Att Kjaerstad hade utkommit med ytterligare en bok hade jag missat, så vilken glädje jag kände när jag fick Berge i min hand.

Boken tar oss till Oslo – både till de centrala delarna och skogarna utanför. Fem personer har kallblodigt mördats i ett fritidshus utanför staden. Händelsen påverkar hela Norge och de tre personerna i boken berättar sin del av historien.

Eftersom flera av de döda personerna är kända inom politiken och Arbeiderpartiet (AP) börjas det spekuleras att det är ett terroristattentat med politiskt motiv.

De tre personerna vi får följa är Ine Wang – journalist, Peter Malm – domare och Nicolai Berge – författare.

Ine Wang är journalisten som har The Pretenders låt ”Brass in pocket” på som theme song. ”I’m special so special” spelas upp i hennes huvudet trots att hon, både enligt sig själv och omgivningen, har tappat stinget i sina artiklar.

Hon närmar sig 40 år och tvekar över vem hon är och vart livet ska ta henne. Barnlösheten skaver och att hennes tidigare man gift om sig och även blivit pappa är konstigt och overkligt.

När identiteten på de döda personerna blir offentlig har Ine Wang ett stort försprång jämfört med de andra journalisterna. Hon har nämligen tidigare djupintervjuat och även påbörjat en bok om en av de mest tongivande personerna som föll offer i stugan, politikern Arve Storefjeld.

Peter Malm är den mycket korrekte domaren som huserar i en lägenhet i ett hus där det för övrigt bara finns kontor. Malm är en rutinens mästare och avviker sällan från sina planer eller promenadstråk. Hans huvudsakliga fokus är att flyga under radarn i största möjliga mån för att få vara i fred. Peter Malm njuter av livet genom klassisk musik, välkomponerade drinkar och umgänge med några få vänner. Han är en kosmopolit och anglofil som strandat i sitt Oslo.

Nicolai Berge, som fått ge namn till boktiteln, är den gemensamma nämnaren i boken. Han dyker upp både i Ine Wangs och Peter Malms liv. Han har ett tungt kulturellt arv att förvalta både från faderns och moderns sida men anses inte ha lyckats i livet. Han ser på sig själv med visst förakt och det gör även andra. Berge har gett ut några böcker som knappt blivit omnämnda i rätt press. Nicolai är en person som lätt transcenderar mellan sina olika jag – city och skogen. Han är lika van att föra sig i finkvarteren i sin tredelade kostym som att äta burkmat från ett gasolkök i de djupa skogarna i fritidskläder.

Jag fullkomligt älskar Kjaerstads sätt att få oss läsare att ta del av varje persons liv. Närheten till varje karaktär i boken är stark. Han får fram deras märkliga och mänskliga sidor och skildrar deras tankar och intressen så tydligt och klart.

Nu vill jag åka till Oslo och gå runt och nynna på ”Brass in pocket”, dricka drink och spana mot Peter Malms lägenhet! Men att tälta i skogarna … Det får någon annat göra.

Similar Posts:

• Föräldrasvek och julmagi
• Uppfriskande rått och norskt
• Staden vid fjordens mynning
• Harry och hans hårda kamp
• Stabilt kriminalreportage om Peter Mangs

…Debatten runt Knausgård, förstås! För om ni tror att vågorna gått höga runt Nordens mest uppmärksammade ickesjälvbiografi på den här sidan kölen är det tydligen inget mot vad som hänt i Norge. Plats på scen för Eyvind Tjønnelands Knausgårdkoden. Med avspark från Jan Kjærstads uppläxning av den norska kritikerkårens förmenta undfallenhet inför Knausgård dyker han in i detta monumentalverk av självförhärligande, självavslöjande, okritiska åsikter… recensenternas, alltså… och försöker reda ut både varför det blir sådan debatt runt boken, och vad Min kamp egentligen är för en bok, vad Knausgård egentligen gör, vad det är för heroin han häller i sina dagboksanteckningar som gör att folk inte kan sluta läsa dem. Inte nödvändigtvis med målet att visa att kejsaren är naken, snarare för att försöka reda ut hur en kejsare kan imponera genom att gå ikring i jeans och t-shirt.

