-Du ser ut som en huldra där du står i motljuset med ditt långa hår, sade han och såg på henne med den där blicken som en gång fått hennes puls att bulta snabbare, den intensiva blicken där erotisk hunger samsades med kall värdering av tänkbara kameravinklar.
Nu mötte hon hans blick utan att känna något alls. Det finns ingenting kvar, tänkte hon. Ingen gnista, inget som får mig att känna mig levande. Jag är tjugotre år och han är en gubbe på över fyrtio. Det går inte längre.

Det är den unga, hyllade skådespelaren Sophie Lind som bestämmer sig för att lämna sin man, den välkända regissören Eskil Lind. Men innan deras vägar skiljs åt går hon med på att spela en sista roll i hans nya film. En film som sedan aldrig fick visas.

Vår historia fortsätter tjugofem år senare på ett slitet, sjaskigt tåg på Balkan, där vi möter Martine Poirot, undersökningsdomare i Vilette-sur-Meuse, som tillsammans med sin svärmor är på väg hem. Insnöade på tåget blir de indragna i ett brutalt mord som visar sig få långt större efterverkningar än vad någon någonsin kunnat ana. Ett par månader senare hittas hustrun till en omtyckt lärare, deras dotter och lilla barnbarn mördade i ett övergivet kalkbrott och spåren löper tillbaka till tågmordet samt den svenska filmen. Som sig bör är världen aldrig så liten som i deckarvärlden.

Martine klev ur bilen, huttrande i den kyliga nattluften. Månen stod lågt på himlen nu, ljust röd som om den penslats med blod.
Det var Marie-Jeanne Boyer de hittade först. Kroppen låg i en fördjupning i kalkbrottets vägg, slarvigt övertäckt med stenar. En polishund fann den, en goldenretriever som drog i väg mot kroppen med sin förare som stod kvar, entusiastiskt viftande med svansen, medan stenarna rullades undan.
Den döda kvinnan var klädd i brun kjol och beige kofta över vit blus. Hon hade fortfarande på sig ett förkläde i samma glatt mönstrade tyg som köksgardinerna, och hennes gråsprängda hår låg i stela lockar som om hon just tagit ur papiljotterna med inte hunnit kamma ut håret.

Ingrid Hedström har valt att låta sina kriminalromaner ha sitt nav i den påhittade belgiska staden Villette-sur-Meuse. Miljöskildringarna är förtjusande och charmiga. Historien påminner på fler än ett sätt om en klassisk Agatha Christie. Den diffust tidlösa miljön och hur brotten löses utan någon större teknisk apparatur. Jag kan inte låta bli att tycka om protagonisten Martine Poirot. Hon är fullkomligt bedårande i sin prudentlighet och hennes bröst är sprängfyllt av tunga hemligheter hon samlat på sig under åren. Jag vill klappa hennes kind och be henne lätta sitt hjärta. Berätta att jag finns här för henne.

Den inledande intrigen är välskriven och spännande. Jag myser och lutar mig förnöjt tillbaka. Njuter av språket som är fyllt av humor och luftig elegans. Men någonstans i mitten av historien tappar jag fokus. Jag vet inte om det handlar om att mina egna historiekunskap har genanta fläckar eller om författaren blir alltför ivrig i att upplysa om korruption och politiska skandaler. Jag tvingas kämpa för att hitta tillbaka till min präktiga utredningsdomare och hennes umgänge. Tackolov hittar vi varandra igen och romanen tråcklas skickligt ihop på slutet.

Similar Posts:

• Vecka 17 på dagensbok.com
• Hotellmord och översättningsbrott
• ”ondskan finns överallt under solen”
• Trevlig spänning som ger mersmak
• Gåtan i det slutna rummet

Här är ett axplock ur vår välfyllda vecka på dagensbok.com;

I dag måndag recenserar Lina Kärleken i Julia Anderssons liv av Åsa Moberg, som utspelar sig i det sexualfria 70talet med allt vad det innebär av känslokomplikationer och funderingar i en ung kvinnas liv. Lina gillar hur Moberg tar upp både stort och smått, och hur hon visar att människan alltid behöver läsa om människan.

På onsdag skriver jag om Ingrid Hedströms kriminalroman Blodröd måne över Villette. Det är den fjärde fristående delen i serien om undersökningsdomaren Martine Poirot. En omtyckt lärares fru, dotter och lilla barnbarn hittas mördade i ett övergivet kalkbrott. Spåren löper långt tillbaka i tiden och över flera länder.

På torsdag kommer Niclas att recensera Falling to pieces av Mary Forsberg Weiland. Mary är exfru till Scott Weiland (Stone Temple Pilots, Velvet Revolver) och fd modell. Hennes bok är en självbiografi och inkluderar modellkarriären, en tragisk barndom, mängder med droger och sprit, rehabs och diagnosen bi-polär, vilket även Scott Weiland diagnostiserats som.

På fredag skriver Anna C om Kristian Lundbergs Och allt ska vara kärlek, som är en fristående uppföljare till den uppmärksammade romanen Yarden. I Och allt ska vara kärlek gör Kristian Lundberg ett försök att skriva om, att förklara det han känner att han inte skrev om i Yarden och att beskriva den stora, omvälvande kärleken.

Ät era allergipiller, omfamna våren och njut av litteraturen önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Från mörker till ljus
• Omskrivning av det skrivna
• Efter Yarden
• Tröstande medicin
• Vecka 32 på dagensbok.com – Augusti brinner