Jo, han verkar njuta. Språket flödar, unnar sig inte sällan klichéer – filmen liknas vid drömmar, minne, skuggspel, besvärjelse, förtrollning. Visst finns det inslag av teoretiserande, men det är inte där tyngpunkten vilar. Det är heller inte de delarna som stannar i minnet. Det är istället det sköra och ljusa och nyvakna över texten. En slags frihet och anspråkslöshet.

Kanske är det ändå så att det är mer underhållande än kreativt att läsa Färder i filmens värld. Den vilar hellre i det trygga än vågar nytt. Kanon är nästan komiskt klassisk – Ozu, Mitzoguchi, Fellini, Pasolini, Bergman, Godard, Sayajit Ray, etc. Vinklarna är ofta de redan prövade. Å andra sidan finns det något sympatiskt och, faktiskt, paradoxalt, vågat i en så trist och oantastlig lista mästerverk. En vanlig svenssoncineast behöver inte känna sig exkluderad. Man slipper flåset från krystad smartness och orginalitet – något man fått nog av i denna tid av årsbästalistor.

Endel intressanta analyser och uppslag presenterar han också. Som av bara farten. Till exempel en kritk av den västerländska betraktarens exotistiska relation till Bollywoodfilmer – vare sig det gäller ett generellt förkastande eller ett ironiskt bifall.

Handkamerans moraliska implikationer är en annan.

För den som ännu en gång vill känna den patriotiska stoltheten (självgodheten) inför Ingmar Bergmans geni, finns en smaskigt avdelning också.

Similar Posts:

• Att byta kontinent
• .nu, .då, .∞
• Havet, tiden, kärleken, träden, förfäderna, kriget
• Nerver, nerver överallt
• Porträtt av modern som ung

J.M.G. Le Clézios korta roman, med den svenska titeln Hungerns visa handlar om hans mors liv under åren före, under och strax efter andra världskriget. Men det är en roman, ingen biografi. Le Clézio blandar fakta med fiktion. I en fransk intervju säger han att han föredrar att det blir rätt atmosfär framför att det blir rätt kronologi. På grund av detta, går det inte riktigt att lita på att man exakt får lära känna Le Clézios mor och familj här, även om det till stora delar är sin familj och släkt han beskriver liksom det Paris, som modern berättat så mycket om, och tillvaron i Nice som ju var den stad där familjen bodde och där han själv växte upp.

Boken beskriver den unga skolflickan Ethel och hennes närmaste familjekrets i Paris med bakgrund från den brittiska kolonin Mauritius. I hemmet bjuder man många olika sorters människor på lunch och samvaro på eftermiddagen den första söndagen i varje månad, luncher som initierats av Ethels mycket sociala, underhållande och pratsamme far. Man musicerar och diskuterar politik, särskilt mycket när andra världskriget börjar närma sig Frankrike. Men Ethel har det stundtals ganska besvärligt i hemmet. Föräldrarna är ofta i konflikt och grälar mycket och Ethel som är enda barnet tycker att hennes föräldrar är som ”nyckfulla och egoistiska tonåringar.” Mycket betydelsefull är Ethels vänskap med ryska Xénia, en kamrat fån skolan.

Le Clézios kvinnoporträtt är mycket initierat och trovärdigt. Eventuella fördomar om att manliga författare inte kan beskriva unga flickors och kvinnors känslor och tankar kommer här på skam. Men en intelligent människa kan naturligtvis leva sig in i de flesta människors situation.

När familjen under kriget flyttar till Nice, är deras ekonomi helt körd i botten och de får uppleva vad hunger vill säga. ”Man levde med blicken fäst vid marken, på ständig spaning efter något, en liten slant, en hårnål eller en fimp.” Ethel utvecklas mycket under krigsåren, får uppleva svåra tider och ta mycket ansvar. Efter kriget är allt förändrat och Ethel vill tillsammans med en man börja ett nytt liv i ett annat land.

Även om det är en fröjd att läsa Le Clézios roman, kan det bitivis upplevas som frustrerande att fakta blandas med fiktion. Hur var det egentligen? Var det just så här? Dessa frågor jag ställer mig gång på gång under läsningen.

