I trailerparken i Florida där fjortonåriga Pearl och hennes mamma Margot bor – eller, rättare sagt bor de på parkeringen utanför trailerparken, i en gammal Mercury – är vapnen ständigt närvarande. Nere vid floden skjuter folk på alligatorer mest hela tiden. Skotten är en del av bakgrunden, av vardagen, precis som stanken från den närbelägna soptippen.

Ja, det är en fullständig misär, men Jennifer Clement beskriver den inte så. Hon skriver uteslutande ur Pearls perspektiv, och Pearl känner inget annat. Hennes liv har sina bekymmer, sina rutiner och glädjeämnen, precis som alla andra barns. Hon är obrottsligt lojal med mamma Margot, som ändå valt den här tillvaron för sig och dottern. Hon kommer nämligen från en större värld, en värld av vackra och dyrbara ting, av franska- och pianolektioner, vita handskar i kyrkan. Hon äger förmågan att öppna upp världen även för dottern, åtminstone glimtvis.

Det är först när Eli kommer in i deras liv som tillvaron i bilen blir trång för Pearl. Margot och Eli blir ett par, och kärleksgåvan som beseglar det är ett vapen. En liten pistol att gömma under ett säte i Mercuryn, för att skydda sig. ”Han tror att pistolen är som att ge mig rosor, sa mamma.”

Det är ingen ovanlig kärleksgåva i trailerparken. Grannen Rose har också fått en pistol av sin man, sergeant Bob, i Alla hjärtans dags-present.

När en man ger sin kvinna ett vapen är det för att han litar fullt och fast på henne, sa sergeant Bob. Den kommer aldrig att bli en änkemakare. Vissa pistoler är änkemakare, men den här är hederlig. Den är mycket mer användbar än en chokladask. Jag kommer hellre hem och får se rättsläkaren bära ut en man som har gett sig på henne än jag kommer hem till en nybakad äppelpaj. Ja, så är det. Om en man ger sin kvinna ett vapen är det för att han litar fullt och fast på henne.

Så tycks vapnen och kärleken evigt intrasslade i varandra i Jennifer Clements roman, och frågan är vilket av de två orden i titeln som egentligen är farligast. Kärleken är livsuppehållande, som kärleken mellan mor och dotter, men också utplånande. I den skruvade, benhårt realistiska och samtidigt lätt absurda tillvaron i trailerparken kommer behovet av en annan med ett mycket högt pris.

Similar Posts:

• ”Jag kanske måste slå ut dina tänder. Det finns inget mer motbjudande än en snuskig mun.”
• USA som U-land
• Klassisk skräck i samtida format
• Att använda sin röst
• Svajigt men starkt

”Based on a true story”, står det som tur är inte på omslaget till Basquiats änka. Det hade varit allt för corny. Men Jennifer Clement var god vän till Suzanne Mallouk, kallad för Basquiats änka efter att ha överlevt ett stormigt förhållande med konstnären Jean-Michel Basquiat, och i högsta grad närvarande under de stormiga år som skildras i romanen.

Basquiat, av karibisk härkomst på fädernet, var en komplicerad natur. Uppvuxen under rätt ordnade förhållanden och med viss konstnärlig skolning bakom sig gav han sig i slutet på 70-talet ut på gatorna och målade graffiti som till stor del kännetecknades av slagkraftiga one-liners. Hans konst blev så småningom populär, han själv blev vän och konstnärspartner till Andy Warhol och internationellt berömd och upphöjd som konstnär.

Men han kunde aldrig försona sig med att han, ibland välvilligt men inte sällan med rasistiska förtecken, beskrevs som ett naturbarn, ett otyglat geni från djungeln och inte som en konstnär som verkade på samma villkor som sina vita kolleger. Detta verkar ha varit en av orsakerna till att han drogs till droger och det minst sagt nyckfulla beteende han visade upp.

Suzanne, å sin sida, uppvuxen med en våldsam far och excentrisk mor, lämnar sitt barndomshem i Ontario och drar till New York på Alla hjärtans dag 1980. I början på 80-talet är New York en farlig, vibrerande och smutsig stad men också full av kreativitet; punkmusik, new wave, konst och poesi korsbefruktar varandra. Det självförbrännande livet bland knarkare, horor, bögar och transvestiter på såväl bakgator som bland jetsetet på Studio 54 är fonden till Suzannes och Jean-Michels historia. Det är som en Lou Reed-låt.