Full disclosure: jag är en av dem som plöjt alla fyra delar av Min kamp som översatts hittills, och som kommer att hänga på låset när de två sista delarna kommer ut, och det trots att det finns mycket i dem som tråkar ut mig eller gör mig förbannad. Fråga mig inte varför, det har jag fullt upp med att försöka förklara själv, och eventuellt kommer det i någon framtida recension. Men hur mycket jag än älskar smart kritik, och hur mycket jag än vill hålla med om så finns det ändå någon del av mig som blir förbannad på Tjønneland här, som tjurar i ett hörn och vill säga ”Jag skiter i om han har rätt, låt mig gilla det jag gillar! Jag vill inte se hålen i kejsarns t-shirt!” Det är en reaktion som förbryllar mig själv, och…

…och åååååh, ååååååh, nu gör jag det, nu kommer det, nu gör jag precis det som Tjønneland framför allt anklagar Knausgård och hans läsare för: Knausgård för att hela hans författarskap bygger på att skamlöst vräka ut sina KÄNSLOR sida upp och sida ner och uppmana läsarna att identifiera sig med honom, och läsarna för att de köper det. Han skäller ut hela den moderna litteraturkritiken för att den låtit lura sig in i att diskutera hur väl en bok stämmer mot verkligheten och hur väl den får oss att känna igen oss själva i stället för att berätta något vi inte redan visste.

”Se, her har du meg, hvis du kan bære meg og tåle meg. For jag har ikke tenkt å forandre meg, nei. Og nu er du min medskyldige!”

För allt ordbajsande, alla oändliga detaljbeskrivningar och vägran att redigera sig till trots är det förvånansvärt sällan som Knausgård faktiskt säger något intressant, menar han; det är ett evigt betraktande på yta och konstaterande vad det får unge herr Karl Ove att… ofta rentav bara att det får unge herr Karl Ove att känna något, oklart vad. Åååååh, åååh. Och läsarn ba ”Ja! Jag har också varit 13 och känt mig osäker! Jag har också varit olyckligt kär! Jag har också tyckt att folk är idioter! HAN SKRIVER OM MITT LIV!” Min kamp blir bara en duk där folk projicerar sina egna känslor. Efter 100 år av socialrealistisk Litteratur i Skandinavien kan vi inte spjälka sån kost, verkar han mena, och resultatet blir ungefär detsamma som att släppa loss en svältande statare på en kinabuffé: vi vräker i oss en jävla massa stärkelse och socker och tycker det är gott, men inte får vi i oss mycket näring. ”För tidig sädesavgång som litterär metod”, muttrar han surt efter volym 4.

Det er egentlig ikke normalt å være sint, glad eller trist i Norge. Slikt bør man legge lokk på inntil man eventuelt står frem på TV og bekjenner at man har vært deprimert (…). Det normale er en emosjonell flathet som kanskje kan oppnås hvis man spiser valium regelmessig. Dette skaper grobunn for sentimental litteratur der leseren får lov til å grine over personer som er skapt for at vi skal få emosjonell utladning.

Det är inte det att Min kamp är dålig litteratur, säger han sig mena (även om han ger anmärkningsvärt få positiva omdömen om den). Men mitt i all fascination för den, för självbiografin som performance, som debattföremål snarare än som litterärt verk, måste det finnas plats för att diskutera hur den faktiskt fungerar, vad den faktiskt säger. Hur det eviga vacklandet mellan exhibitionism och skygghet, mellan verkligt och påhittat, mellan ärlighet och provokation, mellan skavaller och litteratur blir en enorm dubbelbluff som friskriver författaren från allt ansvar att göra något annat än att fortsätta stapla ord på hög.

Som kritik av Min kamp, och av både läsarens och kritikerkårens brist på immunförsvar mot den, är Knausgårdkoden rejält matnyttig; 25 år från nu vill jag gärna läsa Tjønnelands förord till jubileumsutgåvan av Knausgård. Men samtidigt, om vi nu prompt ska peta hål i kejsarjeansen, finns det intressanta vinklar som jag tycker han ignorerar eller dribblar bort; frågan om den politiska aspekten av Min kamp reducerar han till exempel till frågan ”Är Knausgård en Hitler?” och besvarar den med ett rungande ”Nej!” Vilket är svårt att argumentera mot, men inte heller direkt säger så mycket. Det finns andra vinklingar, både inåt och utåt, som jag gärna skulle se honom tackla också; Min kamp som antilitteratur, medvetet sabotage av romangenren? Knausgård som en produkt av det nuvarande kulturlandskapet? Etc. Men möjligen är det återigen jag som projicerar vad jag vill se i boken och därmed vill se i kritiken av den också… som man anar när Tjønneland för tredje gången drar fram Aristoteles och Freud är kanske kritiker inte immuna mot att projicera saker på Min kamp heller, och det vore väl mycket begärt av en 150-sidorsbok att den skulle täcka allt som kan sägas om ett mångtusensidigt verk som antingen innehåller allting eller ingenting.

Similar Posts:

• Ett samtal mellan Karl Ove Knausgård och Per Svensson – Internationell författarcen den 6 december
• He not busy dying is busy being born
• En pakt med djävulen – Karl Ove Knausgård på Internationell författarscen
• Och väntandet, det var livet
• En ärelös jävel

Cecilia, ung och lovande grafisk formgivare, möter Arthur, musiker, allkonstnär och bagare av sensuella bröd. Cecilia ser det som sin livsuppgift att skapa ett nytt typsnitt. Men inte vilket typsnitt som helst utan ett typsnitt av ett slag världen aldrig för skådat. Ett typsnitt som kommer lyfta sina texter till hittills oanade höjder. De älskandes typsnitt.

Tecken till kärlek är givetvis en kärlekshistoria. Den kittlar och berör via ett språk som har egen kraft, som lyser och låter sig genomlysas. Men där finns också ett vemod. Arthur är Cecilias stora kärlek. Bokens berättarröst är Cecilia själv. Hon vill berätta historien om sin kärlek och sammanföra den med sin livshistoria. Men Cecilias brokiga livsbana ska inte bli rakare nu.

I Tecken till kärlek är skriftens magi, textens storhet, ödmjukhet och eftertanke ingredienser som gör den speciella känslan, av samtidig mjukhet och styrka. De många kopplingarna till egyptisk mytologi och Kjærstads fantastiska associationsrikedom ger ett storslaget men finstämt resultat.

Bakom detta storverk står alltså norrmannen Jan Kjærstad. Han är i veckorna aktuell med bildningsromanen Kongen av Europa. Övergripande för samtliga Kjærstads verk är diskussionen om litteraturläsningens vad, hur och varför. Kjærstad försvarar litteraturen genom att utforska de nya medierna inifrån och bevisa att litteraturen inte på något sätt står sig kort.

I Jan Kjærstads bildade författarskap är min personliga favorit Tecken till kärlek, för dess sinnlighet, närvaro och realitet som strålar ut i en känsla av något sagolikt.

Similar Posts:

• Tänk stort
• Prisbelönt men utan överraskningar
• Allt är möjligt
• The proof is in the padding
• Kärlekens svåra skola

Världens fakta är inte litteraturens fakta. Men världens sanningar är det.

Den Mulischintresserade tvingas till ett aktivt sökande. Det är Mulischsanningar blandat med universella och allomfattande upptäckter. Många tankar som utmanar.

Det vore en underdrift att säga att den här boken är bra och att den gör bestående intryck. Däremot är det en överdrift att tro att det är den perfekta romanen. Även om den tanken ligger kittlande nära. En sak är dock säker. Den här boken är väldigt mycket.

Den innehåller allt som jag kan tänka mig att en framtida klassiker bör innehålla. Den driver med vår samtids existentiella problem, blottlägger dem, har högt tempo, är spränglärd, gripande, skvätter av skaparglädje och entusiasm. Blandar lekfullt högt och låg. Samtidigt helt befriad från litterära krusiduller, trots sin tjocklek. Är lätt. Har starka karaktärer man lätt faller för. Skildrar allt med distans.

Inte minst utmanar Mulisch många sanningar kring vänsterrörelsen, politiken, teologin, filosofin, vetenskapen, litteraturen, arkeologin och feminismen.

Till ytan är det egentligen en smått banal berättelse. Hur man än försöker beskriva den så löper man risken att låta fånig och trivial. Men formen är ingenting annat än historiens egen tjänare. Allt är underordnat det som Mulisch måste berätta. Tonen är så sympatisk att jag som läsare blir märkligt förlåtande och ödmjukt inställd.

Bland annat måste jag erkänna mig besegrad av det faktum att jag tidigare har avfärdat romaner där personerna lever i en allt för symbolmättad och tolkningsbar värld, där allt sker enligt lagen om orsak och verkan. Med Mulisch gudomliga blick fungerar det utmärkt. Romanen är förstås en mycket listig konstruktion precis som det den skildrar.

Den inleds med att två änglar sitter och ojar sig över människan och att det moderna samhället inte känner någon fruktan för Gud. Det finns ingen moral. Bara ondska. Andra världskriget var droppen. De bestämmer sig för att ta tillbaks vad Gud givit till människorna via Moses: de tio budorden, grunden för all mänsklig etik och moral.

