It’s clear that the sport of football needs to change. And the $64,000 question, my friends, is simple: “how?” Something is terribly wrong. The writing’s on the wall: youth participation in the sport is down, thanks in large part to their parents’ concern for their health.

Men snart börjar det bli… konstigt. En mening haltar. En korrekturmiss? Men sedan igen, och igen, och ännu fler.

In recent years, the NFL has something is terribly wrong. In response to numerous clinical studies regarding something is terribly wrong, the league has taken action — and something is terribly wrong. Oh no. Something is terribly wrong.

Do you hear that? Do not be afraid, but something is terribly wrong. I’m afraid that this page is going to disintegrate. Don’t worry, nothing will be hurt, although you may be extraordinarily confused.

Du börjar kanske undra vad det är för fel på artikeln. Du skrollar vidare för att se, och plötsligt är det som att hela skärmen faller ihop. Men skrolla på, du!

Om du gör det kommer du få ett datum och sedan landa i en kalender, som skulle kunna vara hopplöst tråkig läsning, men enligt min mening är en av de mest geniala litterära uttrycken jag har läst.

Någon söker kontakt och kommunikation uppstår mellan två parter, medan kalenderbladen gestaltar det utdragna tidsspannet. Varje gång jag läser det här partiet fastnar jag. Den där längtan! Den där kontakten!

Allt eftersom börjar vissa omständigheter klarna – var vi befinner oss, vilka det är som talar. Vart vi är på väg. Jag ska inte avslöja mer utan låter er få upptäcka själva.

I experimentell litteratur tar utformningen ibland överhanden, på bekostnad av innehållet. Stilen och formen får allt fokus och själva storyn och karaktärerna haltar. Men i det här fallet lyckas Bois med konststycket att presentera något unikt, samtidigt som formen förstärker innehållet. Att just den här berättelsen ska berättas på just det här sättet känns helt naturligt, det hade inte kunnat vara på något annat sätt.

17776 är en lång berättelse som läsaren skrollar sig igenom. Den berättar både genom text och visuellt med bilder, videor, GIFar och Google Earth. Det är en berättelse som ingen annan, men inte bara på grund av formen utan det är verkligen en välformulerad och intressant berättelse, väl värd att skrolla sig igenom.

Och det där med fotboll? Det är inte så viktigt. Eller, det kanske det är för den som brinner för (amerikansk) fotboll. Jag gör det inte och det är alltså inte nödvändigt för behållningen av 17776.

Similar Posts:

• OK men inte mer
• Rötter, utveckling och mördarmaneter från yttre rymden
• Inget är fast, allt förflyktigas
• Fotboll och söta tjejer
• Rea-fynd med idrottshopp

Till formen består båda delarna av numrerade textavsnitt, även om de i Bänkpress är kortare och Ökendykarna är indelad i ett antal övergripande avsnitt, tillägnade olika platser och idéer. Båda delarna utgår också från författarens egna, personliga erfarenheter och varvar dessa med historiska personer, både ur verkligheten och från litteraturen.

Bänkpress handlar om, just det, träning och kroppen – om hur träning som fenomen uppkommit och utvecklats historiskt och i olika kulturer, hur det uppfattas kulturellt och hur det kan påverka en människa och omgivningen.

Vissa avsnitt är bara några rader långa, medan andra är essäer på upp till några sidor. En del är faktabaserade summeringar, ofta med tillhörande bilder (för övrigt en av höjdpunkterna med boken – vem gillar inte att bläddra i sidor med Leonardo da Vincis människokroppsstudier, 1800-talets träningsapparater eller vad sägs om utdrag ur Mercurialis träningshandbok från 1569?), medan andra leder till mer filosofiska funderingar, som ”3. Ökenspegel”:

I bänkpress i dag blåser en sandstorm upp. Det är den som brukade blåsa i min barndom, just innan jag somnade. Den omger mig, där jag ligger på bänken, som ett vinande, bitande töcken.
Då står jag plötsligt vid stranden av en speglande sjö.

I Ökendykarna tar Lindqvist oss med på en resa till Sahara, som utgår från den gamla pojkdrömmen om äventyr till främmande land. Till en början beskrivs europeiska ”erövringar” och inhemska folks ”uppror”, men mot slutet av boken kommer äntligen mer klarspråk kring det koloniala våldet:

Ingen hade bett de franska officerarna att erövra Laghouat eller Zaatcha. Långt mindre hade man bett soldaterna att massakrera befolkningen. Ingen tvingade dem till det. Nej, det räckte med att ingen hindrade dem. De fick helt enkelt ett tillfälle som de inte kunde motstå.
[…]
Kolonierna var för dem alla en arena där de fick leva ut allt det, som inte var socialt accepterat i deras hemländer.

