Rodham är en roman om Hillary Rodham Clinton och hur hennes liv gestaltat sig om hon inte gift sig med en viss Bill Clinton. Däremot är Bills närvaro mer än dominerande i stora delar av boken. Deras förälskelse går inte av för hackor och mer än en gång tänker jag ”får man skriva så här detaljerat och ingående om verkliga personers fiktiva sexliv”? För den ömsesidiga attraktionen är en mycket väsentlig del av den relation de har, jämte ett ständigt pågående samtal om allt möjligt. Det perfekta paret. Eller kanske inte. För saker händer och på Hillarys initiativ gör de slut. Deras vägar skiljs åt men korsas igen i senare skeden.

Jag har inte läst vare sig Hillary Rodham Clintons egna böcker eller andras biografier över henne så jag vet inte hur nära Curtis Sittenfeld följer verkligheten i de avsnitt som handlar om barndomen och den tidiga ungdomen men egentligen läser jag allt som på djupet rör huvudpersonerna som fiktion. På det omgivande planet ligger dock dikten uppenbart nära verkligheten i de många verkliga händelser och personer som finns med men det blir också kittlande med meningar som inleds ”Som alla vet” och fortsätter med något som inte inträffat. En alternativ presidentlängd. Ett alternativt företagarliv nästan i klass med Bill Gates.

Kronologin är uppbruten men de två längre sammanhängande avsnitten, de där tyngdpunkten ligger, utspelar sig 1970-75 och 2015-2016. Däremellan är det kortare och längre nedslag och ibland återblickar och det finns väldigt snygga vändningar i hur Sittenfeld närmar sig en händelse från flera håll. Någon gång blir det lite för summariskt, en uppbyggnad leder till ett kort konstaterande eller ett hopp i tiden men mestadels blir det levande och organiskt.

Jag tycker mycket om denna fiktiva Hillary. Jag känner med henne och förstår hur hon i vissa fall först långt senare inser hur vissa av hennes handlingar både framstått och påverkat på ett inte helt positivt sätt. Jag tycker om självsäkerheten som finns där redan från början, hur hon har starka åsikter och låter dem höras, men också hur hon försöker vårda sina vänskapsrelationer. Bill är lite svårare att fånga och förstå och en del övriga personer blir ibland mer funktioner än gestalter i egen rätt.

Det är också upplyftande att läsa om flickor och unga kvinnor – och mycket gamla kvinnor – som tycker att det sedan länge är dags för en kvinnlig president. Stödet och deras tal i sakfrågor är som aktivism i litterär form. Däremor är det ganska motbjudande att läsa om en del av det politiska och ekonomiska spelet som kringgärdar en presidentkandidat. Det är något med finansieringen som en så stor demokrati borde hålla sig för god för.

Denna alternativa historieskrivning engagerar mig så pass mycket att jag upplever en spänning på nagelbitarnivå in i det sista – ska den fiktiva Hillary vinna där den verkliga förlorade mot Donald Trump 2016?

Similar Posts:

• Intressant inblick i Vita huset
• Den amerikanska vänstern
• En pusselbit i det stora varför
• Det politiska spelet
• This is not chick lit

Ändå pratar vi förvånansvärt lite om demokratins former, om hur den ser olika ut i olika länder, har sett olika ut i olika tider – och därmed också skulle kunna se annorlunda ut här och nu.

Vill man veta mer om det ska man verkligen läsa den belgiske historikern David van Reybrouks bok Emot allmänna val. Där ställer han våra moderna föreställningar om demokrati helt på huvudet genom att ifrågasätta varför just val och rösträtt alls skulle vara den självklara formen av demokrati.

Vänta, va ..? Eller hur?

I de antika styrelseskick som brukar kallas ”demokratins vagga” (sak samma hur få det var som faktiskt fick göra sig hörda i den) så var röstning bara en mindre del av förfarandet. Det dominerande sättet att utse representanter var istället lottning, vilket gällde även för ett antal italienska stadsstater. De beslutande församlingarna bestod av ett slumpvis sammansatt antal medborgare, inte av valda representanter.

