När Alla själar publicerades i Spanien lästes den uppenbarligen av många som en nyckelroman. Javier Marías identifierades med huvudpersonen i Alla själar och flera av professorerna i Oxford identifierade sig med karaktärer i romanen och kände sig uthängda. Tidens mörka rygg är ett slags vitbok, en uppgörelse med Alla själar och de konsekvenser den fick. Den är ett stycke metalitteratur som utmanar romangenrens konventioner och ställer frågor om litteraturens väsen.

Boken inleder med samma jag-perspektiv som Alla själar. Här identifieras dock berättaren från första början med författaren Javier Marías. De är alltså en och samma person. Javier Marías berättar om de konsekvenser publiceringen av Alla själar fick. Han berättar t.ex. om hur han efter ett undervisningspass på universitetet i Madrid blev konfronterad av några studentskor som frågade honom om den son som ”Javier Marías” uppgavs ha i Alla själar. Men detta var uppenbarligen ett missförstånd eftersom någon son aldrig existerat i det ”verkliga livet”.

Snart börjar Tidens mörka rygg spåra ur. Marías beskriver en lång diskussion han haft med en annan spansk gästlärare (”professor Rico”) i Oxford som han erbjudit en plats i sin roman Alla själar. Detta hade kanske inte varit något problem om inte en starkt klaustrofobisk känsla av efterhandskonstruktion smyger sig på läsaren. Det framstår som att Marías i efterhand skriver om sin tidigare roman, lite som Klas Östergren behandlade sin genombrottsroman Gentlemen i uppföljaren Gangsters 25 år senare. Det som framstod som en relativt okomplicerad historia i Gentlemen ställs plötsligt på ända i Gangsters.

Men för att fortsätta jämförelsen Marías-Östergren kan jag bara konstatera att där Östergren firar triumfer med sin sprakande prosa lever aldrig riktigt Marías upp. Redan i Alla själar upplevde jag en kylig prosa och distans till berättelsen som gjorde det hela lite blodfattigt. Det intrycket återkommer, och förstärks, i Tidens mörka rygg. Mer och mer framstår denna bok som ett sterilt experiment, som i och för sig till sin idé är intressant, men som aldrig lyckas entusiasmera. Leken med konventioner blir just bara lek, och aldrig blodigt allvar som förmår gripa tag, just så som god litteratur kan göra. I detta påminner Marías roman om annan ”metalitteratur” som Borges Ficciones eller varför inte en svensk motsvarighet, Lars Gustafssons Förberedelse till flykt. Det är fascinerande, ibland hisnande, tankeexperiment, men de förmår inte beröra. Det hela blir en uppvisning.

Detta betyder dock inte att Tidens mörka rygg inte är läsvärd eller intressant. Marías ställer viktiga frågor om hur vi människor gör avtryck och hur vi förhåller oss till tiden och dess obevekliga gång. Vad blir vårt eftermäle? Hjalmar Söderbergs berömda devis om att:

man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad, man vill ingiva människorna någon slags känsla

har sin motsvarighet i det Marías skriver om sin kohandel med professor Rico (om huruvida han ska få en roll i Alla själar):

Det som betyder något är att vara en karaktär i en odödlig bok – om det nu för tiden överhuvudtaget finns sådana – även om man framställs som en samvetslös typ, en usling eller tölp. Bäst är att inte drabbas av ett sådant öde, för det porträttet av en kommer att finnas kvar intill litteraturens ände, men värre är att inte finnas med alls.

Det säger något väsentligt om den flyktighet som utgör ”tidens mörka rygg” och som alla människor fruktar i det att de vill bli sedda och behövda, innan det är försent. Detta gäller alltså också snorkiga spanska gästprofessorer i Oxford.

Slutligen: en eloge till Lotta Külhorn för det kongeniala omslaget. Hon har tagit omslagsbilden från Alla själar och inverterat färgerna så att omslaget signaler precis det förvrängda syskonskap som Tidens mörka rygg delar med Alla själar.

Similar Posts:

• Vecka 27 är en bred solfjäder av teman på dagensbok.com
• Med karta, kompass eller sistarader
• Gott nytt år gastronomer!
• Som ”Forrest Gump” – fast utan att vara töntig
• Det här är ju egentligen inte en bok i min smak

På måndag ger oss Ella en hel kvartett i bonus. Hon har nämligen läst fyra romaner på temat våldtäkt: Christina Wahldéns båda ungdomsböcker Kort kjol och Ingen behöver veta från 1998 respektive 2004, Anja Snellmans Rädslans geografi från 2000 och Märta Tikkanens Män kan inte våldtas från 1975.

På tisdag har jag läst Stefan Tegenfalks del ett och två i hans ambitiösa kriminaltriologi. Vredens tid och Nirvanaprojektet duger gott som hängmatteläsning. Pålitliga genretypiska deckare. Dessvärre haltar tvåan rätt rejält men gör en snygg upphämtning som får mig att se fram emot den tredje och avslutande Den felande länken som kommer i september.

På torsdag kommer en recension om den föga entusiasmerande, men ändå ganska intressanta Tidens mörka rygg av Javier Marías. Ett slags metauppföljare till den tidigare Alla själar. Richard tycker att den är intressant, men lite väl mycket uppvisning, varför betyget blir ganska lågt.

På fredag blir det Lars Husums Min vänskap med Jesus Kristus, brötig svart dansk komedi om vardaglig ondska, botgöring och självgodhet. En bok som är svår att inte garva åt, men också får en att undra om man verkligen borde skratta åt det berättar Björn som recenserat.

På lördag blir det triss i hästböcker och det är Emelie som läst. Romanförfattaren Ingrid Frimansson kommer ut med en ny hästbokserie, KONA-klubben, som handlar om Frossan och hennes nyinflyttade kompis Bojan. Frossan har precis börjat rida och Bojan har en egen häst, Golden. Tyvärr håller den första boken inte hela vägen och det finns brister i både intrig, karaktärer och hästkunskap.

Den åttonde boken i Pia Hagmars serie om Flisan, Stallkompisar fokuserar mer på vänskap och lojalitet än på hästar. Det blir dålig stämning i stallet när Kevin inte kan stå för att han rider och sina stallkompisar inför sina ”riktiga” kompisar.

Den tredje boken är Teddy på rymmen av Lin Hallberg, om den busiga shetlandsponnyn Teddy. Åttaåriga Elsa som är Teddys ägare känner sig lämnad med ett alldeles för stort ansvar när hennes mamma och den nya sambon Johan ska ha en ny bebis. En charmig och varm bok om hästar och syskonskap.

Ha det fint därute önskar redaktionen.

Similar Posts:

• Den nya och gamla hästboken i en
• En sommarlovsdröm
• Ansvar, bus och charm
• ”Genom att besöka andra hästkulturer har jag fått en helt annan känsla av identitet” – Intervju med Lin Hallberg
• Dagensbok.com vecka 12 – Tiden, historien, texten, kemin och hästarna

Som Javier Marías, som ägnar ett miniseminarium på mässan åt att tala om översättning, bland annat som det bästa sättet att bli en bättre författare. Om man översätter en text övar man på rytm och takt och ton, man ökar språkkännedomen. Man testar ordens värde, och man låter dem bli mer betydelsefulla för en. Man inser hur deras valörer kan skifta och avgöra en hel texts innehåll. Det är hisnande att låta språkets möjligheter bli så påtagligt svindlande och faktiskt otäcka. Och jag tänker att även med bara ett språk till hands uppstår de där skillnaderna. Man kan skriva olika meningar som betyder samma sak, eller samma mening som betyder olika. Man kan arbeta med formatering av en text. Och man kan tänka på vad man kan och inte kan uttrycka med det egna språket, och varför.

Börjar också fundera på det här med att skriva utifrån ett tema. Kan man göra det? Det är vanligt att böcker sägs behandla teman, men kan det också vara så att temat verkligen är utgångspunkten när man bestämmer sig för att skriva något? Så att man alltså snarare tänker: ”nu ska jag skriva en bok om minnet” än ”nu ska jag skriva en bok om en familj som råkar ut för en bilolycka”. På den franska författaren Celine Curiols seminarium dyker teman som just ”minne”, ”modernitet” och ”stad” upp, och de tilltalar mig, de föder tankar. Svårt kanske, men utmanande, och kanske kan ett tema vara ett stöd när man ska utveckla de där historerna, när det ska bli något mer av de första tankarna.

Celine Curiol säger också att man ska tänka på sistaraden i en text som förstaraden i en annan. Det är uppfriskande och roligt att tänka så. En ny historia kan börja i vilken mening som helst. Text består av ett långt flöde av ord som aldrig tar slut, som livet, och var man än börjar och slutar så finns en historia där emellan.

Veckan efter bokmässan lyssnar jag på Javier Marias igen, den här gången på Kulturhuset i Stockholm. Nu säger han att en del författare har en karta när de skriver, andra har en kompass. Skillnaden är att har man en karta så vet man vad som väntar bakom berget eller på nästa sida, kanske inte exakt hur det ska se ut men ändå vad som ska komma. Om man har en kompass har man mer en aning om i vilken riktning man ska gå, men man kan själv bli överraskad över vad som händer på vägen. Kanske kommer man aldrig fram. Kan det här vara en hjälp vid skrivandet? Själv brukar jag antingen börja skriva utifrån en idé och sedan inte komma vidare efter att ha skrivit ner den. Nu tänker jag att jag kanske tar mig an texten från fel håll, kanske ska den där idén inte vara början utan snarare slutet på historien, dit kompassnålen pekar. Alla börjor kan ju också vara slut. Eller mittpunkter.

Similar Posts:

• Bokmässan 2009
• Uppdrag: bokmässa
• Bokmässan 2008: Torsdag
• Bok- och biblioteksmässans andra dag
• Bokmässan 2008: Lördag