Tungt och besvärligt måste det ha varit, dessutom en ganska ovanlig händelse, något att minnas. Ändå kan jag inte erinra mig det ringaste om detta, inte en glimt, inte en skugga.

Sven Delblanc tvingas konstatera att barndomen är en okänd och förlorad värld. De enda verkligt livskraftiga minnena är kopplade till lukt och smak. Han frossar i matminnen från uppväxten. Smöret som smälte på det ångande nybakade rågbrödet. Den råa lukten av nyslaktat fläsk som slog igenom stekoset då det vankades kotletter från den nyss levande gödgalten.

Tankarna vandrar vidare. Vem var egentligen farfar Hermann och skulle han duga som romankaraktär? Här finns en del dokument som sonsonen grävt fram från farfars karriär som faktor på ett tryckeri. Slutsatsen är att nej, den verklige Hermann Delblanc var alltför lik en typisk påhittad figur.

Den komiska svensktyska jargongen, den emotionella yvigheten med kyssar och tårar och raseriutbrott, allt detta skulle jag vara tvungen att dämpa ner eller helt skära bort, annars skulle indignerade kritiker beskylla mig för plagiat av Hjalmar Bergman.

Författaren frågar sig varför böckerna utövade en så stark lockelse. Det var verklighetsflykt, konstaterar han. Skolans tristess, den stränga pappan och det hårda arbetet på bondgården, allt detta uppmanade till flykt.

Tonårens kättja minns Sven Delblanc, men på ett kanske otypiskt vis. Trampa vatten är samtida med avskaffandet av vissa sedlighetslagar. Porren släpptes fri i början av 1970-talet, något som inledningsvis ansågs kulturradikalt och positivt. Med tiden växte skepsisen men Sven Delblanc hade anat oråd hela tiden. Han konstaterar att hans värderingar måhända kan klassas som puritanska, hämtade som de är ur bondesamhället. Lössläppthet motarbetades för att man ville skydda de unga.

Det var en hård moralism, hård särskilt mot kvinnorna, men dess syfte var i alla fall humant.

Han går till storms mot de manliga könsroller som han och kamraterna hjärntvättades med ”som begärde av oss att vi skulle betrakta kvinnan som förbrukningsvara, nattkärl, lavemangskanna”.

Fragmenten övergår i en politisk avdelning. Socialdemokratin hade i början av 1970-talet ett mycket fast grepp om regeringsmakten. Den mest högljudda kritiken kom den gången från vänster. Men Sven Delblanc noterar Torbjörn Fälldin och kåserar om bondesamhällets ansvarsutkrävande av sina förtroendevalda. Samhällskritiken känns både svepande och daterad, dessvärre. Allt kan kanske inte locka lika mycket i en mer än 50 år gammal bok samlade fragment. Men mycket, det mesta, är personligt och engagerande och skrivet med en av de vassaste pennorna jag stött på.

Den tredje avdelningens texter ger interiörer från en vetenskaplig institution vid något icke namngivet universitet (får jag gissa Uppsala). Byråkratin, personalens intriger och ledningens bunkermentalitet skildras med en satirisk munterhet som för tankarna till August Strindbergs Röda rummet. De humanistiska ämnena var hotade då, liksom nu.

Vad var det för projekt Sven Delblanc så ivrigt ville fly undan att det blev en hel liten bok, vid sidan av? Det var nog andra delen i Hedebysviten, gissar jag. Nå, prokrastineringen hade sina gränser. 1973 kom Stenfågel ut som senare skulle följas av ytterligare två romaner i den då omåttligt populära kvartetten av böcker om folket i Hedeby med omnejd. Dessa romaner gavs för övrigt ut på nytt förra året av Nirstedts förlag. Snart dags för en omläsning…

Similar Posts:

• Obegriplig smärta men ingen tröst
• En författargärning i backspegeln
• Obevekligt mot katastrofen
• Uppfriskande respektlös hantering av myterna
• Gipskatten tvingad till dubbelt utanförskap

En sak till: Sara Gordan lägger ibland in direkta kommentarer som författare till ovanstående bok: ”tänkte han [Martin], eller, föreställer jag mig att han tänkte.”. Om det nu har någon betydelse att också den autentiska författaren förekommer i boken.

