När Smart Pop-serien för ovanlighetens skull tar sig an något annat än det senaste decenniets teveserier har man valt Austens Stolthet och fördom. Underrubriken är ”Fresh Perspectives on the Original Chick-Lit Masterpiece” och var fokus ligger råder alltså ingen tvekan om. Helt utan teveserier är det ju inte heller, här finns gott om dregelutrymme för BBC:s mr Darcy i Colin Firths gestalt.

Spretighet är något av Smart Pop-seriens signum, men här tas den på ett sätt till en ny nivå. Flirting with Pride & Prejudice innehåller inte bara en mängd djupare eller ytligare analyser av ett populärkulturellt fenomen, den innehåller dessutom små skönlitterära historier i en salig blandning. Mercedes Lackey skriver fantasy kring Pemberley, Jane Espenson bidrar med en söt bagatell om Georgiana Darcys fortsatta öden, Melissa Senate försvarar Charlotte Lucas val av make i modern tappning och Jill Winters avslöjar vad Mary Bennet egentligen har för sig när Austen ägnar sig åt annat. Fullkomligt ahistoriskt men med glimten i ögat ifrågasätter Winters vad vi egentligen vet om välbekanta karaktärer och vilka möjligheter som finns mellan raderna på egentligen vilken roman som helst.

Dregel över mr Darcy/Colin Firth blir det som sagt en hel del av. Lani Diane Rich har till exempel bidragit med betydligt roligare texter i andra antologier. Laura Resnick utreder varför Stolthet och fördom funkar så bra i Indien (på svenska heter filmen Kärlek och fördom) och Jennifer Coburns lite oväntade analys drar paralleller mellan Austens roman och musikalen Spelman på taket. Under den märkliga avsnittsrubriken ”Jane in the Twenty First Century” skriver Joyce Millman om Stolthet och fördom till dokusåpaformat, medan Michelle Cunnah gör en variant av romanen – om de hade haft tillgång till mobiltelefoner.

Paradoxalt nog – och allt ovan är ändå bara ett urval av innehållet – är antologin ändå mer likriktad än jag hade förväntat mig. Chick-lit-perspektivet begränsar Austen och flera artiklar känns mest som att ströläsa någon damtidning med teman som Vad säger man egentligen till en väninna som är på väg att gifta sig med en mr Collins? och Vilken sorts dam är du, den energiska Lizzy, timida Jane eller bitchiga Caroline Bingley?

Karen Joy Fowler, författare till romanen Jane Austen-klubben, får emellertid sista ordet och det använder hon till att diskutera läsarreaktioner hon mött och sin egen väg in i Austens romaner via sagor och tjejtidningar. Måste Jane Austen vara ett så isolerat kvinnoprojekt, frågar hon sig. Fowler känner män som läser Austen, hon känner till och med en som citerar Austen när han diskuterar såväl fotbollsstrategier och dataspel som delstatspolitik. Han applåderar henne också för hennes manliga Austen-fan i romanen – och avråder henne från att ha två. Det är helt enkelt inte trovärdigt.

Jag tror egentligen inte heller att Austen ”bara” behövde tilltala kvinnor. Flirting with Pride & Prejudice däremot gör sig onödigt rosaskimrande brudig. Som en flärdig tidskift ger den en hel del trivsam underhållning för stunden, inte minst på grund av det lättsamma språket, och några enstaka tankar att bära med sig någon längre stund kan man också hitta. Men Jane Austen själv? Hon är betydligt större än såhär.

Similar Posts:

• Stolthet och fördom och hatsex
• Välkommen till klubben!
• Jane Austen – ständigt aktuell
• “Everybody knows where the Pump Room in Bath is, for God’s sake!”
• Ladyn som gör vad som faller henne in

Analysen i Coffee at Luke’s varierar i från privata åsikter och dreglande över karaktärer till djupare resonemang om klass, kön och ekonomi. En hel del relationer blir det förstås, i synnerhet mellan mödrar och döttrar, men också vänskapen mellan Rory och Paris får sitt eget kapitel. Kristen Kidder diskuterar sexualitet och konsekvenser under rubriken ”That’s what you get, folks, for makin’ whoopee” och Miellyn Fitzwater utvärderar Rorys fadersfigurer med diagram och allt.

Charlotte Fullerton skriver ett intressant kapitel om Emily Gilmore, om ”Old Money” och ”values that came over on the May Flower” – om än utifrån den lite märkliga premissen att Emily skulle behöva försvaras som trovärdig karaktär. Chris McCubbin diskuterar seriens rötter i 1930- och 40-talens screwball-komedier och Maryelizabeth Hart skriver seriens historia genom de böcker och tidningar som läses i den.

Till de mer udda artikelämnena hör Gregory Stevensons ”Dining with the Gilmores”. Att mat inte är oväsentligt i Gilmore-tjejernas liv behöver man inte ha följt serien särskilt slaviskt för att ha noterat – Jenny Crusie beskriver till exempel Ally McBeal, ”FOX’s contribution to anorexia”, som ”the anti-Gilmore Girls, since Lorelai and Rory never stop eating”.

