Jonas Joelson uppvisar med sin debut Tabula Rasa Hotels en välbekant skildring av just dessa unga män. För även om reklambranschen är ny för genren så är det mest en uppdatering för 10-talet, historien som sådan innehåller alla de obligatoriska momenten som inte är lika tidsbundna. Huvudpersonen David Skoglund, vars CV till stora delar påminner om författarens eget, är byråns stjärna. Han levererar idéer. Det gör han utan att direkt behöva anstränga sig och istället kan han lägga sin tid på att missköta relationerna till sina vänner, flickvänner, älskarinnor, kollegor och kunder, att dricka, att ta droger och att bara vara trendig och modern. Han är cynisk, ironisk, allmänt otrevlig och tar för sig av Stockholms uteliv med ett aldrig sinande självförtroende. Men sen händer något.

Hela romanen är uppdelad i ett före och ett efter, där ett halvår i tid skiljer vartannat kapitel åt. I efter-delen har Davids stjärna dalat ordentligt. Som person är han dock ganska oförändrad för det enda som egentligen ändrats är att hans status, hans relativa värde i förhållande till sin omgivning. Ofta brukar ju en person på väg utför väcka en viss sympati hos läsaren. Även om situationen är självförvållad så sitter man ju liksom och håller andan och tänker lite ”nej, gör inte det där”. Så icke här, David är osympatisk oavsett statusläge och det skall inte alls tolkas som negativt, för det omvända hade gjort det hela olidligt.

När jag för länge sedan läste Per Hagmans Cigarett var det (vilket jag tror även gäller för Joelson) med en enorm fascination för just den ytliga, men ändå så lockande framställningen av utelivsdekadensen i huvudstaden. På senare år har jag läst flera av dess gelikar, med samma typ av huvudperson, och för sammanhanget kan Tomas Jacobssons Morfin och Henrik Langelands Wonderboy nämnas vilka med dess huvudkaraktärers yrkesroller än mer knyter an till Tabula Rasa Hotels. Så genren är välbekant. Men när jag läser denna roman uppstår ändå en slags trötthet som jag inte upplevt tidigare. En trötthet som faktiskt förvånar mig då denna roman ändå inte kan sägas vara sämre än de två nämnda.

Tabula Rasa Hotels är faktiskt både medryckande och har de rätta tidsenliga miljöerna. Man kan utan att överdriva även säga att den utgör en slags tidsdokument, för även om den kretsar kring en värld med ganska få invånare så har ju reklambranchen både en stjärnstatus och en avgörande betydelse för att upprätthålla konsumtionssamhället. Ja i boken finns även ett ganska skojigt parti om framtiden för konsumtionssamhället, där en isländsk visionär pratar om den framtida intoleransen som kommer att möta de kroniskt överkonsumerande. Hur dessa kommer att ses som parior som förstör vår planet och som därmed måste skickas i läger för omskolning. Ett annat parti som också är ganska roande är det där huvudpersonen konstaterar att nästan alla hans idéer är snodda från konsten och hur han betraktar konstnärer som en slags dåligt avlönande underleverantörer till reklamarna. Mindre roande är dock de alldeles för långa sexscenerna, vilka snarast kastar en tillbaka i tiden till tioårsåldern när man kunde hitta plastpåsar fyllda av porrblaskor vilka alltid innehöll en sektion med fejkade ”läsarnas egna berättelser”, betygssatta med ett honorar på några hundra kronor (för övrigt en litterär upplevelse jag tror är förpassad till historiens stora skräpkorg!).

Ja Tabula Rasa Hotels innehåller alla de delar som behövs för att följa i traditionen av den svenska generationsromanen. På det sättet påminner romanen om en konsert med Iron Maiden, en Bondfilm eller en måltid på McDonalds: man vet nämligen exakt vad man får. Fast det kanske är just det som är problemet.

Similar Posts:

• Tabula Rasa Hotels
• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Ja, eller hur?!
• Hemskt och hemskt fint om Gotland
• Farväl Falköping

En av dem – om än fiktiv, men det rår han väl inte för – var Christian ”Wonderboy” von der Hall vid norska Scandinavian Media Group. Det här är hans story.

Han har nämligen en idé. Ta de gamla hederliga norska förlagen som odlat skägg sen Ibsens dagar, slakta dem, slå ihop dem, och gör om dem till ett slags helnordiskt amazon.no. Yes. Med honom själv som chef, givetvis. Och i samma veva kan han passa på att hämnas på förlagsjättarna för att de drev hans fars lilla smala förlag i konkurs och gubben själv till självmord. Och det är bråttom – inte för inte är hans stora intresse armbandsur, som han måste kasta ett öga på och visa upp hela tiden. Alzheimers går i hans familj, och han är övertygad om att han inte kommer att få en lång och skön ålderdom; han måste lyckas NU. Alltså börjar han så hemligt som möjligt förbereda det största uppköp norskt näringsliv skådat – samtidigt som han måste hålla ihop sin familj och försöka låta bli att gå till dominatrixer.

Detaljerat blir det ibland; det var länge sedan jag fick så här mycket användning för mina ekonomikunskaper. Jag vill minnas att en sak vi fick itutat oss var att man ska sätta ETT tydligt mätbart mål att sträva emot – så redan där är von der Hall illa ute med sina idéer om att bli rik på både pengar, framgång och inflytande och hämnas samtidigt.

Buzzen runt Wonderboy vill gärna få oss att tro att det här är en ”Norwegian Psycho”. Och på ytan finns det likheter; en ung framgångsrik streber som offrar allt på sin väg uppåt, som när ingen ser hänger sig åt bisarr sex och mörka tankar… men samtidigt är Christian von der Hall väldigt olik Patrick Bateman. Smått neurotisk, stressad, osäker – och masochist. (Och något Bateman aldrig är: en loser.) Lite stör jag mig kanske på att Langeland om och om igen använder knepet att fadea ut en scen och sedan bit för bit låta oss gissa oss till vad som hände… det blir tjatigt när man gör det hela tiden.

Men vare därmed hipp som haver; det blir underhållande satir, och elak sådan, men samtidigt tar Langeland udden av elakheten genom att göra von der Hall till en ganska ömkansvärd figur. Vi läsare vet ju något han inte vet; att oavsett hur mycket han stressar och kämpar för att hinna först till guldkrukan vid regnbågens ände så kommer dotcomkraschen att tömma den från andra hållet, och risken är att han förlorar hur han än spelar.

Jag minns att jag till min gamla Commodore 64 hade ett spel som hette Wonderboy – ett hopplöst plattformsspel som alltid slutade med att man kraschade och dog. Där hade man dock extraliv. Man ska nog inte tycka alltför synd om von der Hall (och hans mindre fiktiva medkapsejsare), men Langeland har åstadkommit en intressant – om kanske inte lysande – bok med en huvudperson som är blott alltför mänsklig. Det är mänskligt att fela, som Per Spelman sade när han bytte bort sin endaste ko.

Similar Posts:

• Spår efter en familj
• Ett dockhem i romanform
• Och vad är värt att leva för?
• I huvudet på Henrik Falk
• In i den norska dimman