Skulden läggs på renässansfilosofen Francis Bacon. Det var ju han som lade grunden till den moderna människans teknikfixerade framgångskoncept. Gud blev överflödig. Kunskap är makt och makten tillhör oss. Bacon var den förste som skrev under kontraktet med Djävulen. Sedan har det bara rullat på. Bara ondskan skördar segrar så länge som Bacons sekulariserade armé inte kan hantera sina förvärvade kunskaper. Andra världskriget och utveckling därefter är den yttersta bekräftelsen.

För att utföra den profana handlingen måste förstås änglarna utse någon väl lämpad. Det är här som parhästarna Onno Quist och Max Delius kommer in i litteraturen. Det är också kring dem och deras vänskap som boken rör sig. De möts av, vad man kan tro, en slump, men de visar sig ha en magisk samhörighet. Slumpen är för övrigt något som Mulisch inte tillåter att existera.

Tillsammans upptäcker Onno och Max sig själva, sin historia, hur allt fungerar och hänger ihop. Båda är så kallat intellektuella och framgångsrika inom sina områden. Den ene är språkvetare och politiker, den andre är astronom. De träffar Ada och hon föder ett barn. Även de med uppdrag att utföra storverk.

Några har menat att kvinnorna har en allt för passiv roll och att Mulisch befäster de traditionella könsroller som så ofta är gällande i litteraturhistorien. För mig är det en allt för enkel och förutsägbar tolkning. Mulisch är snarare ironisk och framställer människan som instrument i det gudomliga maskineriets händer. Snarare begraver Mulisch den manliga världen i en allra sista dans.

När han visar var ondskan befinner sig och utifrån den problematiserar lyckan, visar han också en bild av västerlandets undergång och moralens förfall. Samtidigt handlar det om det skrivna ordets tillkortakommande, vår kulturs stöttepelare som bär upp en allt för vinglig byggnad.

Dock uppfattar jag inte Mulisch som en pessimist. Tvärt om. Han tror på människans förmåga och handlingskraft. Det är våra avsikter det är fel på. Vi vet bara inte vem eller vad vi tjänar och knappast heller varför. Kanske måste vi börja om från början? Alla tankar är möjliga för Mulisch.

Mulisch har själv sagt att han aldrig kommer undan Andra världskriget i sitt skrivande. Det ligger allt för nära. För mig kompletterar Upptäckten av himlen därför Imre Kertész Fiasko och Georg Perecs W eller minnet av barndomen. Tillsammans utgör de i min tanke en efterkrigstidens trilogi. Alla lika personliga, gåtfullt gripande och originella. Till stilen påminner Mulisch också om Jan Kjaerstads trilogi om Jonas Wergeland. Men Mulisch undersöker inte bara hur ett enda liv hänger samman, han undersöker en hel mänsklighet.

Jag har svårt att tänka mig ett mer utmanande projekt än att skriva den här romanen. Men Mulisch verkar inte tänka så när han skriver. Det får bli vad det blir. Hans böcker lär vara lika oplanerade som hans drömmar på nätterna. Det vill säga: händelseutvecklingen går inte att styra. Det är förmodligen därför som han lyckas så bra. Allt är som sagt möjligt. Upptäckten av himlen är beviset.

Det här är kort och gott en bok som placerar honom bland de riktigt stora och betydelsefulla författarna i vår tid.

Similar Posts:

• Prisbelönt men utan överraskningar
• Tänk stort
• Hitler ur ett nytt perspektiv
• Mot den osynliga gränsen
• The proof is in the padding

Det är en mustig skröna (!) över 1900-talets Norge och halvbröderna Fred och Barnum födda efter andra världskriget. Christensen målar upp ett land där männen är ute på äventyr och kvinnorna sitter hemma. Ett land där männen aldrig öppnar sig för någon i rädsla för att verka banala, medan kvinnorna får lära sig att livet är en enda lång tålamodsprövande väntan.

I detta ska halvbröderna passa in. Relationen dem emellan utvecklas och blir starkare för varje sida av boken. Deras band är motorn som för berättelsen framåt. Den äldre Fred är en fåordig hårding som inte kan lära sig att läsa eller stava till sitt eget namn, medan den yngre Barnum är den mesige och mobbade lillebrodern som Fred beskyddar när han inte är ute på drift. Fred ger Barnum en skrivmaskin och halvbröderna kompletterar varandra perfekt.

Det råder ingen tvekan om att Halvbrodern är ett stort romanbygge. Det finns en rad minnesvärda och roliga episoder. Stämningen är varm. Samtidigt nöjer sig Christensen med ett relativt smalt persongalleri och jag kan inte säga att han bjuder på några nya litterära upptäckter. Halvbrodern faller allt för lätt in i ett mönster av stereotypa karaktärer och en handling som inte riktigt överraskar eller tar intressanta vändningar.

