dig
• Mättad mytvärld där bilderna är behållningen
• Intervju med Anders Fager
• Bilderboksspecial: Burtonesque

Efter tidigare utgåvor med samlade teckningar, samt illustrationer till barnböcker, utges nu Här kommer jag, ett 3,2 x 2,3 decimeter stort och 178 sidor långt album med ett blodrött, dödskalleliknande anlete i slips och kostym på framsidan. Det går snabbt att konstatera att den där figuren nog inte mår särskilt bra. Liksom med många andra av karaktärerna som befolkar albumet uttrycker minen belastning, det gäller någon som är frustrerad eller ansatt på något vis. Det finns en kraftig man som omfamnar en plågad haj, en annan kräks och där spyan tar golv slår den rot blir början på ett träd. En kvinna på fest säger att tror att hon var en guldfisk i ett tidigare liv och en uppenbarligen mycket ensam människa springer till toan för att inte telefonen ska hinna ringa under tiden. Med denna grimas av ansträngning hos figurerna som röd tråd växlar Waldersten mellan finstämdhet och fräckhet, och mellan övertydlighet och obegriplighet. Därtill en ofta rätt lättsinnig humor, guldfiskkvinnan får förstås svaret "Jo, du sa just det."

Ett mönster i innehållet är också känslan av improvisation. Man tänker sig att de flesta av teckningarna börjat med ett planlöst, impulsivt streck, varefter en gestalt eller ett scenario börjat ta form och i efterhand har en rubrik eller replik satts för att skapa poäng. Således har ett gäng vågiga linjer i olika färg och spetsstorlek fått en dykande figur ovanför sig, samt rubriken "Dopp i penntestarhavet". Det är befriande snarare än banalt. Walderstens linjer har en så skön enkelhet i sig att man börjar önska att man varit på plats för att se dem läggas på pappret. Han fångar en kropp i rörelse med hastig sladdrighet, han träffar ett ansiktsuttryck med några ditkastade streck och han sätter detaljen som förvandlar det vardagliga till fascination. Genom visuell lek bevisar han vad som konstateras i förordet, att människan är en paradox som trots sitt löjligt ansträngda liv envisas med ett ständigt "Här kommer jag".

"Jag blev helt enkelt på bra humör", sammanfattade en annan av mina kompisar sitt besök på Walderstens pågående utställning på Stockholms Kulturhus. Och nog är det svårt att utifrån dessa plågade och förvirrade figurer säga att människan är vacker eller särskilt uppmuntrande, men under Walderstens penna, jo, det är hon.

Similar Posts:

• Illustratörernas skräckmästare
• Djärvt att ge sagornas saga ny skrud
• En bildvärld att leva tillsammans med
• Jag, mig själv och alla ni andra
• Skillnaden mellan vela och veta