Le Clézio tar till vara på och utnyttjar skönlitterärt det stoff till berättelser han fått från sin allra närmaste omgivning. Detta naturliga berättelsearkiv som alla människor är försedda med, borde tas om hand lite bättre, alla har sin historia och sin bok att skriva.

Similar Posts:

• Havet, tiden, kärleken, träden, förfäderna, kriget
• Att byta kontinent
• Nerver, nerver överallt
• .nu, .då, .∞
• Minne och identitet i Modianos Paris

Ramberättelsen i Majgull Axelssons roman utspelar sig på en isbrytare som jobbar sig igenom isen mot Nordpolen. Det är en metafor som känns aningen övertydlig, egentligen. Men det är ju tillbakablickarna som dominerar berättelsen, och hennes skildringar av ett på något vis alltid smågrått Landskrona och de människor som växer upp och isär där är ju egentligen så mycket mer fascinerande än den där isbrytaren. Allt som aldrig blivit sagt och gjort, som hållits på plats av skam, plikt, avund och ett samhälle fullt av någonstans kanske välmenande medmänniskor som lär oss hur vi borde vara, tills allt är infruset och sönderblåst och kräver något extra starkt för att bryta loss

Han höjde ju aldrig rösten och uttalade sällan en åsikt, tvärtom lyssnade han och lade huvudet på sned, log och nickade, och stack sedan in en enda replik, en fråga eller ett konstaterande, som gjorde henne stum och fick henne att tvivla.

Visst, vana Axelssonläsare vet ungefär vad hon har att erbjuda men hon gör det ju så bra, en av våra hantverksskickligaste romanförfattare, och även om detta inte riktigt når de svindlande höjderna hos Aprilhäxan eller Den jag aldrig var är det fortfarande för det mesta nästan oundgängligt. En familjekrönika med starka karaktärsskildringar med kvinnor i centrum, dubbelnaturer och tvillingidentiteter, ett mikroperspektiv på svenskhetens småsintare sidor, realism med små små hintar om sagor i hörnen, flera historier som vävs ihop och verkar komplettera varandra medan varje ny generation gräver sig ytterligare lite längre ner. Änkan som plötsligt måste försörja och uppfostra två tvillingsystrar på egen hand; systrarna som långsamt blir främlingar; deras barn som växer upp som syskon och plötsligt slits isär … Det är brytningstider som står i centrum; det gamla Förkrigssverige, efterkrigstiden, 60-talets rock'n'rollrevolution (jo, Majgull Axelsson har skrivit en om-jag-vore-rockstjärna-roman … typ) som slutar i besvikelse; de där familjebanden är inget man någonsin kan ta för givet, och även den som har föräldrar kan vara föräldralös i världen.

Brytning; isbrytaren som lite småklumpigt går fram mellan de olika tidslinjerna med den sista familjemedlemmen ombord. Susanne heter hon, medelålders och ensam står hon där på däck med huvudet fullt av alla de olyckor och galenskaper som fört henne hit, hennes försvunne bror, hennes galna mor, hennes flyende moster, hennes väluppfostrade mormor. Skeppet stampar ner isen, särar på det som satt ihop, den stora världen med dunkande dieselmotorer som inte kan ta hänsyn till varje människas önskningar, och de ombord som bara åker med och försöker skapa de kontakter de kan så länge skutan kan gå – och hämnas dem som gjorde dem illa. Människoöden som stöter ihop, men eftersom vi inte är skepp som passerar i natten utan alla sitter i samma båt skakar vi inte av oss varann utan måste dras med varandras fel. Den som dör ung stannar kvar i folks minne och blir odödlig; den som blir galen blir galen; den som överlever går mot Nordpolen.

Det går väl ingen nöd på henne. Hon har mat och kläder. Hon får gå i skolan. Vad har hon att klaga på?