Det finns också ett drag av determinism över Halvbrodern som jag tycker kan kännas mossigt. Om det är det norska urberget som gör sig påmint vet jag inte, men att allt är förutbestämt och svårt att rucka framgår tydligt. Ingenting sker av en slump. Den lilla människan styrs hjälplöst av sitt arv, sin miljö och sitt kön, det vill säga sin historia. Christensen gör inte upp med detta och därför blir Halvbrodern ett slags undersökning i människans omöjlighet att bryta sig loss från sina rötter.

Jämfört med Kjaerstads romantrilogi, som jag nämnde tidigare, är Halvbrodern lättläst och platt. När Kjaerstad visar att alla händelser i ett liv är som små pusselbitar som alla bidrar till att skapa helheten, det vill säga en hel och komplex människa, fokuserar Christensen bara på helheten, den färdiga bilden och tvingar in sina karaktärer i den. Därför är eftersmaken av Halvbrodern blek i jämförelse.

Men i år kommer inte en norsk prosaist få Nordiska rådets pris. I år hoppas jag att det går till Kristina Lugn. Det är dags för en poet.

Similar Posts:

• Maskrosor växer inte på träd
• Att stångas med sina demoner
• Tänk stort
• De älskandes typsnitt
• The proof is in the padding

Precis som Norge ser olika ut beroende på vem som beskriver det, ser ett liv olika ut beroende på vem som berättar det. Detta är centralt för Kjærstad. Kanske man till och med kan förändra synen på ett land eller ett livsöde genom att berätta det på ett annorlunda sätt? Berättarperspektivet skiftar därför i alla tre romanerna, men gemensamt undersöker de frågan: Vad skapar egentligen ett liv?

Den första delen, Förföraren, är den lyckliga boken. I korta episoder får vi lära känna Jonas Wergeland. Allt blir ledtrådar till det mystiska i att kunna förstå en person. Vad är det som har skapat honom? Varför har han blivit sådan han är? Kan en upplevelse i barndomen eller en barndomsvän vara orsaken till en handling eller ett beslut man gör som vuxen? Det är berättarens humör som helt får bestämma vad vi får berättat för oss eller inte. Kjærstad använder sig av en associationsteknik i sitt berättande som är oerhört spännande att följa. Episoder läggs bredvid varandra som ekrar sätts på ett hjul och så småningom rullar helheten fram av egen kraft. Den första delen är en verklig kick och den ger mersmak.

I den andra delen, Erövraren, är det inte längre Wergeland som god och oskuldsfull människa som beskrivs. Här vidgas bilden. Det finns osympatiska drag hos honom. Här blir Wergeland ännu mer människa och det är väl självklart att en erövrare inte kan vara helt igenom sympatisk?

I den tredje delen, Upptäckaren, tvingas Wergeland att reflektera över sitt eget liv. Han tvingas upptäcka sig själv och det gör ont. De första två delarna lägger grunden och nu ska allt upp till ytan. Men det är den till synes smala yttre handlingen i hela trilogin som här står i centrum. Ett dödsfall.

Jag rekommenderar dessa böcker till alla som vill ägna sig åt ett stort nordiskt romanprojekt som med all säkerhet kommer bli en klassiker. Det är cirka 1500 sidor mustig läsning som knappast låter sig sammanfattas i en kort presentation som denna. Jag fastnar för denna trilogi tack vare Kjærstads imponerande berättarglädje och den spänning han lyckas skapa. Böckerna kan läsas som ett slags pusselromaner där jag som läsare hela tiden får ingivelser hur det hela hänger ihop, samtidigt som jag aldrig kan vara säker. Vem är det som berättar det jag just nu läser och hur kan denna person veta så mycket om Wergeland?

Den yttre handlingen kretsar kring ett dödsfall, vilket förstås är smalt, men Kjærstad får det att växa oändligt. Det är en mosaik av små berättelser som skapar en färgstark väv av myter, musik, arkitektur och liv. Jag har fått lära känna många levande karaktärer och inte minst Norge. Få romaner har givit mig så många läsminnen. Inte minst har jag behållit känslan, efter att ha läst hela trilogin, att den kanske inte alls kretsar kring Jonas Wergelands liv, utan hans fru Margaretes …

Similar Posts:

• De älskandes typsnitt
• Prisbelönt men utan överraskningar
• Allt är möjligt
• The proof is in the padding
• Detaljrikt äckel