Clement berättar deras story genom korta kapitel som oftast endast består av några korta stycken, ibland bara några ord, avdelade genom blankrader. Det är lite som Basquiats konst; på en svart bakgrund rör sig meningar och lösryckta figurer som tillsammans bildar ett sammanhang. Det är märkvärdigt effektivt när Clement skippar berättarekonomisk barlast och koncentrerar sig på hjärtat och själen i berättelsen.

Det är en mörk historia. Drogerna och, efterhand som 80-talet utvecklar sig, AIDS skördar sina offer och det understryker den hedonistiska undergångsstämningen. New York blir till ett modernt Sodom där festen pågår ända tills liken räknas in. Men det saknas ändå inte humor. Som när Basquiat kommer på att han borde lära sig att teckna:

En dag säger han: ”Jag är nästan en berömd konstnär nu, Suzanne och jag kan inte teckna. Tycker du att jag ska vara orolig?”

Hon säger: ”Du får väl helt enkelt ta och lära dig, så är det inga problem sedan.”

Senare den dagen kommer Jean-Michel tillbaka med sju stycken ”Lär dig-teckna”-böcker – Lär dig teckna hästar, Lär dig teckna blommor, Lär dig teckna landskap och så vidare.

Drogerna och berömmelsen bryter efter hand ner Basquiat. Han är ständigt otrogen och barnsligt nyckfull. Här kan man ställa några intressanta frågor. Vad innebär Suzannes medberoende? Varför låter sig Suzanne förnedras? Vad är det egentligen hon vinner på det? Är hennes kärlek sant självuppoffrande eller är hon beroende av Basquiats kreativitet mer än allt annat, även till det höga pris hon får betala?

Det ges förstås inga raka svar på det i Clements roman, som tur är. Det är en öppen och bitvis poetisk text, skenbart enkel som en punklåt, men där du som läsare ändå får ditt eventuella lystmäte av kändisar, droger och sex tillfredsställt. Språket är en fröjd, lyhört översatt av Niclas Hval på det sätt som man kommit att förvänta.

Är historier från postpunk-eran i 80-talets New York din grej är Basquiats änka förstås ett måste, men berättelsen är även intressant i förhållande till nutiden. Mycket kan på ytan verka annorlunda i dagens digitala tidsålder, men har något egentligen förändrats? Är det inte så att människor som vill och känner för mycket fortfarande går under på samma sätt som Jean-Michel?

Basquiats änka kom ut i original år 2000 men förseddes senare med ett efterord där det beskrivs hur Clement, Suzanne och några andra vänner besöker en retrospektiv Basquiat-utställning i Basel år 2010.

Vi träffas i galleriets lobby och går runt tillsammans bland målningarna. Jag hör vännernas röster omkring mig precis som när vi var dryga tjugo år och befann oss på New Yorks klubbar, utställningar, tunnelbanetåg och gator. När vi rör oss genom de stora salarna kommenterar vi målningar som vi är välbekanta med och förundras över sådana som vi aldrig har sett. Basquiats konst för oss tillbaka till våra gamla liv: våra unga liv.

Plötsligt står Clement och Suzanne öga mot öga med hennes gamla kylskåp som är täckt av Basquiats klotter. Det är en ljuvligt sublim scen där objektet på sätt och vis bevisar för dem att det som hänt verkligen hänt, de påminns om Suzannes lägenhet full av färgfläckar och kritstumpar, de minns hur det var att öppna den där kylskåpsdörren nästan trettio år tidigare. Men Suzanne punkterar effektivt nostalgin med sin replik.

”Alltså, jag behöll aldrig några souvenirer. Jag ville inte bli turist i mitt eget liv.”

Hon har gått vidare. Men för oss är det som om det är där någonstans som historien börjar.