Hela vägen fram till de här tankegångarna handlar dock främst om Antoine de Saint-Exupéry, Michel Vieuchange, Pierre Loti, Isabelle Eberhardt och André Gide – alltså en rad olika europeiska äventyrssökande besökares perspektiv, på den öken som de visserligen dras till och fascineras av, men ständigt upplever som främmande och utmanande.

Lindqvist pekar ut för läsaren, eller om det är sig själv (eller både och), att ingen av de (europeiska) författare som nämns verkligen gestaltar den koloniala terrorn. Men det beror kanske på vem man lyssnar på, vem det är man låter komma till tals?

Under resan möter Lindqvist många personer, vars röster träder fram ur hans text. Näst intill genomgående är det europeiska personer som får framträda med namn, medan lokalbefolkningen nämns i kortare passager som ”en kvinna”, ”ett barn”, ”en äldre man”. Om man reser genom en plats och inte pratar mer ingående med dem som lever där och vars släktingar har levt där i generationer, utan bara närmar sig platsen filtrerad genom europeiska besökares perspektiv, så är det nog inte så konstigt att lokalbefolkningens perspektiv, varken på platsens historia eller upplevelsen av platsen i sig, inte får så mycket utrymme. Deras berättelser kanske inte finns (eller fanns då) i europeiska bokaffärer, men det är ju inte detsamma som att de inte finns.

Det kan tyckas att Bänkpress, med dess fokus på träning och kroppen, och Ökendykarna, som är en reseskildring om Sahara, är två helt olika böcker, vilket också visualiseras på nyutgåvans omslag med en pil som pekar uppåt för skivstångens rörelseriktning och en pil som pekar nedåt mot vattnet i en brunn. Men förutom att båda delarna så tydligt är en och samma berättares personliga reflektioner så kan de båda även ses som en slags reseskildringar – inte bara i gymmens värld eller i Sahara, utan framför allt i det mänskliga livet.

Similar Posts:

• Ordet Europa betyder mörker
• Att närma sig det obegripliga
• Flytande men skarpt
• Lysande om mörk historia
• Vår export av det civiliserande våldet

Jag vet inte om min simhistoria sett annorlunda ut om jag haft den före detta elitsimmaren Therese Alshammar som coach (det är hon som skrivit denna barnbok) för på bokens baksida står det att hon numera brinner för att dela med sig av vattenvana till både barn och vuxna. Kanske.

Hursomhelst är detta lilla verk skrivet ur Aysas perspektiv. Det är hon som glatt håller upp sin baddräkt på första uppslaget, hemma vid köksbordet, när hon får reda på att hon ska få åka till simhallen. Redan tidigt i boken liknas denna hall vid en djungel eftersom det är så varmt och fuktigt därinne (till skillnad från ute där vinden viner och träden svajar). Det är en metafor som återkommer som jag inte riktigt hänger med på. Är det bara en metafor, eller är denna simhall inredd lite som en djungel? Jag vet inte.

Men jag gillar hur Aysas första-gångs-reaktioner beskrivs. När de är på väg in till bassängerna och baddräkten ska på, klibbar den fast på låren. När hon badat färdigt och stiger upp känns kroppen tung. Det är konkret och jag kommer nära.

Aysa hänger mest med mamma men verkar ha pappa som förebild. Lite könsstereotypt kan tyckas, att medan dottern klänger på mamma, i den mindre bassängen, är det fritt fram för pappa i den större bassängen att träna på de 2000 meter han tränar på att klara.

Så småningom träffar Aysa en kompis i simhallen (också en kille) som får henne att våga lite mer, och slutligen ta några simtag, precis som jag en gång gjorde i Myresjö för snart 40 år sen.

Boken slutar på ett oväntat sätt, ett grepp som nog bara en före detta elitsimmare skulle kunna komma på. Lagom till godnattsagan får Aysa tre frågor av sin mamma, rena rama motivationsskolan: När var du modig idag? När var du snäll idag? När misslyckades du idag?

Sådant kan man gå och klura på, när man helst inte vill se skiten framför sig, utan bara titta i taket och simma på rygg.

Similar Posts:

• Ordentligt korrekt och lite sött
• Sommaren när pappa inte ville leva
• Familjehemligheter
• ”Inte ens skönheten är alltid något fult”
• Kamp mot bokförbud