I Maran träffar vi Nora, tjejen som åker till Norrland för att skriva klart sin roman i lugn och ro. Hon hyr fäbodvallen av Britt, en robust kvinna som inte har mycket till övers för stadstjejer med estetiska ambitioner, men fäster stor vikt vid att de är söta. Där finns också tonårskillen som kommer med matleveranser och andra förnödenheter. Annars inte en människa så långt ögat når.

Romanskrivandet går självklart inte som Nora har hoppats på. Det går helt enkelt inte alls. Istället drömmer hon erotiska drömmar, börjar skriva sexnoveller, låter fantasin skena och onanerar.

Bilderna är detaljerade och uttrycksfulla. Det är yppiga kroppar, stora bröst och ådriga och våta könsorgan. Fantasierna innefattar alla skogens väsen, från näcken till fäbodjäntor till förmänskligade träd och Huldran – ett skyggt kvinnoväsen med trollsvans. Det enda jag reagerar på är att Lina Neidestams könsorgan är så lika varandra. Även om skogsvarelsernas kroppar lätt drar åt det extrema och fantiserade hållet har de mänskliga ändå en realistisk ambition. Kukarna är alla rejält tilltagna med glänsande och stora ollon, hårväxten gles. Och kvinnornas bröst runda och fasta med stora, utåtstående bröstvårtor.

Serieromanen har blivit det nya mediet för erotisk litteratur eftersom kombinationen text och bild är oslagbar när det gäller att kåta upp en läsare. De visuella intrycken har en mer direkt påverkan än text när det gäller sexuell upphetsning, samtidigt som texten bidrar med sitt sammanhang och sin förankring av berättelsen. Precis som i Karolina Bångs erotiska serieroman Cowgirls bejakar Lina Neidestam sexualiteten i Maran och skapar ett eget universum som är fri från könsstereotypa fördomar. Därför blir Maran smart, politisk och het även om den spårar ut lite mot slutet.

Similar Posts:

• Pang, pang! Glädjerus i trosorna
• Humoristisk samhällskritik och bristande självrannsakan
• Tema: Erotik
• Igenkänningsfaktor i råsnyggt format
• Årets bästa serier/grafiska romaner

Varje serie i erotiska serieboken Cowgirls introduceras med en sidan tre-tjej, minus den så sällan ifrågasatta rangordningen att kvinnan är underst; objekt istället för subjekt; men plus en flirtig signatur med hjärta i kanten. Tjusigt värre! Bångs tilltal är redan från början ett ifrågasättande av normen. Samtidigt blir det inte för mycket. Detta är inget argt feministiskt manifest, som i all sin välvilja att vara gränsöverskridande, på vägen förlorar sin erotiska laddning.

Det är så lätt hänt. Jag minns när jag läste Drift av Liv Strömqvist och Jan Bielecki för några år sen, och blev gravt besviken. Handen fastnade halvvägs ner i byxan. Grönsöverskridande? Javisst. Ifrågasättande? Ja, inget att klaga på. Feministiskt? Absolut. Jag blev bara inte det minsta våt av det.

Sex behöver vara smutsigt, har en kompis argumenterat mycket övertygande. Idag har vi normaliserat och tvättat rent den mest djuriska drift vi har. Det är inte helt igenom positivt. Sex behöver fortfarande skulden, det förbjudna, spänningen. Sexuella fantasier är inget som kan lanseras likt Tena för inkontinens. Det krävs mörker, det krävs kittling, det krävs lite hardcore.

Serierna i Cowgirls har stor variation, och då och då kommer en faktabit in och genererar mig. Bygg din egen strap-on! Vad är BDSM? Kör en trekant! Tilltalet är direkt och informativt, och varvat med serierna där kvinnor slåss på barer, liftar med godståget, kissar som män och knullar som kaniner, blir resultatet alltmer upphetsat. Och jag tilltalas verkligen av det faktum att serierna enbart befolkas av lesbiska kvinnor! Det fungerar på samma sätt som tv-serien L Word, det vill säga en lagun av frihet skapas, där det homosexuella är normen, inga fördomar florerar utan enbart vanliga människor. I detta fall heta kvinnor.