Similar Posts:

• ”Jag kanske måste slå ut dina tänder. Det finns inget mer motbjudande än en snuskig mun.”
• Du går icke ensam
• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp
• Var är vargen?
• Patti och Robert söker livet

Skillnaden: Clement skriver om en värld som är, Herrera skriver om en som är i tillblivande, i ständig förvandling. Tecken som föregår jordens undergång är en subjektiv roman, nästan berättad i konjunktiv. Handlingen är rätt enkel: Makina (som i ”deus ex”?) bor i en liten stad i Mexico, full av kulhål och försvinnanden. Hon är växeltelefonist eftersom hon är en av de få som talar både det lokala indianspråket, spanska och engelska – det senare nödvändigt eftersom alla som kan försvinner norrut och ofta bara hörs av sporadiskt igen, om alls. Nu måste hon själv ge sig av över gränsen in i USA för att hämta tillbaka sin bror, som åkte dit flera år tidigare, i jakt på något som skulle vara deras lagliga egendom, och aldrig kom tillbaka. Hon måste göra diverse riskabla affärer för att ta sig dit, men hon måste också förvandlas. Den hon är hemma är inte den hon är där. Men å andra sidan, är någon det?

Om man hämtar ordet för ett ting från det ena språket till det andra, genljuder språken av varandra: om man själv säger Ge mig eld, medan de andra säger Ge mig ett ljus, vad lär man sig då inte om elden, om ljuset och om givandet? Det är inte ett annat sätt att tala om tingen, det är tingen som är nya. Det är världen som kommer till på nytt, upptäcker Makina: den lovar annat, betyder annat, den skapar andra ting. Vem vet om de varar, vem vet om deras namn kommer att erkännas av alla, tänker hon, men här är de i alla fall och ställer till besvär.

Bilden Herrera målar upp i korta skarpa kapitel är oerhört detaljrik, från den långa bussresan till gränsen, pärsen att ta sig över floden, smygandet för att inte bli avslöjad när hon väl är där, sökandet efter den saknade och en förståelse för världen han valde. Språket formar vår värld, så han leker med språket medan Makina rör sig norrut, väljer ord lastade med mening och sätter ihop dem på nya sätt. Det finns massor med dialog men inga citattecken, ingen vägg mellan berättelsen och de som är fast i den, vare sig de sedan är diskare, kartellchefer eller poliser. I centrum för både originalet och den engelska översättningen jag läste ifjol, men tyvärr skippat i den svenska översättningen, står nyordet jarchar, to verse på engelska; ett verb som betyder att gå, att lämna, att korsa, att passera, att transsubstantiera, att byta historia. Att Maria Cederroth förenklat bort det är inget som förstör romanen, vi pratar om ett ord, men det känns ändå som om något saknas, som om Makina har förlorat en superkraft hon behöver; det är ju sättet hon lär sig att vandra mellan världar som gör Makina till en av senare års mest minnesvärda romanhjältar. Även titeln undrar jag över; det är en skillnad mellan jordens undergång och världens undergång – det finns bara en planet, men många världar i den. En av dem – den där man kunde sätta upp murar mellan Vi och Dom, där berättelsen var en uni-vers som bara hade ett budskap – har redan gått under och i dödsryckningarna valt en president som lovar peka ut henne som ett monster. Men Makina navigerar, vrider historien med alla sina baradärföratt runt sig tills hon hittar någonstans att passa in i den.

Vi är de skyldiga till all denna förödelse, vi som inte talar ert språk, men ändå inte kan hålla tyst. Vi som inte kom hit med båt, vi som drar in smuts i era trappuppgångar, vi som har sönder era stängsel. Vi som kommer för att ta era arbeten, vi som bara strävar efter att få torka upp er skit, vi som längtar efter att få arbeta dygnets alla timmar. Vi som sprider vårt matos över era skinande rena gator, vi som tog hit ett våld som ni aldrig mött förut, vi som levererar era droger, vi som förtjänar halsjärn och fotbojor, vi som gärna dör för er skull, vad annars skulle vi göra? Vi som går och väntar på gud vet vad. Vi, de mörka, kortvuxna, flottiga, vi lömska, feta, blodlösa. Vi, barbarerna.

Den där titeln. Många varnar just nu för världens undergång om man inte stoppar den ena eller den andra gruppen. Och jo, på sätt och vis befinner sig väl varje värld alltid i undergång, på väg att förvandlas till något annat. Sen börjar Mayakalendern alltid om igen och en ny värld reser sig, hur mycket vissa än må klamra sig fast vid den gamla, ur askan. Tecken som föregår jordens undergång slår ner som en bomb i skallen på mig, men när dammet skingras kvarstår en av de mest relevanta och klarsynta romaner jag läst på länge.

Similar Posts:

• Var god mot en liten stalledräng
• Skön är själarnas pilgiftsgång
• ”Jag kanske måste slå ut dina tänder. Det finns inget mer motbjudande än en snuskig mun.”
• The Rise and Fall of J-M Basquiat
• Nyanserat och trovärdigt om mödrar och barn

”Vad ska du med en pistol till, mamma?”
”Vissa män behöver dö”, svarade min mamma.