Jag ska inte berätta så mycket om handlingen för er, för det är inte vad som händer utan vem det händer för som är det mest intressanta här; diskbänksrealism, hur bra den än är, passar för det mesta inte som synopsis. Men två reflektioner i andra verk:

Havsresor, framför allt då polarresor, är ofta äventyr. Shackleton, Scott, Amundsen, det där gänget; hjältarna, upptäckarna, erövrarna. Men världen är ju upptäckt och erövrad nu, vi vet ju vad som finns i den. Som Le Clézio konstaterade i Raga återstår den inre resan. Is och vatten, vatten och is är inte helt lik, men inte heller helt olik, Jenny Diskis På tunn is; är det verkligen de där enorma vita vidderna man söker? Är det kanske nyttigt för oss att känna oss små? Glömmer barn det man gör emot dem?

För några veckor sedan visade SVT den inte så lite kusliga Holocene, ett musikstycke/kortfilm med text av Axelsson, en science fiction-fantasi om människosläktets efterföljares (brist på) framtid i en sönderfrusen värld; enstaka muterade individer som kravlar sig fram genom snön. Ett återkommande tema i texten är människans förmåga att skapa sammanhang – vår välsignelse, vår förbannelse, som sociala och meningsskapande djur; att utifrån ett par punkter skapa en linje, utifrån ett par färger ett mönster, utifrån ett par händelser en ordning – gärna med oss själva i huvudrollen. Vi kan acceptera allt utom meningslösheten, utom kaoset. (Is är bundna vattenmolekyler.)

Vi var de som kunde tro. Vi var de som måste tro.

Det handlar inte om någon gudstro hos Axelsson, förstås; det är människans kanske fåfänga tro på sig själv det handlar om. Att kunna, måsta lura oss själva att vi är oundgängliga, oförgängliga … med allt det medför när livet och jantelagen lär oss att nähäpp, det är vi inte alls det. Vi är ju, som en annan tänkare sade, bara ett virus med skor.

Och där är frågan. Vem lurar egentligen vem när handlingstrådarna till slut ändå vävs ihop och Axelssons hjältinna – för jodå, det vill jag kalla henne – sträcker ut armarna i slutet och ler åt livet? Jo, jag skämtar inte med er, det är en Majgull Axelsson-roman som efter allt mörker och elände lyckas sluta på en ton så hoppfull, så varm att man inte kan låta bli att flina och förlåta henne att den där isbrytaren är lite brutalt klumpig, för det kanske är det som krävs och den fungerar ju – som om Axelsson samtidigt måste bryta upp och smälta samman den där eviga dubbelnaturen i sina böcker. I slutändan måste ju all snö töa. Det kan man ju tro på i alla fall, hur naivt det än må vara. Lugnare vatten, makligare sjö.

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten …

Similar Posts:

• Rörande konstnärskap
• Ett samtal om sexualitet med Majgull Axelsson
• Samhällets flykt
• Vård, skola, omsorg
• De vi alltid var?

Till de utspridda ögrupperna i Oceanien kommer man – i alla fall inte som europé – inte av en slump; de första som på allvar började undersöka öarna gjorde det som en del i ett medvetet sökande efter den stora outforskade södra kontinenten som man antog måste finnas för att balansera Eurasien. (Det ligger kanske ett visst symbolvärde i att den var väldigt mycket mindre än man trodde; det dröjde ju några hundra år än innan resten av världen klarade att sätta emot Europa.) Under tiden hade det förstås funnits folk där i tusentals år, men exakt varför de kom dit har gått förlorat i sagornas dimma och är därmed naturligtvis inte tillförlitligt. Ett så primitivt folk måste väl bara ha drivit dit… eller?

När Le Clézio kommer till Vanuatu, 230 år efter att James Cook döpte ögruppen till Nya Hebriderna (bara en sån sak), gör han det både som berättare och som lyssnare, med ena foten i historierna och den andra i verkligheten. Han reser runt, inte minst på ön Raga, skildrar vad han ser och pratar med människor både om de gamla historierna och om de nya. Som i grund och botten skönlitterär författare vill han mer än att bara beskriva Vanuatubornas historia och nuvarande situation.