Först efter de amerikanska och franska revolutionerna, när ”frihet, jämlikhet, broderskap” skulle institutionaliseras, började röstning få den verkliga särställning som den har idag, men det berodde inte alls på att det ansågs mest demokratiskt. Tvärtom. Någon sorts ”pöbelvälde” skulle absolut undvikas.

Sedan dess har rösträtten naturligtvis utvidgats betydligt genom inte minst arbetarrörelsens, kvinnorörelsens och medborgarrättsrörelsens kamp. Men tänk om det i grunden ändå är ett systemfel? Om den ”elektoral-representativa” demokratin faktiskt inte är det bästa systemet?

Van Reybrouck har onekligen samlat en rad argument för att så är fallet. Politikerföraktet som grasserar, missnöjespartierna som växer, det alltmer utbredda suktandet efter en stark ledare. Har demokratin som vi känner den kommit till vägs ände?

Jag är inte övertygad om att Van Reybrouck har rätt, men det spelar mig mindre roll. Det intressanta är att han diskuterar frågorna på ett spännande sätt, genom att öppna historiska dörrar som, åtminstone delvis, fallit i glömska. Och såklart borde vi hela tiden grubbla på hur samhället kan göras bättre och mer demokratiskt, vrida och vända på tillvarons möjligheter.

Visionen om ett politikerlöst (men medborgaraktivt) samhälle lär kunna kittla en hel del läsare, men det finns också ett antal invändningar jag skulle önska att författaren svarade på. Hur undviker man till exempel att roterande, lottade medborgarrepresentanter blir alltför beroende av tjänstemän och experter? Att de sinsemellan kommer att ha väldigt olika resurser? Vad är det som säger att risken för korruption skulle minska och inte istället öka med större rotation? Hur skulle man rent praktiskt avveckla professionella politiker och partier?

Låt mig avsluta med att lite lagom anspråkslöst pitcha detta som en programidé till SVT: lotta ut en medborgarpanel och ge dem, enligt Van Reybroucks modell, gott om diskussionstid, möjlighet att kalla in och fråga ut olika typer av experter om de vill, och ett uppdrag att lösa ett eller annat långsiktigt problem – klimatfrågan, kanske, eller varför inte demokratins framtid. Jag skulle mycket, mycket hellre lyssna på en sådan diskussion än att höra ännu en omgång kändisar prata ut om sina barndomstrauman.

Similar Posts:

• Fräscht utmanande om folkstyret
• Jakten på demokrati
• Demokrati! Revolution!
• En konservativ sörjer sin flock
• Det politiska spelet

I Politiska fiktioner heter valvinnarna visserligen George Bush, Bill Clinton och George W Bush, men det är egentligen inte det centrala. I fokus för Didions texter står istället det politiska spelet, den politiska klassen eller eliten om man så vill – de politiska, ekonomiska och mediala makthavare som behåller makten som en intern angelägenhet, där ideologier och väljare spelar en försvinnande liten roll.

Ja, visst låter det i stort sett som de förklaringar som getts de senaste månaderna till Trumps framgångar? ”Eliten” har inte lyssnat till folkets ”oro”. Hör man till exempel på den partiledardebatt som hölls i riksdagen häromdagen tycks deltagarna pricka in alla de kodord som Didion skriver om, de som i själva verket ska signalera att man har fattat nu att ”vanligt folk” faktiskt är hjärtligt trötta på minoritetsrättigheter och identitetspolitik av olika slag. Nu ska man ställa krav, kräva motprestationer, ta ansvar och hårdare tag.

Detta kommer knappast att lösa något. Inte att minska något ”utanförskap”. Fast ärligt talat kommer Didion knappast med några konstruktiva lösningar heller.

Här kommer vi till den mindre aktuella och nog faktiskt dominerande sidan av Politiska fiktioner. Den är en mycket detaljerad, inte sällan raljerande, skildring av det politiska spelet mellan 1988 och 2000 och, tja, det är faktiskt ganska länge sedan. Mängderna av namn och företeelser är ganska svåra att följa om man inte såväl följde som minns dessa valrörelser mycket väl (själv var jag åtta år 1988). De ingående personangreppen på den ena eller andra politiska skribenten känns inte heller särskilt spännande, eller ens sympatiska, att läsa så här 15 år efteråt, och den allmänt hyllade stilisten Didion måste jag säga går mig lite förbi. Kanske har det med översättningen att göra, kanske bara med att jag inte riktigt greppar sammanhanget kring hennes vassa ironier.