I efterordet skriver Berit Wiklund :

När jag var liten brukade jag bläddra igenom seriealbum för att kolla om det fanns någon tjej med i serien, någon tjej, en enda i alla fall. Månget album blev funnet väga för lätt. Cowgirls lider inte av det problemet. Karolina leder mig in i en värld befolkad av Lucky Lucys, Busty Longways och Jenna Hexs. (…) Ett bra tag framöver kommer jag att bo i ett litet amishkollektiv fyllt av heta brudar, där polygami är ersatt med polyamori. Fotogenlampor, höghalsade klänningar och enstaka luffare som drar genom byn med en strap-on i knytet.

Jag håller med. Och visst upplever jag i min sträckläsning av serierna samma inlevelsekänsla som jag upplevde som tioåring när jag plöjde Lucky Luke. Minus de stelbenta kedjerökande cowboysen, lika sterilt hetero som antifeministiskt uteslutande av kvinnor, annat än som mödrar eller prostituerade. Plus lite mysig porr.

Similar Posts:

• Smart, politiskt och hett
• The female gaze
• Bajsnödigt dagsfärskt
• Tema: Erotik
• Det finns ett alternativ till allt

Vanligtvis är det männen som inviger sina kärlekspartner i kedjornas och piskandets njutning, i förnedring, i tortyr… Men de vet inte vad de gör.
Dessa barnsliga själar tror att de på så sätt kan tillfredsställa sin stolthet, sin maktlystnad eller, till och med, utöva sina rättigheter i namn av någon fäderneärvd överhöghet. (…) Men innebörden har förändrats; den allsmäktige slaven som krälar vid sin överprästs fötter är gud. Mannen är bara en präst, bräcklig och rädd för att begå ett misstag. (…) Kvinnan avgudar, liksom männen, endast den fjättrade kroppen, omväxlande smekt och slagen, öppen för alla sorters skändligheter, men som är hennes egen. Mannen blir i det här sammanhanget enbart en troende som förgäves hoppas sammansmälta med sin gud.

Dessa nästintill feministiska ord är tagna ur förordet, skrivet av Pauline Réage, författarinna till den välkända Berättelsen om O. Även Bilden handlar om en lek med undergivenhet och dominans. Till skillnad från Berättelsen om O tyckte jag om den.

I Bilden blir citatet ovan en sanning. Huvudpersonen är förvisso en man, Jean de Berg, men det är kvinnorna som gör intrigen intressant. De Berg träffar via sin vän Claire den unga flickan Anne. Redan då de möts presenterar Claire henne som ”en liten modell”. Ni kommer att få träffa henne, säger hon. Hon tillhör mig.

Det är fascinerande att läsa sexuella texter utan att en penis knappt ens nämns. Bilden kom ut 1956, så språket är förstås städat därefter. Stundtals nästan kallt i korrekthet. Sensuellt, erotiskt, men uppfriskande fritt från slang. Men inte bara det: även symboliken är kvinnligt orienterad. Ett av mötena de tre emellan tilldrar sig i en rosenträdgård:

”Smek rosen! Nu!”, sa Claire.
Anne höll i sin högra hand den halvutslagna blomman. Mycket försiktigt satte hon fingertopparna mot yttersta spetsen av de halvt slutna bladen, snuddade knappt vid det rosa, lena. Långsamt drog hon fingrarna runt fördjupningen i mitten. Sedan vidgade hon bladen och slöt dem på nytt med sina fingertoppar.
Efter att på så vis ha vidgat och slutit öppningen, två eller tre gånger, penetrerade hon den plötsligt med sitt långfinger som nästan försvann i fördjupningen. Hon drog sedan ut fingret, mycket långsamt… och lät det åter tränga in helt.

Anne kommer att fungera som Jean de Bergs leksak, men är i första hand Claires. Det är Claire som styr bestraffningen, Claire som håller i piskan. Boken är uppbyggd kring dessa tre personers möten och Jeans funderingar däremellan. Men vi får sällan veta så mycket om vår huvudperson. De personer som framträder tydligast är istället just kvinnorna. Dominatrixen och den undergivna. Som moder och dotter. Eller hallick och prostituerad.

Detta har förstås sin förklaring i att författaren till boken i själva verket var en författarinna. Jean de Berg är pseudonym för Catherine Robbe-Grillet, född 1930, gift med Alain Robbe-Grillet, fadern till ”den nya franska romanen”. I efterordet får vi veta mer om Catherines liv. Som sado-masochistisk förespråkare har hon gjort sig känd även under eget namn, både inom litteraturen och teatern. Pseudonymen Jean de Berg tycks vara född ur hennes teatrala intresse, som en lek mellan rollerna den ”intellektuella/inåtvända Catherine”, kontra den ”sexuella/skamlösa Jean(ne).”

Vertigos utgåva har illustrationer i 50-tals-stil av Jan Bielecki. När jag bläddrar i den innan jag börjat läsa, tänker jag att jag kommer att älska det. Men det gör jag inte. Oftast tycker jag bara de känns onödiga. Stundtals är de överdrivna, speglar inte alls min inre bild av skeendet. Fast detta är väl också mitt enda klagomål.

”För den som hoppar högt över sensmoralen i slutscenerna, är följande värt att ta i betraktande: boken som sådan är en iscensättning”, skriver Agneta Tröjer i efterordet. Hon hänvisar till att könsrollerna är uppluckringsbara och att boken inte syftar till att ge enkla svar utan vara en lek med identiteter. Utan att avslöja slutet vill jag säga att jag tycker om det. Jag anser att sensmoralen i dominanslekar handlar om att inte ha någon.

Vare sig man själv går igång på hårda tag och blodvite i sängen eller inte, handlar den sexuella leken alltid om en typ av maktförskjutning. I sado-masochistiska lekar; draget till sin spets. För den som är intresserad av att lite försiktigt utforska området rekommenderar jag Bilden. Extra bra på morgonen.

Similar Posts:

• Lusten och smärtan i fragment på fragment
• Pang, pang! Glädjerus i trosorna
• Smart, politiskt och hett
• Det som är boskap i andra…
• Bränner bakom glasvägg

I Drift har seriemakarna Liv Strömquist och Jan Bielecki velat åstadkomma en 50-talsinspirerad känsla. Som barndomens Starlet, men utan konservatism och heteronorm. Här råder sexuell anarki, mestadels på ett väldigt trevligt sätt. Det är explicit utan att bli påträngande och det kvinnliga perspektivet gör att även scenarion som traditionellt sett skulle känts ganska unkna blir riktigt kul. Ibland sexiga, men framför allt kul.

Titelns Drift är förstås den sexuella, men berättelsen befinner sig också på resande fot. Att färden går till Norrköping blir en skoj kontrast till den klassiskt amerikanska seriekänslan och är bara ett exempel på ett vinnande popkulturellt mischmasch. Främlingar möts på en långfärdsbuss och utbyter sex- och relationshistorier. Det blir en 2000-talets Decamerone; en fantasi där allt är lätt och ledigt, oproblematiskt och charmigt.

Hur ovanlig den kvinnliga blicken och kvinnor som sexuella subjekt fortfarande är slår en ibland och gör det förstås också här. Som tjej är man nästan, oavsett sexuell läggning, liksom bättre på att spana in tjejer än killar. Det är ju det perspektivet vi har omkring oss och ser saker ur mest hela tiden. Och därför är det så trevligt att följa med Lena, subjektet i Drift, när hon glatt och fullkomligt skamlöst spanar in sin medresenärs häck och föreställer sig honom naken. För det där gör man ju ibland, också som tjej. Och det är så jäkla ovanligt att se det skildras. Men så kommer några som Strömquist/Bieldecki och faktiskt lyckas fånga den där njutningsfyllda blicken och så blir man påmind. Det är som trevligt.

Similar Posts:

• Pang, pang! Glädjerus i trosorna
• Smart, politiskt och hett
• En affirmation om dagen
• Hurra för fittans år!
• Hurra för Liv!