Numera har varje liten jordplätt ända in i hjärtat av Amazonflodens urskogar och fram till Antarktis isbelagda raviner undersökts, fotograferats och analyserats av satelliternas iskalla blickar. Finns det en hemlighet kvar är det i själen, i den långa följd av begär, sagor, masker och sånger som blandas med tiden och som plötsligt dyker upp och löper på folkens hud likt kornblixtar på en sommarhimmel.

De äldsta, mest kraftfulla myterna alla folk berättar handlar om hur de kom till (varför tror ni Första Mosebok är så helig för bokstavstroende kristna?) De säger vad ett folk är, vad de förtjänar, vad de är skyldiga. Vi går omkring med Edens lustgård någonstans i bakhuvudet hela tiden, och när vi hittar något som ser ut som den vill vi ju att det ska vara sant, att vi hittat hem. Le Clézio har inte mycket positivt att säga om Melanesiens kolonisatörer och etnologer, som med en smått Humbert Humbertsk logik prisade Söderhavets paradisiska skönhet, dess fridfulla invånare (och inte minst dess ”villiga” kvinnor) samtidigt som slavhandeln här pågick in på 1900-talet och varje strävan efter självständighet slogs ned brutalt. Filmer och böcker berättade om idylliska atoller med vajande palmer medan stormakterna smällde atombomber under öppen himmel. Bland de drömska myterna väver han in mer nutida berättelser, inte minst då de han får höra av sin vägvisare Charlotte Wèi Matansuè vars liv är så långt ifrån myterna om det sexuellt frigjorda Söderhavet man kan komma; eller ja, utan att gå in på detaljer kan vi väl säga att hon är ett bevis på en sexuell frigjordhet där männen bestämmer exakt hur frigjorda deras kvinnor förväntas vara. Nu arbetar hon med att bygga upp ett nytt sätt att leva för Ragas kvinnor, en självständighet i ett fortfarande väldigt nytt (och väldigt gammalt) land.

Raga är den andra bok av Le Clézio jag läser, och det är en betydligt nyktrare upplevelse än det ystra ungdomsverket Terra amata. Ändå går mycket igen – den fjäderlätta, millimeterprecisa prosan, den lyriskt förälskade men ändå klarsynta blicken, sättet han speglar stora sammanhang i enkla händelser. Le Clézio är inte där för att ta kål på myterna med kalla hårda fakta, tvärtom; vi behöver myterna, skönlitteraturen, sagorna för att förstå vilka vi och andra är, varifrån vi kommer, vad vi vill. Samtidigt får vi inte glömma att de är just det, myter. Det stora i den lilla Raga är sättet han låter människorna komma till tals med sina egna berättelser, samtidigt som han väver in berättelserna, de kolliderande tankemönstren, de stora berättelserna och målen som drev folk dit och fortfarande driver på. Det är där Raga, i all anspråkslöshet, ger åtminstone en skissartad karta över vart vi alla varit och vart vi är på väg – islands in the stream, that is what we are, eller kan vi välja våra mål och navigera?

Det sägs att om vattennivåerna fortsätter stiga kommer många av nationerna i Söderhavet att försvinna fullständigt. Då lär vi säkert hitta på historier om det också; tragiska, episka berättelser om ett paradis som gick förlorat för alltid. Det vore skönt om åtminstone någon av dem nämner Charlotte Wèi Matansuè och hennes landsmän och -maninnor. Det har en betydelse vem som får sätta namn på saker, och människor är alldeles för viktiga för att tillåtas bli bara idealbilder.

Similar Posts:

• Längs upptrampade spår i filmens värld
• Nerver, nerver överallt
• Att byta kontinent
• Havet, tiden, kärleken, träden, förfäderna, kriget
• Porträtt av modern som ung

På många sätt och vis är det här en väldigt barskrapad historia. Det är berättelsen om en man vid namn Chancelade (fr ”chanceler” = vackla, vingla, stappla, tappa balansen) och hans liv. Och hans är egentligen inget stort litterärt öde; han är en ganska vanlig typ, och inget enormt ovanligt händer honom egentligen. Han leker, han växer upp, han blir kär, han skaffar barn, han blir gammal, han dör. Det som gör detta till raka motsatsen till tråkig diskbänksrealism om en tråkig man är hur det berättas, och hur han ser på det här livet. För Chancelade gillar detaljer. Redan som liten pojke ser vi honom extrapolera hela världar utifrån de minsta saker – en helt fantastisk scen i början där han gör sig själv till skalbaggarnas gud, till exempel. Han försöker förstå sin värld genom att gå upp i den, hitta ord att sätta på allt han ser och känner… hela den där ”kosmos i ett sandkorn”-biten.