I en varm och svettig värld långt borta pågår den typ av liv som beskrivs i Jennifer Clements En bön för de stulna. Ett liv där ensamma mödrar bor med sina döttrar, avskärmade från resten av civilisationen, på ödsliga och extremvarma berg i Mexiko. Männen har lämnat berget, och de flesta av dem är verksamma i landets utbredda droghandel. Kanske har de fallit offer för drogkartellernas hänsynslöshet, kanske har de flytt landet och arbetar som trädgårdsmästare i USA, kanske har de skaffat sig en annan familj någon annanstans. Kanske är det mindre varmt där.

Bokens huvudkaraktär är den unga tonårstjejen Ladydi Garcia Martinéz, döpt efter prinsessan Diana. Namnet fick hon av sin karaktäristiska mamma, inte för att hon var ett stort fan av prinsessan, utan för att för evigt påminna om faderns otrohet. Ladydi har en halvsyster på berget, Maria, som förutom att hon är harmynt ser ut precis som Ladydis far. ”Jag lovade mamma att inte berätta för Maria att hon var min halvsyster”, inleds ett kapitel.

Det är bra att vara harmynt i den värld de lever, i alla fall om man är en ung tjej. Det är bra att vara ful, annars kan man bli stulen. Stulen, som Paula blir. Hur ful hennes mamma än försöker göra henne, som alla mammor gör med sina döttrar, är hon för vacker. Så vacker att hon en dag när män ur drogkartellerna kommer, inte har en chans.

”Nästa dag var första dagen utan Paula”, inleds ett annat kapitel. Mer än så får vi inte ta del av Ladydis känslor kring den saknade vännen, men på något sätt lyckas Clement få mig att känna mörkret det innebär i byn när någon helt plötsligt är borta, samtidigt som det inte är något ovanligt där och samtidigt som tillvaron fortsätter som den alltid gjort. Likadant känner jag hettan och jag blir ledsen, sorgsen och arg över utsattheten och orättvisan som tillskrivs barnen och kvinnorna på berget. Detta trots att Ladydi inte reflekterar kring den särskilt mycket eller länge.

Vidare får vi följa Ladydi, vara med henne hemma i det varma hemmet med stampat jordgolv och storbildsteve med parabolantenn. Mamman sitter med en öl framför TV:n och fylleyrar om romarriket efter att hon sett för länge på History Channel. I hemmet finns ett altare för Oprah, inrett av modern. De har inte levt i någon annan del av världen, men de har sett den på teve.

Ladydi lyckas genom en kontakt på berget få jobb som barnflicka i Acapulco. Hon hamnar i en övergiven lyxvilla där familjen är bortrest, och de enda som är där är hushållerskan och trädgårdsmästaren. Dessa två och Ladydi blir en udda trio som stannar i den här lyxvillan i flera månader utan att familjen kommer hem. En dag ringer polisen på dörren; Ladydi står anklagad för ett mord. Kanske har det någonting att göra med blodet och barnklänningarna hon bevittnade på vägen till Acapulco.

Jag, som brottats med en svår lässvacka det senaste året, sträckläste denna bok under en ledig dag. Handlingen, som kan låta och i mångt och mycket ÄR extremt mörk, balanseras upp av de fantastiska karaktärerna och den underliggande cyniska humorn som genomsyrar hela boken. Som redan nämnts, fascineras jag av hur jag på ett ganska platt och lakoniskt sätt får ta del av Ladydis känslor, samtidigt som jag ändå lyckas känna så mycket med henne och bli berörd gång på gång. Berättelsen väcker många tankar kring vilka de egentliga offren är för dagens narkotikabruk, och vänder upp och ner på västvärldens utseendehets. I Ladydis värld är det farligt att vara vacker.

Clement skrev En bön för de stulna efter att i år arbetat med och skrivit om utsatta människors situation i dagens Mexiko. Ladydis historia beskrivs av Clement som inspirerad av verkliga händelser, men uppdiktad.

Similar Posts:

• The Rise and Fall of J-M Basquiat
• Vapen. Kärlek
• Uni-versens slut
• Nyanserat och trovärdigt om mödrar och barn
• Fantastisk berättelse om världens bästa auktionsutropare