Bitvis har förstås det som numera blivit historieskrivning intresse. Didion menar till exempel att skandalerna kring Bill Clinton, som till så stor del fortfarande ligger hans hustru i fatet, egentligen aldrig intresserade det amerikanska folket nämnvärt, utan var en produkt av det politiska etablissemangets upprördhet och politiska motvilja. Hon påpekar också, lite i förbifarten apropå George W Bushs konservativa kristendom, hur religiösa inslag som ”in God we trust” på amerikanska sedlar eller ”one Nation under God” i trohetseden i själva verket är sentida tillägg. Om de här nykonservativa strömningarna, som tycks gripa omkring sig såväl i Europa som i USA, hade jag gärna läst mer.

Kärnproblemet i Politiska fiktioner handlar, som jag uppfattar det, ändå om varför ”USA:s största parti”, den tysta majoritet som inte ens orkar bry sig om att rösta, inte gör det. Om vad som egentligen skulle kunna få dessa ickeväljare att tro på demokratin tycks Didion inte ha särskilt mycket alls att säga. Hon pekar ut vad som är fel på amerikansk politik, men hon presenterar egentligen inga alternativ. I Politiska fiktioner är den tysta majoriteten fortfarande tyst.

Similar Posts:

• En pusselbit i det stora varför
• Morgondagens president?
• Slutet på en era?
• Min president var svart
• Den amerikanska vänstern

Ja, hur kunde det hända? Följer man media så finns det ett ganska brett spektrum av förklaringsmodeller att ta till sig av. Jimmie Åkesson myser i Aktuelltstudion när han berättar att det beror på avgrunden mellan vanligt folk och kultureliten. Cissi Wallin är lika säker på sin sak när hon i Metro förklarar att det är för att Hillary är kvinna. Många pekar på att det beror på en mängd förklaringar (där såväl Jimmies som Cissis ingår). Men den ständigt återkommande förklaringen är att Hillary tillhör det numera så avskydda politiska etablissemanget i Washington D.C.. Den elit som har tighta band till Wall Street och försvarsindustrin men också är bundis med både folkvalda makthavare och chefer för mäktiga myndighetsorgan. Och ingen personifierar nog detta bättre 2016 än just Hillary Clinton.

För det har hon blivit hårt attackerad, både från vänster av Bernie Sanders under primärvalen och från höger av Donald Trump under presidentvalskampanjen. Två motståndare som på höger-vänster skalan står väldigt långt från varandra men där argumenten kring just Hillarys etablissemangstatus är väldigt lika. För den som inte riktigt fått nog av presidentvalet, ja personer som inte riktigt vill köra cold turkey efter ett års klicka-blåa-och-röda-delstater-på-270towin.com-knarkande finns det lindrigare vägar tillbaka till verkligheten. Orsaksfrågan är en metod och vill man djupdyka i Hillarys kopplingar till det militärindustriella komplexet och se det utifrån ett kritiskt vänsterperspektiv kan Diana Johnstone vara din hjälp på vägen,

Att hon är kritisk råder det ingen tvekan om. Det räcker med att kika på framsidans Lady Macbeth-liknande Hillaryporträtt. Ganska snabbt in i läsningen radar dock problemen upp sig. För det första så är detta inte primärt en bok om Hillary Clinton utan en allmän genomgång av tveksamheter inom amerikansk utrikespolitik sedan kalla krigets slut men där författaren, faktiskt inte helt olikt Donald Trump, lyckas få det mesta till Hillarys verk. Även om det finns ett tydligt startdatum: 1995 och USAs engagemang i Bosnienkriget. För dessförinnan ägnade hon sig bara åt vanligt first lady business med barns rättigheter som specialitet. Men där får hon (precis som alla andra kvinnor i maktposition, vilket författaren menar är oundvikligt då kvinnor på denna nivå bara kan hävda sig genom att vara hårdare än sina manliga motsvarigheter) smak för krig. Och har man väl fått det, så blir man snabbt neokonservativ och gör vad helst som står i ens makt för att inneha ämbeten som gör att man kan fortsätta göda det militärindustriellakomplexet med fler krig.