Man borde vara överallt samtidigt, på bergens toppar då norrskenet flammar upp, i havsdjupen vid vulkanernas stumma explosioner, i trädstammarna då regnet sakta börjar falla, och varje droppe sprängs på varje blad.

Titeln går igen överallt; trots hjärtesorg, dödsfall och ondska här och där är Le Clézios värld inte en kall, ogästvänlig plats full med lidande, tvärtom. Den svämmar över av skönhet, och Chancelade vandrar igenom den konstant berusad av alltings existens och rörelse. Visst är detta ibland en hemsk upplevelse – alla som läst Liftarens guide till galaxen kan väl relatera det till Vidgade vyer-vortex: om du ser hur liten och ögonblicklig du är i förhållande till den enorma världen borde det driva dig till vansinne. Men det gör det inte hos Le Clézio; i stället måste vår käre Chancelade hitta ett sätt att leva i denna fantastiska känslomässiga intrycksöverdos till bergochdalbana som till och med ett vanligt liv kan vara.

Världen var för levande, man kunde inte besegra den. Rymden hade för mycket utrymme, tiden för många sekunder, dagar, veckor, årtusenden. Då kunde man inte längre göra något för att förstå. Man kunde inte längre möta det absolutas skrämmande blick. (…) Man borde störta sig på huvudet i svindeln, och arbeta, älska, hata, lida, vara lycklig, döda, föda, sådär utan vila, utan ljuvhet; spela insektsvärldens grymma och omättliga spel, för att det faktiskt inte var något annat att göra. En dag var man där. En annan dag var man död.

Detta kanske låter lite småkonstlat, det finns kanske trots allt bara en begränsad mängd saker man kan säga utifrån ganska vardagliga upplevelser, och även om boken givetvis innehåller mer rakt berättande också kräver det en hel del av en författare för att hålla igång en sådan här text i 220 sidor. Men den unge Le Clézio kan, även om han snubblar ett par gånger; när Chancelade blir kär tillbringar han ett par korta kapitel med att tala i teckenspråk, morsetecken och helt påhittade ord för att försöka beskriva känslostormen, vilket… nä. Kul i teorin, men i praktiken är det skönt att de kapitlen är korta. Men även då är språket underbart precist; det är inte ofta man stöter på en författare som är så här bra på att navigera komplexa existentiella kärr med ett språk som är så här klart, livligt och… tja, kul helt enkelt. Jag påminns ibland om Clarice Lispectors jublande extatiska friformsprosa, och ibland omPerecs och Calvinos lekfulla metafiktioner. Visst händer det att Terra amata blir lite väl förtjust i sina egna formlekar, och för- och efterorden där Le Clézio vänder sig direkt till läsaren känns smått klumpiga, men för det mesta är den en ren sockerchock till nöje att läsa. Och precis som i vanliga livet får man väl ta det goda med det onda, hoppas att det ena väger upp det andra, hålla i sig i kurvorna och känna hur det kittlar i magen.

Similar Posts:

• Porträtt av modern som ung
• Att byta kontinent
• Tjuven gör tillfället
• .nu, .då, .∞
• Havet, tiden, kärleken, träden, förfäderna, kriget

Akademins motivering:
”uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare, utforskare av en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisationen”.

Similar Posts:

• Havet, tiden, kärleken, träden, förfäderna, kriget
• .nu, .då, .∞
• Porträtt av modern som ung
• Längs upptrampade spår i filmens värld
• Att byta kontinent

Priset delas ut till den, de eller den organisation, som i Stig Dagermans anda verkar för att värna om det fria ordets betydelse och tillgänglighet.

