Tove Mörkbergs dikter är korta och luftigt uppställda. Jag tycker om att läsa dikt så, det inbjuder till överblick. Men det höjer också tempot på min läsning. Jag försöker därför lägga ifrån mig dikten, vila och ta upp den igen, men jag driver hela tiden framåt i texten. Det är såklart positivt och Barnen är en diktsamling som det går att läsa snabbt. Inte för att den är okomplicerad utan för att den är nära.

Vi följer Erik, Anna, Stefan, Tove, Sandra, en lillebror, en lillasyster och en storasyster. De går till och från och i skolan, delar sin vardag i mammaveckor och pappaveckor, tar hand om kaninen, hästen och kattungen och får hjälp att göra sina läxor. Det är en trygg uppväxt som skildras i Tove Mörkbergs debut, men i tryggheten ligger en otrygghet som bara finns när man är barn. Den att man själv inte är beslutsfattande i sitt eget liv. Det finns alltid vuxna som vet mer och vet bäst, vuxna som inte delar med sig av hela sanningen och som undanhåller, skyddar, förnekar. Det finns barn som är bra på att vara barn, som skiljer sitt eget universum från de vuxnas, som blir trygga av att inte riktigt veta. Och så finns det barn som kämpar för att förstå sin vardag, som kanske inte är sämre på att vara barn, men som blir mer olyckliga av att vara just barn.

Barnen i Barnen är på samma gång individer som en kollektiv massa.

Fröken frågar deras namn
svaren är ja som i jag
som i vi som är barnen

De ställer sig de existentiella frågor som alla barn ställer sig; vem tar hand om mig om det händer något med mamma och pappa? Men framförallt är de en grupp som jobbar mot ett gemensamt mål, att växa upp och inte behöva ha någon som fattar beslut åt, eller tar hand om en.

En dag
ska du se
blir det bra

en dag blir det bra

Similar Posts:

• Pojkrum, dataspel och katastroffilmer
• DebutBar bland brandlarm och relationer
• En stundtals gnistrande dimma
• Föräldraskapets urkraft
• Reproduktionsnormsdiskussion, och vad är en människa?

T-shirts så svarta att de slukar sol, slukar hela sommarlovet
Jag slösade livet på att springa längs stranden och hala en drake.
Man får känslan av att befinna sig långt, långt.

Jag läser antagligen Viktor Johanssons andra diktsamling fel, inte för att jag tror att det finns något rätt eller fel sätt att läsa diktsamlingar på. Men ändå. Jag börjar mitt i någonstans, bläddrar lite, läser en dikt här och en dikt där, fascineras av en ickekronologi som jag skapar själv. Så jag irrar runt bland pojkrum och barndomsnostalgi, den begynnande sexualiteten, rädslan för att bli vuxen och älskar det. Jag känner igen och vet precis för att jag har varit där själv. Samtidigt är det att vara uppvuxen i samma tid men ändå ha helt olika upplevelser, minnen.

Jag har läst den här boken förut, den om att vara uppvuxen på 80-talet och att förhålla sig till det, Matilda Roos har gjort det, Ida Säll, Anna Jörgensdotter. Men det har alltid varit flickornas berättelser, deras blickar. Jag menar inte att flickor och pojkar i regel behöver ha olika syn på sina uppväxter, men under 80- och 90- talet var pojkar och flickor fortfarande åtskilda av könsroller, förväntningar och saknade ofta tillträden till det andra könets världar, därför har jag längtat efter den här diktsamlingen.

Min ickekronologiska läsning resulterar i att jag läser vissa dikter flera gånger om och jag tycker om det, som att jag på något sätt kommer hela diktsamlingen närmar då, för att jag börjar hitta i den. Dock riskerar jag ju att missa dikter med det läsandet och jag funderar på hur jag ska komma runt det, om jag ska göra en markering bredvid dikten för varje gång jag läst den, men jag skriver sällan i mina böcker och vet inte om jag vill göra läsandet till något matematiskt. Kanske är det en risk jag får ta.

När kapitlen dessutom bär namn som De hemliga, Flyttfåglarna, Önskepapporna och Ballerinorna, smälter jag genast och förbannar samtidigt min förutsägbarhet. Viktor Johansson har ett språk som känns som en lek. Det är fritt, bjuder in, öppnar, erbjuder andra utvägar.

Kittlade mellan benen när vi kutade från platsen,
som när man gungar nära loopar, som barnorgasmer.
Det unika ljuset från snutlyktor mellan varuhusen,
du skrek five-O som på alla rapskivor och smet, förändrades.
Växte ur dina pojkhänder,
klisterhandskar sprack och slutade hålla min hand i smyg.
Dina skor lyste alltid så rena,
Nike Air max 95 vita som vingar när du sprang,
såg ut att sväva ovanför marken.
Du berättade att de var fyllda av luft.

