Jo Nesbø "Macbeth"

Ella Andrén — Fri, 11 May 2018 22:00:03 +0000

Den korrumperande makten, det är väl ett tema så evigt som något? De berusande ambitionerna? Skräcken för fallet, som bara blir högre och högre, starkare och starkare?

Shakespeares Macbeth fångade det här temat i en ödesmättad medeltida miljö, med borgar och tronpretendenter, åskväder, dimmiga hedar och häxor kraxande vid sina kittlar. Den norske thrillerförfattaren Jo Nesbø tar oss istället med till en namnlös (fast kritiker har fastslagit Glasgow), nedgången stad på 1970-talet och dess korrumperade polisväsende.

Till William Shakespeares 400-årsjubileum härom året lanserade förlaget Hogarth (i ett internationellt samarbete med ett 20-tal andra förlag) en serie nytolkningar av hans pjäser. Först ut var Jeanette Wintersons version av En vintersaga och Howard Jacobsons Köpmannen i Venedig. Därefter kom Anne Tylers Så tuktas en argbigga och Margaret Atwoods Stormen. Bland kommande titlar finns Tracy Chevaliers tolkning av Othello, Edward St Aubyns av Kung Lear och Gillian Flynns av Hamlet, men den här gången har turen alltså kommit till Jo Nesbø och Macbeth.

Här börjar Macbeth som den hårdföre men hygglige chefen för en insatsstyrka, Gardet, inom stadens poliskår. En genomkorrupt polisdirektör har ersatts av en ny och rättskaffens, Duncan, som lovar att rensa upp i träsket. Efter ett stort tillslag mot det lokala motorcykelgängets droghandel utnämns denne Macbeth till ny chef för ”orgbrott”, avdelningen för organiserad brottslighet.

Det skulle han inte ha gjort. Macbeth, eller kanske framför allt hans älskade, kasinoägarinnan Lady, får lust för nästa steg på karriärstegen. Ja, inte bara nästa, förresten. Macbeth och Lady vill snart ha kontroll över hela staden, och de skyr inga medel för att skaffa sig det.

Inte bara omslaget för tankarna till Frank Millers Sin City. Hela Macbeth har något serietidnings-noir, larger-than-life över sig. Glasgow eller inte; miljön är framför allt dystopisk. Fabrikerna är nedlagda, tåget har slutat gå, kriminaliteten och missbruket är det enda som frodas. Våld, maktspel och utnyttjande tränger ut de flesta andra mänskliga relationer. Alla konspirerar mot alla.

Det finns heller ingen ände på det bagage karaktärerna släpar runt på, och kanske är det min största invändning mot Nesbøs tolkning. Shakespeares Macbeth har en tyngd, en suggestiv mystik just i att den lämnar så mycket åt fantasin. Nesbø lyfter istället upp allt till ytan, låter ingenting vara osagt om karaktärernas traumatiska barndomar och det ena med det andra. Ingenting lämnas riktigt osagt – och följaktligen finns heller ingenting kvar att upptäcka under ytan.

Howard Jacobson "Jag heter Shylock"

Ella Andrén — Fri, 22 Apr 2016 22:00:06 +0000

Köpmannen i Venedig hör till de Shakespeare-pjäser med karaktärer större än pjäsen i sig. Då tänker jag förstås framför allt på Shylock, den judiske långivaren med sitt skålpund säkerhet i gäldenärens kött. Den stereotypt gnidige och hämndlystne juden, vars utsatthet och smärta samtidigt är styckets själva blödande hjärta.

Varför då inte lyfta ut Shylock ur den relativt förglömliga pjäsen? Låta honom lägga ny mark och nya tider under sig? Är det ens möjligt för en karaktär som så akut framstår som en produkt av just sin tid och plats?

I Howard Jacobsons roman Jag heter Shylock har författaren gjort i stort sett det. I stort sett, eftersom Shylock på en gång fortfarande är Shylock från Köpmannen i Venedig och dyker upp i vår egen nutid, på en judisk kyrkogård i nordvästra England, där han blir hembjuden av den välbärgade konstsamlaren Simon Strulovitch. Som en Ahasverus, den vandrande eller evige juden, tycks Jacobsons Shylock lika odödlig som gestalten ju faktiskt blivit i litteraturhistorien.

Förutsatt att han verkligen är en person av kött och blod i romanen, förstås. Han framstår som det, men har också drag av en sorts madwoman in the attic, Sandra Gilberts och Susan Gubars tolkning av Bertha Mason Rochester som en försoningslös version av Jane Eyre i Charlotte Brontës roman. Kanske är Shylock helt enkelt Strulovitchs mer kompromisslösa, tveklösa jag?

”Jag är en annan som lever i en annan tid”, måste Strulovitch tänka inför sin gäst. ”Men han beklagade nästan att det var så.” För Strulovitch upplever sin egen situation nästan som en variation på Shylocks. Också han är på väg att, som han ser det, förlora sin dotter till kristna män som inte har annat än förakt och fördomar till övers för hennes far och folk. Förakt och fördomar och behovet av tjänster.

Samtidigt som Jacobsons roman utspelar sig i en värld där Shylock är en karaktär i en gammal Shakespearepjäs som haft sin gång, upprepar sig historien. Inte riktigt som en ny version av Köpmannen i Venedig, utan snarare som en variation på den, liksom musik kan återvända till ett tidigare tema och variera det. Strulovitchs ovilja att avstå sin dotter till hennes nya, ickejudiska krets, ett utstuderat gäng obildade tevekändisar och rika lokala förmågor – verkligen vår tids konsumistiska leisure class – ställer snart situationen på sin spets. Sporrad, naturligtvis, av Shylock.

Precis som i originalet är de centrala frågorna inbäddade i en hel del snåriga, långsökta och förglömliga intriger, men är de båda männen olika eller en och samma? Den sekulariserade och kluvne respektive den rättrogne, evige antagonisten? Är Shylock en ofrånkomlig del av en judisk erfarenhet eller identitet? Det är romanens kärna och behållning, det eviga samtalet, släktskapet och misstrogenheten mellan dessa två. Strukturernas och mentaliteternas brutala seghet. Särskildheten som vägran att infoga sig eller omöjligheten att verkligen släppas in utan att samtidigt förlora sig själv.

dagensbok.com » Howard Jacobson

Jo Nesbø "Macbeth"

Similar Posts:

Howard Jacobson "Jag heter Shylock"

Similar Posts: