Procentuellt sett lägger amerikanerna mindre och mindre både tid och pengar på mat – och mer och mer pengar på hälso- och sjukvård, skriver Pollan. I takt med att den västerländska kosten sprider sig över världen ökar förekomsten av välfärdssjukdomar som fetma, hjärt-/kärlsjukdomar och diabetes – sjukdomar som knappt existerar vid traditionell kosthållning, trots att det där traditionella i sig kan se helt olika ut. För första gången i världshistorien är människor på en gång överviktiga och undernärda.

Vad Pollan diskuterar är framför allt amerikanska förhållanden. Det hade varit upplysande med ett svenskt efterord eller liknande som kunde göra jämförelsen, för frågan som sitter i halsgropen hela läsningen är förstås ”Men så här illa kan det väl inte vara i Sverige?” USA är visserligen föregångslandet och den svenska kulturen beskrivs ofta som den mest amerikaniserade. Det hälsovådliga och fasta grepp som den amerikanska livsmedelsindustrins lobbyister tycks ha myndigheter och organisationer i, minner också en hel del om fiskenäringens EU-lobbyister i en annan bok om en ohållbar matindustri, Isabella Lövins Tyst hav.

Det vi enligt Pollan måste hitta tillbaka till är en helhetskänsla, en helhetsförståelse av maten. Detta oändligt komplicerade system där forskarna fortfarande saknar fullgoda förklaringar till exakt varför vi mår bra eller dåligt av olika livsstilar, måste ses som just hela livsstilar, som ekologiska och kulturella sammanhang. Traditionella matkulturer ger en mängd olika svar på hur man kan leva och må bra. Den västerländska eller amerikanska kulturen med sin storskaliga produktion av intill oigenkännlighet bearbetade livsmedel är inte ett av de svaren.

Det finns ingenting dogmatiskt eller ens särskilt besvärande över Pollans resonemang. Han uppehåller sig sällan heller vid enskilda produkter och ämnen, som exempelvis svenske Mats-Eric Nilssons storsäljare Den hemlige kocken, som kom ut i samma veva. Istället tar Pollan ett lättillgängligt helhetsgrepp om västerländsk matideologi, dominerad av ”nutritionismens” föreställning om isolerbara näringsämnens positiva och negativa egenskaper, varför den inte fungerar och hur man kan tänka istället. Pollan argumenterar helt enkelt för att vi återtar själva vår förståelse kring maten. Han får det att låta riktigt spännande och roligt också.

Similar Posts:

• Varför ser vi inte maten för alla proteiner?
• Mat som kultur
• Sanningen bakom ”hembakt” och ”mammas”
• Vem vill ha världens öde i en kedja om halsen?
• Gifterna i badrumsskåpet

Gulla lär sig av den kloke Dal-Pelle – en finurlig och utsatt liten gubbe som för tankarna till Åke Mokvists reportageböcker De ovanliga – att dryga ut den fattiga torparkosten med vad skogen har att erbjuda. Jag blir sugen på att testa saker – jag är romantisk på det sättet – men nu är det ju vinter. På vintern gör familjen på Kulla te av barr, det enda gröna som finns att få. Jag funderar över hur mycket avgaser och sådant det kan tänkas finnas på barr nuförtiden och stannar där. Ser istället Cranford, teveserien efter Elisabeth Gaskells roman, där de lustfyllt suger ut saften ur de exklusiva apelsinerna genom ett litet hål i skalet. Och konstaterar att så bör man nog inte heller göra nu, de är väl väldigt besprutade?

Mat och miljö är förstås nära sammanlänkade. För att inte tala om sociala orättvisor. Det som gör Kulla Gulla-böckerna så romantiska även på den punkten är att deras värld är så liten. Ta av herrgårdens rika förråd och förbättra livsvillkoren för resten av världen. Det verkar så enkelt och konkret.

Men om miljön legat högt på dagordningen under året som gått så tycks mat vara trenden vi bara sett början på. Heta pocketböcker just nu är bland annat Mats-Eric Nilssons Den hemlige kocken och Isabella Lövins Tyst hav, en faktiskt rafflande bok om utfiskningen. Att döma av förlagens vårkataloger kommer de snart att få sällskap.

Och utan att på något sätt förringa matfrågan så tror jag nog att den är en fråga som passar ett individualistiskt samhälle bättre. Eget ansvar. En smula konsumentmakt. Det kräver inte lika självklart kollektivt agerande, åtminstone inte som det normalt formuleras. ”Du är vad du äter”. Inte ”vi”.

Miljön är också lite för ängsligt abstrakt. Det är för mycket dystopi, för mycket fantasy. Stora, hotfulla krafter är i omlopp och det är lätt att förtvivla. Det är liksom Sagan om ringen och vi känner oss snarare som någon perifer medelhobbit som rådvill försöker trösta sig med en tredje frukost, än som den världens öde hänger på. Lättare då att fundera över vad den där frukosten egentligen innehåller.

Similar Posts:

• En flickbokshjältinnas återupprättelse
• Askungesagans sista akt
• Klasskamp på Höje
• Familjeidyllen innan prärien
• Vad är egentligen mat?

Men hur tacksam är jag inte för det! Isabella Lövins Tyst hav. Jakten på den sista matfisken är nämligen en av de bästa fackböcker jag läst på länge. Lövin tar ett akut och världsomspännande problem – det faktum att matfisken i haven är nästintill uppfiskad – och lyckas inte bara begripliggöra det, utan också ge och gå igenom en hel del förslag på lösningar.

Och det är kanske det konstiga med den här boken (förutom att den får till och med ålar att framstå som världens mest intressanta fenomen): trots att den pekar på så mycket som är fullkomligt vansinnigt, så inger den ändå en del hopp. Att med Isabella Lövin möta EU-lobbyister som driver igenom bidrag till en utplundring av hav och havsbotten som annars knappast vore ens kortsiktigt ekonomiskt lönsam eller forskare som är helt beroende av fiskerinäringens välvilja är att ramla med Alice ner i ett kaninhål fyllt av blodlystna drottningar.

Men Lövin är påläst, välartikulerad och framför allt engagerad. Hon ger konkreta tips både för argumentation och matbord och man blir helt enkelt glad att det finns journalister som hon.

Tyst hav är en svårslagen skildring av en enorm fråga. Fisken respekterar ju inte nationsgränser och fiskezoner, och i en ”allmänningens tragedi” resonerar alla som så att om jag inte grabbar åt mig så gör någon annan det. Resultatet blir en katastrof, såväl ekologiskt som ekonomiskt och socialt. Miljoner afrikanska fiskare förlorar till exempel sin näring – i dubbel bemärkelse – för att EU-länderna ska kunna upprätthålla sin överdimensionerade, övereffektiviserade fiskeflotta ännu några år.

Vi måste helt enkelt fråga oss vad i helvete vi håller på med, och för det är Lövins både välinformerade och enormt spännande bok ett fantastiskt hjälpmedel.

Similar Posts:

• The Beauty of Grey?
• Ja – för mitt barnbarns skull
• Vem vill ha världens öde i en kedja om halsen?
• Vad är egentligen mat?
• Vet du vad real appreciering betyder?