Samtidigt är det en våldsam diktsamling med krig, barnsoldater, nedbrända skolor, värdetransportrån, störtade flygplan och död. Som rör sig så långt ifrån tjuvrökning, krossande av busskurer och snatteri i kiosken. Det är här jag hittar det som är så främmande för mig, det som jag har svårt att få ihop med att springa över fotbollsplaner, spela dataspel, treva efter någons hand. Men liv och människor är komplexa och gränserna mellan verklighet, lek och fantasi överskridande, därför förenas det ändå.

Ni rånade en värdetransport,
när färgampullerna detonerade i din hand
sköt du föraren.
Du är rädd för åska,
gnider fingertopparna när vi pratar, för att få bort spökbläcket.
Pojken ute i regnet med draken i en blöt lina mot åskmolnen,
ska leda ström ner i vaggan.

Som vanligt får jag känslan av att vara oövervinnerlig när jag läser Viktor Johansson, en känsla som förmedlas genom hela författarskapet. Game over känns som en fortsättning på novellen Jag filmar dina fingrar med skeden som Brevnoveller gav ut under sin första säsong. Game over är äkta på ett sätt som känns befriande efter Eternellers konstruerade science fiktion -verklighet, en tematik som Game over också fångar upp.

Game over är en bok att känna igen sig i och att känna sig främmande inför, därför kan jag inte annat än älska det.

Similar Posts:

• Otryggheten i tryggheten
• Utmärkt röra eller sorglig soppa?
• Undergångsstämning över varje klipp
• En stundtals gnistrande dimma
• Bland tanter, långtradare och vemod

Programmet ser ut som följer, med namn som Hanna Nordenhök, Jenny Tunedal, Mara Lee, Johan Jönsson och Marie Silkeberg.

Jag skulle inte missa den här kvällen för allt i världen, men kan tyvärr inte gå dit. Så därför måste ni gå istället och berätta för mig hur bra det var (eller skona mig ifrån det så jag slipper veta, men antagligen vet jag tillräckligt redan).

Det börjar klockan 19.00 kostar 20 kronor, läsningarna håller på till 21.30, därefter spelar Per Nyström och Ulrika Revenäs Strollo musik.

Det kommer att bli skolavslutning med fest, poesi och musik och det blir aldrig bättre än så! Gå dit!

19.00 – 19.30
Daniel Neurath Ossnevs
Helena Granström
Niclas Nilsson
Hanna Nordenhök
Jenny Tunedal

20.00 – 20.30
Kajsa Sundin
Martina Lowden
Ulrika Revenäs Strollo
Malte Persson
Ida Säll

21.00 – 21.30
Mara Lee
Helena Boberg
Johan Jönson
Hanna Hallgren
Marie Silkeberg

Similar Posts:

• Världspoesidagen 2011
• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?
• Botkyrka goes internationell bokmässa
• Vilket krig för man mot dem man älskar?
• Sval och snygg, men oengagerande

Det är en träffsäker bok Ida Säll skrivit. Den är skriven helt ur barnets perspektiv, fantasirik, rolig och varm, men också skräckinjagande. Boken har ett barnsligt och naivt synfält, men samtidigt lite ängsligt och maktlöst orolig. Det är lika mycket en nostalgisk upplevelse, som en obekväm och utlämnande situation läsaren sätts i.

Diktjaget, en flicka i låg-mellanstadieåldern påminner läsaren om den förvirring som kan uppstå hos barn, den diffusa vetskapen om att allt inte riktigt står rätt till – att så här borde det nog inte gå till. Men varför gör det det då? Barnet finner de mest häpnadsväckande förklaringar, eller om man så vill bortförklaringar till små och stora tillstånd i världen. Utan sentimentalitet lyckas Ida Säll skriva en klockren barndomsskildring helt utifrån ett barns perspektiv. Och det är läskigt att uppleva barndomen så nära inpå igen.

De fragmentariska texterna passar på sätt och vis bra ihop med barnets blick och förstärker det lite ryckvisa och osammanhängande, ibland helfokuserade, ibland oförstående, ibland bara registrerande sätt som ett barn ser världen på. Ändå känner jag mig lite lurad på konfekten. Det känns som om någonting saknas, att boken skulle kunna innehålla så mycket mer. Jag fick aldrig riktigt lära känna flickan ordentligt. Liksom ett barn förmådde hon inte, eller brydde sig inte riktigt om att förklara vem hon var. "Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet" är ingen sammanhållande berättelse, det är en samling ögonblickverk. Barn skriver inte romaner. De skriver sagor, dikter, fantasier och dagböcker.

Similar Posts:

• Otryggheten i tryggheten
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Pojkrum, dataspel och katastroffilmer
• Bokstäver som inte behöver vara tysta
• Suveränt om känslomässig försummelse