Vi är nu framme vid romanens inledande mening som lyder: ”Det skulle kunna vara en berättelse om skogen.” Denna mening återkommer flera gånger, i olika varianter om vad denna roman skulle kunna ha varit. I början förstår inte heller läsaren vad romanen ska komma att berätta, förutom att det verkar som att något sorgset och slutgiltigt kommer att inträffa. Eller har inträffat. Något som får karaktären Martin att tänka på hur ett svagt skratt endast får bröstkorgens muskler att röra sig, men är ett skratt som inte räcker upp till munnen, inte kommer i närheten av läpparna. Sådana skratt som är kroppens reaktion på någonting som borde vara roligt, men inte kan vara det i en fiktiv verklighet där allting annat är så fruktansvärt oroligt.

Det är verkligen ett skuggspel som utspelas mellan bokbladen. De minnen Martin har av Veronika måste skrivas ned för att förbli exakta ögonblicksbilder av den skuggvärld som snart ska rasa. Gordan använder upprepningar av fraser eftersom karaktären Martin vill hänga sig kvar vid början av en mening, vid det förflutna, inte tvingas sätta punkt eller komma fram till vad det egentligen är som ska berättas då nästa mening följer.

Språkstilen är inte poetiskt vacker utan snarare mässande, genom de många upprepningarna om vad det här skulle kunna ha varit för bok. Det är fortfarande ingen berättelse om skogen, även om skogen förekommer ganska ofta.

Istället används språket för att förmedla den sinnesstämning som den fiktiva författaren Martin känner. Det är just det som är kruxet med texten: den är inte inbjudande, medryckande eller fängslande. Texten gör heller inte anspråk på att vara det. Men att ”det skulle kunna vara en berättelse om något helt annat” är inte sant. Det som nedskrivits är exakt det som Martin förmådde skriva ned, inte ett ord utöver det. Karaktärerna är skuggfigurer och de förblir sådana även efter läsningens slut. Kanske är det konst. Men skuggor lämnar inga egna avtryck.

Den karaktär som är mest konkret är Hjalmar, han kräks och har sårskorpor; han måste skötas om som en bebis. Det är omhändertagandet av Hjalmar som hjälper Martin ur den handlingsförlamning och den tomhet han känner. Hjalmar ger honom en väg tillbaka till livet och författandet. I slutet klarnar allt, och när Martin kan ta in vad som har hänt Veronika, förstår också läsaren vem (eller vilka) det egentligen var som skulle förpassas till skuggornas land.

Det skulle kunna vara en berättelse om de attityder du kämpar med precis efter att någon har gått bort: maktlöshet, skuldkänslor och ilska över att den du älskat har övergivit dig genom att sluta andas. Därefter beskrivs vägen genom sorgen, och lättnaden – som en varklump mellan skulderbladen som spricker och försvinner – när du lyckas se det vackra i det som har varit och förstår att du själv fortfarande är vid liv.

Romanen ska läsas långsamt, och i små doser – vid skogens slut – där tittar sanningen ut. Först då förstår du kanske vad denna roman skulle kunna vara en berättelse om.

Similar Posts:

• Stram torka
• Dallra, hjärta, dallra
• Du lever i den bästa av världar
• Om upprepning och evig oro
• Norrtullsligan – the movie!

Det fungerar bättre än man kunde tro, faktiskt. Cinemateket anordnar visning till levande improviserat pianoklink (fler pianister med e-bow, tack!) och inom kort sitter hela salongen och… asgarvar? Kan det verkligen vara meningen? Jodå. Att göra kaxig men i slutändan allvarligt menad samhällskritik i stumfilm är fullt möjligt, men Per Lindberg är ingen Ken Loach och efter att först ha följt boken ganska troget (och till och med stoppat in lite rejält snygga specialeffekter i form av dubbelexponering) och fångat det där mörkret under humorn släpper han mot slutet alla tyglar; sjuka Emmy glöms av fullständigt, allt prat om strejker, patriarkat och lika lön för lika arbete lämnas därhän och slapsticken haglar med tappade bröllopsringar och putslustiga missförstånd. Tora Teje får vara lite lagom sarkastisk och Inga Tidblad söt (i nattlinne, därav 15-årsgräns på sin tid) innan alla glatt inordnar sig i tvåsamheten på slutet.