Stevenson börjar träffsäkert nog med att diskutera mat i serien som en sätt att kommunicera relationer, personlig stil och klass. Därefter försöker han knyta ihop vad som äts i inledningsscenerna med varje avsnitts tematik och då börjar det bli ganska märkligt. Att överväga Yale istället för Harvard jämställs med att leva med valnötter i salladen. Att äta hamburgare (”dead cow”), färga håret (”dye”) och göra bort sig inför en skolklass konstituerar på något oklart sätt döden som tema. Till sist knyter han så ihop alltsammans med aposteln Paulus och Filipperbrevet. För att … ”whimsy goes with everything”? Originellt är det i alla fall.

Coffee at Luke’s ger också en lite kuriös inblick i amerikansk mentalitet. Det superkontroversiella i att Lorelai som sextonåring valt att föda och behålla sitt barn utan att för den skull gifta sig med pappan är kanske lite svårt att se som svensk, medan det faktum att hon väljer att dessutom klara sig utan föräldrarnas pengar – jag menar, i ett samhälle utan vårt sociala skyddsnät eller barnomsorg och som ung ensamstående mamma utan så mycket som en high school-examen – hos uppsatsförfattarna förefaller ganska oproblematiskt och helt i linje med den amerikanska drömmen.

Lika märkligt amerikansk är Stephanie Rowes fullkomligt lyriska beskrivning av hur gammalt allting är i New England. Tid, i synnerhet ur ett västkustperspektiv, är sannerligen något relativt.

Flera kapitel ägnas Stars Hollow, småstadsmyset in absurdum. Sara Morrison, den enda människa jag någonsin sett beskriva sig själv som hobbyekonom, utreder chanserna för Stars Hollows affärsliv i verkligheten och det blir en ganska deppig historia. Rorys bokhandlar går bort direkt, liksom Weston’s Bakery och stadens trubadur. Den sympatiskt delade kyrklokalen går också fetbort, medan Miss Patty’s, Gypsy’s, museet och Taylor’s Old Fashioned Soda Shoppe har oddsen för sig. Morrison sätter framför allt fingret på en väsentlig förutsättning för den fiktiva småstadsidyllen: där finns inga affärskedjor.

Mer komplext blir det när Jill Winters utreder Lorelais förhållande till småstaden. Winters beskriver Stars Hollow som en snökula, det tryggt idylliska under glas där få förhållanden egentligen utvecklas, och den eviga konflikten mellan tryggheten där och längtan efter något annat. Både en och två småstadsbor kan säkert känna igen sig i det.

Jag hörde en gång en något mindre nogräknad kaffedrickare få ett utbrott över allt finlir och tjafs om olika sorters kaffe nuförtiden. Gillar man kaffe så sörplar man i sig vad som helst med koffein i, var hans kompromisslösa tes. Något liknande gäller för de här antologierna. Frossarvärdet är nyckeln. Så lämna pretentionerna – och mobiltelefonen – vid dörren, slå dig ner, ta en kopp och bara häng ett slag.

Similar Posts:

• ”Bennets and Bingleys and Bitches. Oh my!”
• Plåster på såren-frossa
• Till populärkulturens försvar
• Massiv musikalkunskap
• ”Talk is action”

Aldrig mer en bok som säger: ”aldrig mer en snäll flicka”.

Aldrig mer en bok som tar upp min tid utan att ge mig något.

Aldrig mer en bok som heter Aldrig mer!.

Hon, bedragen och sårad. Han, den otrogne hunden, svindlaren.

Hon ska aldrig mer acceptera det. Hon ska stå på sig och vara stark. Hon ska aldrig mer vara snäll.

Jag blir förbannad. Först på världen, men då inser jag att det är fel. Sen på boken, och det är nog också fel, den är ju bara papper med bokstäver på. Sist på författarinnan. Är det rätt då? Ja, kanske. Hon har ju skrivit smörjan.

Men rätt, nä, kanske inte. Det kanske helt enkelt är synd om henne. För att hon tror att det hon definierar är en kvinna som aldrig mer är snäll. Någon som vågar bryta mönstret och är tuff. Men ack så fel det blir. Ännu mer synd om henne är det när hon försöker inbilla mig hur en stark självständig kvinna beter sig. Jag tror henne aldrig för en sekund. Det hon beskriver är något helt annat.

Aldrig mer.

En stark kvinna är mer än en kvinna som skriker efter sex. Är det bara starka kvinnor som vill ha sex? Tror inte det va? En stark kvinna är inte nödvändigtvis en som vågar ställa till en scen trots att alla pratar. En stark, självständig kvinna kastar sig inte i armarna på första bästa älskare. Inte om hon hade varit tillräckligt stark och självständig. Är man stark och självständig klarar man sig själv. Det ligger i själva ordet. Det betyder därmed inte att man inte vill ha kärlek. Men man är inte beroende av en partner för att vara en person.

Dessutom tror jag att snäll inte nödvändigtvis behöver betyda dum, korkad och blåögd. Det är faktiskt möjligt att vara snäll och stark och självständig på samma gång. Det är jag övertygad om. Och jag tycker också att vi ska ta bort den negativa stämpeln från ordet snäll. Att vara snäll är något bra, riktigt bra. Tänk om alla vore det.

Jag är också övertygad om att jag inte behöver skriva mer, för jag har nog gjort mig förstådd, jag ska aldrig mer läsa den här boken.

Aldrig mer.

Similar Posts:

• ”Bennets and Bingleys and Bitches. Oh my!”
• Lite lätt vanmakt
• Carrie Bradshaw som callgirl
• En rosa Rohypnol i vrångstrupen
• ”The Best Things in Life: Food, Books, and Sex”