Prisutdelningen sker under första helgen i juni vid en ceremoni på Laxön i Älvkarleby, några stenkast från Stig Dagermans barndomshem på Norrgärdet.

Similar Posts:

• Stig Dagerman-priset till Göran Palm
• Stig Dagerman hyperaktuell igen
• Inte riktigt inpå nu heller
• Nordiska Rådets litteraturpris till islänning
• Bränt barn brinner

Det var den sista sommaren som han betraktade havet utan planer och utan framtid, bara det förflutnas skugga svepte över det som en rök. Havet glittrade mellan olivträdens blad. De gamla agaverna torkade sina sår i solen, skårorna som en lång rad kärlekspar hade lämnat, de banala lustiga små namnen som talade om några flyktiga ögonblick: Lili, Pierre, Christine. Till J, din för evigt.

Det är Nice och slutet av 1950-talet. Det är den unge Jean Marro, som i sin hemstad blickar ut över Medelhavet.

J.M.G. Le Clézios roman Révolutions från 2003, har nu översatts. Den har en del starka självbiografiska drag. Le Clézios förfäder bosatte sig liksom romanens Jeans förfäder på Mauritius och liksom Jean växte Le Clézio upp i Nice. Likaså får man känslan av att huvudpersonen har samma utseende, livsinställning och delvis kanske samma personlighet som Le Clézio själv. Vad som för övrigt är direkt självbiografiskt vet jag inte. Det är en mycket innehållsrik och på många sätt storslagen roman, den lyckas behandla många aspekter av mänskligt liv och många levnadsöden i flera olika länder.

Allt är vind handlar till en början om Jean Marros tillvaro i Nice i slutet av 1950-talet, hans tankar om och fasa inför kriget i Algeriet. Han vill, liksom så många andra, göra allt för att slippa bli inkallad. Det handlar om hans planer inför framtiden, hans flickvänner, hans vänner, hans rastlöshet och längtan bort. Handlingen förläggs senare även till 1960-talets London och Mexico. Mycket viktig i Jeans värld i Nice är en kvinnlig, blind och gammal släkting, som han besöker i hennes nedslitna lägenhet. Hon berättar för honom om släktens tid på den paradisiska ön Mauritius, där hon själv växte upp, men som hon tvingades lämna i början av seklet när familjen gick i konkurs. Jean är mycket intresserad av hennes berättelser och lyssnar andäktigt. ”Allt hon har upplevt, allt hon har varit med om har han nu i sitt hjärta.” Romanen verkar uppmana, riktigt inpränta, hur viktigt och fascinerande det kan vara att lyssna på berättelser om en släkts, en familjs förflutna, berättelser som alla människor med lång livserfarenhet skulle kunna förmedla till sina unga släktingar bara dessa vore intresserade och ville lyssna.

Romanen berättar också parallellt om Jeans anfader och hans familj, han som utvandrade till Mauritius i slutet av 1700-talet. Romanens tema är också tiden, vad den gör, hur den förändrar människor och platser. Romanen tar stark ställning mot krig, mot kolonialismen, mot slaveriet, mot exploatering. En slav berättar om sin fruktansvärda tillvaro. Berättarperspektivet växlar mellan tredje person och jagform beroende på vem det handlar om.

Naturen har en central plats i romanen. Havet, solen, himlen, vädrets växlingar. Där finns också sorgen över fällda träd, eukalyptusträd, ebentholz- och lebbachträd, som alla fälls när släktingarna måste lämna sitt hem på Mauritius:

Nästa dag sände Chemin sina skogshuggare för att fälla alla träd, han ville jämna allt med marken och stycka området i tomter. Och varje gång ett lebbachträd stupade lät det som ett skrik av smärta och du täppte till öronen för att slippa höra …

I Nice upplever Jean att en gammal olivlund, som han är väl förtrogen med, tagits bort på grund av husbyggen. Detta fäster jag mig särskilt vid, eftersom jag själv har en plågsamt påtaglig erfarenhet av något liknande: helt nyligen utplånades den skog strax söder om Värnamo, som jag växte upp i närheten av, tillsammans med ett område av mängder av hundra år gamla, höga, tätt växande enar, för att ett industriområde och köpcentrum ska byggas, som ytterligare ska smutsa ned vår planet. Protesterna hade ingen verkan.

Le Clézio beskriver vad som hänt den olivlund, dit Jean brukade gå:

I Olivlunden, där grävskoporna har raserat allt, skall Gethsémanibygget snart vara klart (besök visningslägenheten!). Jean letar förgäves efter den gamla aloen där han en eftermiddag, när saknaden kändes för svår, graverade de magiska orden med vilka Santos Balas signerade sina tavlor: ANAXAGORA SERA. Ingenting återstår. Bara ett mer eller mindre svartbränt olivträd i utkanten av området. Filosofernas sol har inträtt i sin förmörkelsefas. Jean tänker att det skall dröja innan den lyser upp på himlen igen.

Ja, det lär nog dröja. Tills dess får vi alla vara tacksamma över att det finns sådana författare som J.M.G. Le Clézio.

Similar Posts:

• Porträtt av modern som ung
• .nu, .då, .∞
• Att byta kontinent
• Jean-Marie Gustave Le Clézio får nobelpriset i litteratur
• Nerver, nerver överallt

Mötet med det nya landet blir omtumlande.

Det var här, i detta landskap, jag levde mitt fria, vilda, nästan farliga liv. En rörelsefrihet, en frihet i tanke och känsla som jag aldrig senare har erfarit. Fast minnen är kanske inte att lita på. Jag kanske mera har drömt än upplevt min totala frihet.

Fadern är auktoritär och bröderna måste följa de regler han sätter upp. De går inte i skola, utan modern undervisar dem i hemmet. Men när fadern arbetar har de även gott om tid att disponera som de vill. De springer ut på savannen tillsammans med de andra barnen i byn. De utforskar omgivningarna.

När författaren vandrar tillbaka i tankarna minns han årstidernas våldsamma växlingar, ett annat förhållande till kroppen, en oblyghet.

Som barn brukar man inte ord, och orden förbrukas inte. Det är en tid då jag lever långt från adjektiv och substantiv. Jag kan inte säga eller ens tänka: imponerande, ofantlig, kraft. Men jag kan uppleva vad orden avser.

Denna bok blir även ett försök att kartlägga faderns långa tid i Afrika, sammanlagt över tjugo års tid. Hur uppstod impulsen att resa till så avlägsna trakter? Och vad var det som fick honom att stanna kvar? Vi får följa föräldrarnas första gemensamma nyförälskade år i Kamerun. Här befann de sig ofta på resande fot, till hästs. Fadern antecknar avstånden på en egenhändigt ritad karta. De möter en del av Afrika där inte kolonisationen satt så många spår. Starka upplevelser av naturen och mänskliga möten. Vad är det som kommer att bli en vändpunkt i hans liv, när försvinner de första årens entusiasm?

Efter alla dessa år då far har känt sig stå afrikanerna nära, som en vän, en medlem av familjen, upptäcker han att läkaren ses som en del av det koloniala väldet, som en polis, en domare eller en soldat. Hur kunde det ha varit annorlunda? Att utöva läkaryrket är att ha makt över människor, och läkarkontroll är samtidigt politisk kontroll.

Fadern är mycket kritisk till kolonialismen och även efter att han lämnat Afrika för gott, följer han med intresse de olika ländernas kamp för självständighet.

Kanske träffar boken mig extra starkt för att jag själv mötte Afrika i unga år. Jag landade i Nairobi 1983. Kenya hade då varit självständigt i tjugo års tid och jag tyckte att många rester från kolonialtiden levde kvar. Det var en omskakande upplevelse av den orättvisa fördelningen av resurser i världen.

Den här boken berättar på ett spännande sätt om en svunnen tid. I boken finns även en del gamla fotografier. Den ställer samtidigt frågor kring det att vara främmande, på en ny plats, inför nya människor.

Similar Posts:

• .nu, .då, .∞
• Porträtt av modern som ung
• Havet, tiden, kärleken, träden, förfäderna, kriget
• Längs upptrampade spår i filmens värld
• Nerver, nerver överallt