Säkert kan man påstå att Lindberg (och Hjalmar Bergman, som står för manus) i princip har kastrerat Wägners bok, förvandlat den till Austen light om att hitta Den Rätte, att de är med på problemen men sen fegar ur och gör komedi av alltihop, men ändå… det fina med film, stum eller inte, är att en rätt använd kamera kan visa dubbla bottnar. Och när Norrtullsligan slutar med en glad förlovningsfest där den 18-åriga kontoristen Baby fångas mitt i en björnkram mellan den manlige kapitalisten och den gamla rika arvtanten, skrikandes ”HJÄLP!”, vill jag gärna tro att Wägner fick sista skrattet i biomörkret.

Similar Posts:

• Stockholm läser Norrtullsligan
• Avskedsfest för Norrtullsligan
• Varför det är svårt att vara solidarisk
• Stockholm, Stockholm, stad i världen
• Det är något vi måste prata om …

Journalisten Göran Everdahl tar sådana här serierelaterade bekymmer på stort allvar. Och han gör det med varm, inkännande humor. Hans kåserande, glättigt sarkastiska stil som länge varit ett välkommet inslag i tidskriftsspalter och teverecensioner fungerar faktiskt lika bra i fullängd.

Tvål! Kärlek, svek och härligt hat på teve avhandlas både teveseriernas historia (”I begynnelsen var Procter & Gamble”), kända och mindre kända exemplar, stildrag (”Den frysta producenten”), svenska såpadrag och svenska vändningar i utländska såpor (Onedinlinjen på Sverigebesök gestaltat med hjälp av brandskum och inklippta bilder på isberg). Från döden via karaktärernas mytologiska förebilder och såpans stadiebundna uppgång och fall, till varför folk i svenska serier alltid har så konstiga namn och hur man löser skådespelarnas nyckfulla avhopp och påhopp.

Bildmaterialet är fullkomligt underbart. Inte minst de tv-skärmformade och korniga småbilderna med textremsor som ”Döda mig eller älska mig. Men se till att bestämma dig.”, ”Hon har just sålt sin själ till mig…” och ”Skulle vi låta vårt barnbarn uppfostras av en kallblodig mördare?” Känslan av att författaren själv suttit och fotat favoritprogrammen är klockren. Att läsa – eller bläddra i, bläddervärdet är skyhögt – Everdahls bok är som att umgås med ett medfan. Analyserna är kanske inte alltid djuplodande, men gemenskapskänslan i topp.

”Ja, tvåloperor är ofta melodramatiska, orealistiska och brister i logik. Och? Hitta ett mer passande uttryck för samtiden den som kan.” Sådana repliker och hela glädjen med vilken boken är skriven utgör det bästa försvaret för en utskälld genre. Visst, en och annan dramaserie lyfts nuförtiden upp till kult. Till och med Ingmar Bergman erkände att han gillade Dallas. Och åtminstone utomlands finns en mycket spännande och livskraftig populärkulturforskning. Å andra sidan får man till vardags finna sig i att bli fnyst åt om man inte har vett att hålla tyst om sina favoritserier, se lysande intriger misshandlade av reklamkanalernas klantiga klippning och hafsiga översättningar, samt naturligtvis få det allra mesta filtrerat via annonsörspåtryckningar av den amerikanska högern.

Svenska såpor fick en ganska valhänt och seg start. Trots seriedramatiserade litterära klassiker som Hemsöborna och Markurells i Wadköping på 1960-talet vände man sig utomlands för riktig såpa. Till De lyckligt lottade (1976) importerade man manus av Arvingarna-författaren Norman Crisp. London översattes till Göteborg, men överklassmiljön kunde inte ligga mer fel i tiden. Först 1985 blev det regelrätt genomsvensk såpa. Lars Widding skapade karaktärerna till Lösa förbindelser, men hoppade av i protest mot avsnittsförfattaren Birgitta Stenbergs ”vulgära snusk”. Peter Emanuel Falck, kommande skapare av såväl Varuhuset och Rederiet som Tre kronor, var redan här med på ett hörn.