Det andra stora problemet är att författaren intar ett kritiskt perspektiv till det mesta som skett inom den amerikanska utrikespolitiken men inte nöjer sig med att påpeka tveksamheter och dubbelmoral utan också nästan skönmålar den andra parten i konflikten. En argumentation av svart-vit och populistisk modell som också den ligger väldigt nära Donald Trumps.

En stor del av boken behandlar krigen i det forna Jugoslavien där USAs inblandning enbart har till syfte att skapa en orsak till NATOs fortsatta existens. Visst finns det här en hel del poänger (inte minst kring Kosovokriget och bombningen av Serbien) och att det medan kriget pågick fanns en förenklad bild i västslig media av de goda (Bosnierna och senare Kosovoalbanerna) mot de onda (Serberna). Men Johstones beskrivningar 25 år efter händelserna gör tyvärr inget för att balansera upp bilden, utan förflyttar bara den tidigare påstående skuldbördan 180 grader. Detta med meningar som att Tysklands tidiga erkännande av Kroatien var för att: ”utgöra en historisk revansch för den germanska världen över slaverna och ge tyskt inflytande över den eftertraktade medelhavskusten” och förklaringsmodeller som att den Serbiska sidan i Bosnienkriget ägnade sig åt rent självförsvar medan den Bosniska sidan hade hjälp av muhadjahedinkrigare från Afghanistan som spelade fotboll med avhuggna huvuden.

Kapitlet om Libyen blir precis som ovan ett exempel på hur Johnstone måste gå hela varvet runt. Det är såklart ingen bra idé att bara gå in och krossa ett lands styre med rent militära medel och sedan enbart ersätta det fallna styret med floskler om demokrati, det har ju inte bara historien, utan också nutidshistorien visat. Men ”Hennes eget krig” (namnet är på ett kapitel i boken) och USA:s historiska aggressiva roll gentemot Libyen är liksom inte tillräcklig. Istället måste en hyllning målas upp över den progressive Gadaffi, som inte är en diktator utan sitt lands Vägvisare (hon använder stort V). När han tog över 1969 hade han en hel del progressiva idéer och visst har han genomfört reformer som varit Libyens folk till godo. Men att rakt igenom skönmåla en person som Gadaffi ger tveklöst lite ”bad judgment” över författaren och förminskar hennes argumentation på andra punkter där hon har poänger och intressanta angreppsvinklar.

Drottningen av kaos är egentligen en bok om amerikansk utrikespolitik under perioden från Bill Clintons tillträde i Vita huset till när Hillary avslutade sin tid som utrikesminister i samband med Barack Obamas återval och man får en liten känsla av att hon rider på presidentvalsvågen och det naturliga suget efter böcker om kandidaterna. Nu när Hillary efter årtionden med imponerande titlar är bara privatpersonen Hillary så har denna bok ett värde som del i den stora förklaringen. Den ger en viktig pusselbit för att förstå utgången av ett val som redan är historia.

Similar Posts:

• Den amerikanska vänstern
• Morgondagens president?
• Om ett annat val
• Det politiska spelet
• Min president var svart

Fortfarande, efter att ha läst den, har jag svårt att säga om det beror på ett närmast patologiskt egensinne eller på en uttänkt strategi – det går inte en dag utan att Trump skapar nya rubriker. Medan motståndaren Hillary Clinton tycks dömd att älta samma frågor om och om igen rusar Trump vidare, vidare. Det finns inte många ståndpunkter på den politiska kartan som han inte intagit vid ett eller annat tillfälle, han ljuger närmast vanemässigt utfrågarna rakt i ansiktet, men ingenting verkar kunna stoppa hans framfart.

Vare sig han vinner eller förlorar i morgon är det svårt att föreställa sig att det blir det sista vi hör från affärsmagnaten, dokusåpastjärnan och populisten Donald Trump.

Han är förstås fascinerande i sig, men det är ändå boktitelns andra beståndsdel som får mig att plocka upp paret Saarikoskis skildring: ”vredens Amerika”. I USA, i Europa, i Sverige och Finland – överallt finns de ju, olika typer av populistiska politiker som underblåser och kopplar in sig på ett kraftfält, en väldig vrede som för mig är skrämmande och, delvis, svår att förstå. Det vill säga, nog finns det skäl att vara arg över samhällsutvecklingen, men varför är det så ofta figurer som Donald Trump, Bert Karlsson och Ian Wachtmeister eller Silvio Berlusconi som lyckas mobilisera den där kraften? Hur kan ytterst väletablerade, välbärgade och minst sagt moraliskt svårfångade typer framstå som folkliga hjältar?

Det där är tyvärr frågor jag får fortsätta att leta svar på någon annanstans, för i paret Saarikoskis Trump och vredens Amerika spelar väljarna trots allt en mycket liten roll. Vi får möta några enstaka, och jag önskar att det större politiska sammanhanget getts betydligt mer utrymme än så. Fokus ligger istället nästan odelat på Trumps biografi och agerande, och vilar också tungt på andra författares böcker och artiklar. Det är lite tråkigt, men förstås ett resultat av att få personer verkligen trodde att Trump skulle ta sig så här långt i presidentvalet.

Att det gått snabbt i den här bokens produktionsprocess märks inte minst på översättningen och korrekturgranskningen. Min inneboende språkpolis ger sig ständigt till känna och stör läsningen med än den ena, än den andra invändningen. Varför översätter man till exempel till New Yorks ”centralpark” men envisas med att skriva ”business” i alla upptänkliga sammansättningar där ”affärs-” eller ”affärer” hade flutit så mycket bättre?

Kanske är det petitesser man får ta om man vill ha aktuell nyhetsbevakning i bokform (och var ska man annars hitta den nu för tiden?), men visst är jag en smula bortskämd av Martin Gelins välskrivna och breda skildring av Clinton-kampanjen. Laura och Saska Saarikoski slutar i alla fall med en intressant framåtblick: Vad skulle vi kunna förvänta oss om Trump vinner i morgon? Vilka av alla delvis motstridiga löften kan han ha möjlighet eller intresse av att faktiskt genomföra? Och, inte minst, vad händer om han förlorar?

Similar Posts:

• Den amerikanska vänstern
• Min president var svart
• Mellan Jamestown och Charlottesville
• En pusselbit i det stora varför
• ”Postsanning är prefascism”

En höger finns ju onekligen – jag vågar nog drista mig till att kalla det ”idiothöger” i det här läget – med sin valde republikanske kandidat Donald Trump. Har det någonsin varit så långt mellan de båda huvudmotståndare som i valet nu i november, tro?

Polariseringen tycks bara öka och öka i amerikansk politik, men demografin, den ”majoritet av minoriteter” som består av unga, kvinnor, etniska och sexuella minoriteter, lutar mer och mer åt vänster. Allt fler vill ha större ekonomisk jämlikhet, sociala rättigheter och skyddsnät och en mer miljövänlig politik. De utgör den koalition som valde Barack Obama 2008 och 2012, och 2016 ser USA-korrespondenten Martin Gelin Hillary Clinton som den logiska, mer sakpolitiskt orienterade fortsättningen på den linjen.

Det är en ganska annorlunda Clinton som vunnit sitt partis nominering 2016 än den som förlorade mot Obama för åtta år sedan. Då tonade hon ner inte minst sitt feministiska engagemang – många menade att hon helst ville få väljarna att glömma att hon själv var kvinna – och framställde sig som en pragmatisk och proffsig mittenpolitiker. Efter åren som Bill Clintons First Lady, som senator och som utrikesminister under Obama kan hon nu äntligen segla på vänstervindarna, men uppfattas ofta som mer hjärna än hjärta. Där ligger kanske kampanjens främsta utmaning i år.

För trots att Clinton enligt en undersökning talar sanning i 95 procent av fallen – att jämföra med 46 procent för Sanders och ynka 12 för Trump – uppfattar många henne som oärlig, kall och cynisk. Hur har det blivit så? Är det en fråga om personlighet, om ett långt liv i rampljuset som krävt sina kompromisser, eller om kvinnliga politikers särskilda villkor?

Det är det förstås svårt att ge ett rakt svar på. Däremot tecknar Gelin överlag en spännande och intressant bild av kvinnors villkor i USA generellt, om de olika rättviserörelser som under de senaste decennierna alltmer fått syn på varandra. Bland det mest tankeväckande tycker jag är att han inte, som så många andra, ställer det som brukar kallas identitets- och fördelningspolitik mot varandra. Istället ser han alltsammans som delar i en större rörelse.

Det är framför allt som beskrivning av denna breda vänstervåg som Den långa kampen har sitt läsvärde. Titeln och undertiteln ”Hillary Clintons väg till makten” är med andra ord en smula missvisande. Den som framför allt söker intima detaljer om Clinton själv har inte särskilt mycket att hämta här. Gelin använder henne snarare som en ingång till en politisk strömning. Han fokuserar istället på väljarna, kampanjens ”everyday Americans”, och på själva sakfrågorna och tecknar läget för aborträtten (illa åtgången i republikanskt styrda delstater som Texas), bristen på föräldraförsäkring och barnomsorg.

Det är ett fokus påtagligt vidare än det maktspel böcker om politik ofta bjuder på. Här handlar det om politik som frågorna om hur vi kan leva tillsammans på bästa sätt. Det önskar jag mig av betydligt fler författare i genren.

Similar Posts:

• Han vågar hoppas
• Intressant inblick i Vita huset
• En pusselbit i det stora varför
• Morgondagens president?
• Om ett annat val

Där hennes Levande historia är skriven med ett tydligt syfte, att lägga grunden för den hitills framgångsrika kampanj hon drivit är Min far hade en dröm skriven för att berätta en historia. Publicerad 1995, efter att Obama blivit den förste svarte ordföranden någonsin för tidskriften Harvard Law Review, finns det vissa drag av ungdomlig tvärsäkerhet, även om Obama var 34 år när boken gavs ut.

Det tar sin början när Obama får ett telefonsamtal från sin faster. Hans far, bosatt i Kenya sedan många år, har dött i en bilolycka. Faderns död ger upphov till en kris, och Obama påbörjar ett sökande efter den far som han idoliserat så hårt. Att inte passa in. Att inte höra hemma någonstans, vare sig i det vita Amerika eller det svarta Kenya, det är Baracks dilemma. Han berättar sin släkts historia med en otrolig ömsinthet, men samtidigt väjer han inte för det svåra: faderns och morfaderns alkoholism, hans mors svaga sidor, sina egna tillkortakommanden och drog- och alkoholbruk.

Den amerikanska politiken handlar till mångt och mycket om strategier och ränkspel. Och pengar. Därför utmålas Obama i valrörelsens media som oerfaren, naiv, oförmögen att omsätta tanke i handling och Clinton som kall, hård och beräknande, en maktpolitiker. Det är smutsigt. Men just nu intressantare än på mycket länge. The Audacity of Hope, Obamas senaste bok, må vara, för att citera Björn Waller, en jobbansökan. Min far hade en dröm är det definitivt inte. Titeln till The Audacity of Hope är hämtad från en predikan i en av de många kyrkor i Chicago som Obama, själv inte troende, besöker under de år han arbetar med att försöka organisera innerstadsborna. Väldigt amerikanskt pretentiöst, men Obamas budskap är ju att vi måste våga hoppas. Och han verkar tro på det själv. Hans founding fathers är inte bara Washington & co, hos Obama lyser Martin Luther King och andra ledare för medborgarrättsrörelsen lika starkt.

Förtjänstfullt översatt av Thomas Engström (varför använder inte fler översättare fotnoter? MERVÄRDE, stavas det, det skänker glädje ända in i hjärtat åt juristen i mig) är detta den intressantaste biografi en politiker utkommit med på mycket, mycket länge. Den fick iallafall mig att välja Team Obama. Dessutom kan han skriva. Bara en sådan sak.

Similar Posts:

• Den amerikanska vänstern
• En fräckis
• Spännande men alldeles för spattigt
• Intressant inblick i Vita huset
• Min president var svart

Ganska intressant, eller hur? Det är uppenbart att det rör sig om en intressant kvinna, intelligent och självständig. Under Bill Clintons två presidentperioder utsattes hon för angrepp från alla håll, för sin vilja att vara en egen person, för påstådda olagligheter kring hennes arbete på en advokatbyrå i Arkansas, för en misslyckad fastighetsaffär, till och med för hennes frisyr. Lägg till det hennes makes mycket välkända otrohetsaffär och man börjar undra hur mycket en person kan stå ut med, för att inte tala om hur man kan vilja fortsätta inom politiken efter en sådan upplevelse.

Men Hillary Rodham (hon tog namnet Clinton när hon insåg att det faktiskt (på riktigt!) hämmade Bills karriär att hon behållit sitt flicknamn) har under hela tiden verkat ganska oberörd, kall nästan.

Jag och mina vänner har nog ansett henne en smula korkad och tyckt synd om henne för att hon inte lämnat sin puckade man. Levande historia klargör att hon absolut inte är korkad och att det kanske var synd om henne när det stormade som värst, men att hon tagit sig igenom det hela med värdigheten åtminstone delvis i behåll, vilket gjort att hon nu respekteras på ett nytt sätt. Hon har även visat sig göra ett bra jobb som senator.

Om jag nu ska gå in på boken, hennes memoarer, så är det klart att den innehåller vissa element av irriterande amerikapropaganda och självförhärligande, för att inte tala om den outhärdliga amerikanska självgoda kristenhet som tyvärr är ett måste för politiker i det Stora Landet i Väst.

Det drar ned mitt omdöme en smula, att denna uppenbart intelligenta och ambitiösa kvinna har en bönegrupp (!), att hon och Bill tackade Gud för hans seger i presidentvalet osv. Men så har jag aldrig heller förstått den där helt självklara amerikanska religiositeten.

För att vara memoarer är Levande historia förbluffande fri från tråkigheter och familjeanekdoter. Skönt. Boken huvudtema är istället politik, eller rättare sagt spelet bakom politiken. Enligt Hillary var orsaken till Whitewater, en nära väns självmord, undersökningen angående huruvida hennes advokatbyrå fick jobb från staten under Bills guvernörstid, Paula Jones och Gennifer Flowers-affärerna samt till en viss del Lewinsky-skandalen arrangerade av högerlobbyn för att vända folkets uppmärksamhet från politiken och från det faktum att Bill Clinton var en av de bästa presidenter USA haft. Hon menar att många drivs av egoistiska personliga själ, att de haft ett horn i sidan till Clintons personligen och att de inte förmår se så långt som till landets bästa.

Den delen av boken som behandlar skandalerna är också den tråkigaste. Den delen är som ett enda långt försvarstal. Väldigt många konstiga sammanträffanden, och Hillary har logiska svar på allt.

Det känns lite väl genomskinligt. Samtidigt förstår jag att hon vill försvara sig.

Som memoarer betraktade är Levande historia mycket bra. Författaren ger en livfull och målande insikt i livet i Vita huset, hur hon kämpat för att hålla dottern Chelsea utanför rampljuset. Samtidigt handlar boken mycket om hur det är att varit att som kvinna växa upp på 50- och 60-talet hur mycket förändrats men inte allt. Frustrationen över att tvingas inordna sig i "bullbakeriet" för att accepteras av väljarna, ilskan över att inte vara en egen person, samt insikten om att allt man gör, även vilken frisyr man väljer, nagelfars och kritiseras.

Slusatsen blir att detta är en kvinna att se upp till, en iallafall yrkesmässig förebild för unga kvinnor. Och sådana finns det sorgligt nog alldeles för få av.

Similar Posts:

• Den amerikanska vänstern
• Om ett annat val
• Han vågar hoppas
• Det politiska spelet
• Morgondagens president?