Jag börjar läsa utan att ha så mycket förkunskaper. Har hört talas om 2012 års hyllade Om det var krig i Norden, men inte läst den. Märker snabbt hur väl språket flyter. Janne Teller skriver så satans bra. Inte bara bildas det ett flyt i språket, som gör berättelserna lättlästa men samtidigt vackra. Det finns också en ton i varje novell som är unik för just den berättelsen, för just den huvudpersonen, som stämmer an en klang som representerar just den världen. Det är precis vad jag önskar av en novellsamling.

Vi börjar i en dialog. Ett ofattbart grymt överfall nystas upp, och en förmodad journalist söker förklaring till varför brottet begåtts. Vad var motivet? Vad är motivet, till alla hemskheter som händer idag och har hänt historiskt? Precis som senare berättelser ska komma att ha en inbyggd och oväntad vändning, vänder denna dialog fördomarna på skam. Jag vill inte berätta för mycket. Så följer berättelse på berättelse, där våldsbrott får sina förklaringar genom att människorna bakom blir tydliga, synliga, får en historia och ett sammanhang.

Allt handlar inte om grovt våld. Kvar i mig efteråt sitter till exempel berättelsen om flickan som får egentid med sin pappa på solsemestern. Han förhandlar med en mattförsäljare om en fin orientalisk matta, och först är tempot så långsamt att min läsning blir likadan, jag blir däst och trött av solen, jag med, och undrar vart det här egentligen leder. Men så, efter tillräckligt med uppbyggnad, kommer då vändningen. Och flickan hamnar i en situation där hon känner ett outtalat krav att rädda sin pappa. Så hon begår en oförklarlig handling. Hon offrar sig själv. Återigen vill jag inte säga för mycket, men det är så snyggt gjort! Och att slutet ändå får bli så fint att jag ler för mig själv på bussen…

Tilltalet är sådant att jag sugs in utan krav. Det finns ingen svår tröskel att behöva ta sig över. Mycket tack vare layouten, tror jag, där varje novell inleds med en vänstersida i rött och vitt där titeln står stort, och sedan en förstasida med större stil på bokstäverna som får vara i rött. Eftersom det är Lilla Piratförlaget som gett ut den förmodar jag att den ska ses som en bok riktad till ungdomar eller barn, men det skulle jag inte vilja kalla den. Bara en av novellerna har ett tilltal som känns riktat till yngre, i övrigt kan gott vuxna läsa med samma behållning. Snarare är layoutgrejen smart och snygg, och jag skulle gärna se den typen av tilltag oftare.

En annan berättelse jag kommer ihåg efteråt, som liksom sätter sig, är den jag först inte riktigt tror på. Om den unge killen som börjar misstänka att hans pappa håller på med något fuffens, eftersom han inte kommer hem när han ska om eftermiddagarna. Och hur han sedan hittar huset där de två tvillingarna är instängda. Det är en berättelse om barns utsatthet, och det där starka drivet som finns i oss alla egentligen, oavsett ålder, att klara sig ur svåra situationer. Att vara stark och lyckas, trots att mycket talar emot oss.

Även pojken som förälskar sig i ett träd ställs inför stora val. Ett snedsteg kan tyckas så stort att ta, men allt beror på intentionen. Vad når jag om jag går utanför ramarna? Är det värt det? De grymmaste dåd kan göras av helt olika uppsåt, visar Teller. Det kan handla om att sätta mat på bordet åt sina barn. Men det kan också handla om att ge flickan man är kär i en klubba.

Ibland slutar novellerna med en retorisk fråga. Som att Teller förmedlar en moral som jag som läsare velat ha i undertexten, istället för uttalad. Men det är ett litet klagomål, på en i övrigt så intressant och välskriven och ryslig liten bok. Jag måste definitivt läsa mer av Janne Teller.

Similar Posts:

• Om det var du som var flykting
• Ett obehag som känns
• Till storms mot det tierpska patriarkatet
• Inget utmärkande
• Fantasi är också verkligt

Framför allt handlar boken om dig. Den inleds på följande sätt:

Tänk om det blev krig i Norden.
Vart skulle du ta vägen?

Om nästan hela Sverige, nästan hela Stockholm, låg i ruiner efter bombnedslag. Om huset som du och din familj bor i har fått hål i väggarna, alla fönsterrutor krossade och taket bortslitet. …. Värre än rädslan är hungern. Värst av allt är kölden. Du fryser hela tiden. Och ännu är det bara början av november. Du vet inte hur du ska överleva vintern.

Så fortsätter det, och jag vill egentligen citera hela boken när den skildrar dina upplevelser: din bästa kompis som försvunnit eftersom hans pappa var riksdagsman och din familjs flykt till Mellanöstern, det välkomnande som du möter och de som tittar snett: svenskar kan inte arabiska, svenskar kan inte arbeta ordentligt. Din tillvaro som bagare i Egypten, med drömmar om att återvända till det Sverige som nu är helt förändrat. Ditt liv som är helt ok, men märkt av krigserfarenheten och en särskild tomhetskänsla.

Om det var krig i Norden utmålar en framtid som den skulle kunna vara, men utan att bli någon postapokalyptisk hjälteskildring. Om katastrofen inträffar så är följderna realpolitiska, och, för den lilla människan, svåra att påverka. Trots att boken är så kort, och trots avsaknaden av djupa psykologiskt inträngande porträtt av karaktärerna, så lyckas den gripa tag som få andra böcker jag läst. Den vänder på perspektiven på ett oerhört effektivt sätt, och det finns ingenting i den klara prosan som gömmer undan verkligheten.

Janne Tellers bok har getts ut i flera andra länder, och hon skriver varje gång om den ur det landets synvinkel – det ska inte finnas något sätt att undvika identifikationen. Förutom att vara stark rent innehållsmässigt så är den också vacker – Helle Vibeke Jensens illustrationer skulle platsa på museum, och jag kan se hela boken framför mig som en interaktiv utställning, där man också rent fysiskt skulle kunna vandra igenom de upplevelser som den återger. Tills vidare vill jag bara uppmuntra alla att läsa den, och sedan ge boken vidare, till personen bredvid dig på tunnelbanan exempelvis. Jag tror att världen skulle bli lite bättre om alla läste den.

Similar Posts:

• Rysligt välskrivet
• Arbetare i alla länder, förena er…
• Är allting tillåtet
• ”Är det inte Donald Trump som Dostojevskij skriver om här?”
• Keegan – krigets antropolog