De svenska såpor som när Tvål! skrevs 1998 intog en ganska förnämlig plats i tablåer och media har numera i princip försvunnit. Den dokusåpatrend som bara precis prövat sina vingar med Real World och Expedition Robinson har nu nästan tagit över helt, men också en ny stark generation av framför allt amerikanska serier har sett dagens ljus. Tvål! har åtta år på nacken. Den har i åtta år varit en god upplagsbok och bläddervän, alltid lika generös. Det är bara att se, minnas, förfasas och njuta. Men nog är det hög tid för en uppföljare.

Similar Posts:

• Till populärkulturens försvar
• Men vad ANVÄNDS de till?
• JR eller Bobby, masskultur eller populism?
• En lagom trevlig turistsouvenir
• Sanning =/= fakta

En sak som jag ofta reagerar på när jag läser äldre böcker är användandet av ord som "neger" och "svarting", spontant tänker jag att Bergman måste varit rasist, men sedan kommer jag på att det trots allt är rätt nyligen som ord som dessa "avvecklats", trots det så stör jag mig på detta.

Jac Tracbac, även kallad "Clown Skräck" är en känd clown som alltid presterar bäst när han är rädd, ur rädslan föds hans clowngeni. På många sätt är Clownen Jac en briljant bok, den ångest och rädsla som göder Jacs konstnärskap är samma ångest och rädsla som föder stora konstnärskap. Bra konst föds inte ur intellektet, den föds ur känslorna. Att det sedan är ångest, rädsla och andra destruktiva känslor som göder konstnärskapet är egentligen inte så konstigt, de positiva känslorna skall levas ut, om man försöker skapa någonting av dem blir det bara innehållslöst och löjligt, nej, det är de negativa känslorna som man måste försöka "skapa udden av" och bara för att man känner ångest så behöver inte det man skapar vara ångest.

Benjamin Borck reser till USA för att där söka lyckan, men han lyckas inte få något jobb, till slut tar han så kontakt med släktingen Jonathan Borck, mer känd som clownen Jac Tracbac. Benjamin flyttar in hos Jac, som visar sig ha ett uppdrag till honom. Jac är närmast manodepressiv i sina växlingar mellan barnsliga upptåg och svartaste ångest, han är som ett barn som någon måste ta hand om.

Det är nästan omöjligt att inte se Bergman i Jac och dra paralleller mellan de två, jag kommer på mig själv med att undra om Bergman föraktar sina läsare på samma sätt som Jac föraktar sin publik för att de skrattar åt hans ångest och rädsla. Jag undrar om Bergman är lika ömtålig som Jac, lika ensam, för mig blir de en och samma person när jag läser boken, det kanske är därför jag blir överraskad och litet besviken över slutet, i detta fall har verkligheten överträffat dikten.

Tyvärr är Clownen Jac inte en bok man mår bra av, Bergman har inte lyckats omforma sin ångest till någonting med värme, det finns en gråhet och ett tryckande mörker som smittar av sig, som det inte finns någonting vackert i och därför anser jag att han till viss del misslyckats, även en tragedi skall kunna få läsaren att känna sig lycklig, även en tragedi bör ha en inneboende skönhet som överskuggar mörkret. Det är inte meningen att man skall dras med in i ångesten och mörkret, man skall guidas genom det, men ändå kunna må bra, åtminstone efter att man läst sista sidan, det gör man inte efter att ha läst Clownen Jac, man är en aning nedstämd, man har smittats av den stämning som finns i boken och det är synd.

Hade Bergman lyckats lyfta fram humorn och värmen ett snäpp, inflikat en mer övertygande hoppfullhet och därmed gjort historien ljusare och vackrare så hade jag tyckt mycket bättre om Clownen Jac, nu blev den något av en besvikelse, om än en klart läsvärd bok, men en bok som kostar på att läsa, en bok man nog inte gärna läser om.

Similar Posts:

• Döden är det största sveket
• Norrtullsligan – the movie!
• En liten bok mellan romanerna
• Underhållning om underhållning
• Debutartad debut 2001