Hur det än förhåller sig med den saken, bär huvudpersonen i romanen Galanterna tilltalsnamnet Dagmar. Hon har just flyttat från uppväxtens hemby och lämnat sin ständigt suckande mamma ”vad går du där och slarvar för, sluta dröm flicka! Sådant där trams har ingen råd med.” I Helsingfors har Dagmar fått jobb som modist hos Eva och hon får mer och mer ansvar för arbetet med damhattarna och deras försäljning. Bostad delar hon med Hilma, som är frejdig men också modig. Året är 1912.

Vänskapen omfattar strax ytterligare två väninnor. De har alla olika bakgrund och när de umgås hämtar de kraft hos varandra. En kväll omringas de av påflugna män – vilket blir startskottet för dem att ta på sig herrkläder. De får för första gången själva göra beställningar på restaurangerna, kasta sig i slagsmål och fjärta hur de vill. För att inte tala om rörelsefriheten som kläderna i sig medför, att det skulle vara en så omtumlande upplevelse?

Helsingfors är staden där Dagmars klientel talar svenska, ryska och finska:

[---] när alla språk är representerade och orden blandas i luften som en bisvärm och eftersom det är mode de talar om så kryddas alltihop med franskan, très de chic och à la mode och comme il faut.

Bara blanda det som behövs i stället för att ta ställning i den heta debatten som kallas språkfrågan.

I boken återges verkliga tidningsurklipp som gör att världen utanför smiter in i fiktionen. Läsaren och Dagmar tar del av rösträttskampen för kvinnor i London, Titanics förlisning och stölder i hemstaden. Några fotografier har flikats in. Bilderna är relevanta – och ännu mer förstår jag när jag läser författarens efterord.

Av allt att döma (men inget som Dagmar anar ännu) är dessa månader en tid som aldrig kommer tillbaka. I huvudsak präglas gestaltningen av en självklar livslust även om mörkare tankar och händelser också ryms. Jag tycker mycket om hur författaren framställer Dagmars ungdom och oerfarenhet utan löjeväckande drag. Dagmars registrerar hur samhället gör skillnad på folk och folk och hon bidrar till väninnornas diskussioner som ofta sker i ringlande tobaksrök. En tänd cigarrett ger nya dimensioner – tid för eftertanke, bekräftelse av något som någon av väninnorna nyss sagt, eller längtan efter något annat.

I romanen är porträttet av Dagmar djupast men de andra tre får också tämligen skarpa konturer. De saknar varken ambitioner eller undviker att ta ställning när större händelser påverkar den ursprungliga gemenskapen. Dagmar tar intryck och smälter incidenter likt många kreativa människor som får mer skaparenergi av konflikter som uppstår. I hennes fall hägrar drömmen om att lyckas skapa en hattmodell som fångar tidsandan. I min läsning kan jag inte låta bli att associera till begreppet ”Den nya kvinnan”, som förekom i offentlighetens debatter när utbildade yrkeskvinnor började ta plats i början av 1900-talet.

Omslaget till boken kunde inte ha valts bättre. Teckningen är ett lyckokast som exakt fångat äventyrets år för de fyra väninnorna i Helsingfors. Månne kan illustratören Sanna Mander göra ett tryck som kan beställas för inramning?

Similar Posts:

• Krigsbarn i Småland
• Gripande om svenska resenärer 1912
• Banbrytande mode
• Lågmält dramatiskt
• Midsommarvåndor

Det är rappt berättat och påminner om böcker av Marian Keyes och Caitlin Moran. Också de skriver om urbana kvinnor vars fritid fylls av shopping, nöjesliv och dejtande.

I den här romanens universum får vi som variation till London stiga in i en Helsingfors-etta. Bostaden är utrustad med balkong och inredd med vissna krukväxter. Vi blir noggrant informerade om vilka affärer i staden som erbjuder den lilla storleken på chipspåsar och vilken som är den rätta sortens vitlöksdipp. Jaget skrollar regelbundet telefonen och kollar meddelanden på Tinder respektive Whatsapp.

De närmaste vännerna fortsätter att höra av sig även när det går trögt på alla fronter. Inte alla infall är vad en ekonomisk rådgivare skulle rekommendera. Även jag tar mig för pannan när ännu ett spontant förslag blir av. Å andra sidan, är vännerna marinerade i tänket jag-bjuder-den-här-gången-också.

Skildringen är kvick och domineras av framåtrörelse. Små kommentarer kan innehålla plötslig smärta men fastnar aldrig i relationsältandet. De stadiga kontakterna med vännerna och försöken att få ihop vardagen visar snarare ett tomrum som huvudpersonen inte kan sätta ord på.

Hemläxan hon får av den lösningsfokuserade KBT-terapeuten är att göra en lista på saker som gör henne arg. Lite konstigt bara att jobbsituationen inte alls tas med på listan. Den finska arbetsmarknaden för journalister är nämligen inte överöst med jobbtillfällen. Förutom detta är uppdragsgivarnas intresse för en 34-årig nöjesskribent tämligen svalt. Det blir många jobbansökningar men inga jobb.

Vänskap som håller i vått och torrt är den röda tråden i den här romanen. Den kan passa läsare som vill leva sig in i det värsta året för en frilansande Helsingforsbo i sina bästa år. Plus alla som gillar kärva farmödrar:

Framåt kvällen ringer jag farmor. Hon berättar att hon under dagen varit på apoteket och att hon tittat på TV. I ett matlagningsprogram har det förekommit personer med utsläppt hår och ringar på fingrarna.
”Så kan man ju inte laga mat”, säger farmor. ”det är ohygieniskt.”
Jag berättar för henne om min midsommar ute på ön.
”Ja just det, det var midsommar också”, säger farmor. ”Det var den sommaren.”

Similar Posts:

• Varning för teaterregissören
• Baklängesberättelse som ändå når målet
• Rymliga herrbyxor – ah, friheten!
• En överlevande överstinnas historia
• Livet i andras minnen

Aurelia får huvudrollen i pjäsen som ska handla om dagarna då Berlinmuren föll. Teaterrepetitionerna är fysiska och övertrampen är många. Men Aurelia är tålig och gillar att undersöka hur gränser löser upp sig. Redan som tonåring med kortklippt hår kände hon pojken i sig, vilket resulterade i sexuella erfarenheter där könstillhörigheten inte spelade någon roll.

Som ungt stjärnskott i teatervärlden tycks Aurelia ha en energi som ett kärnkraftverk. Men hon bär på en händelse som hon förträngt. Och hon har valt att inte ha någon kontakt med sin mamma. Pappan ligger nedsövd på sjukhuset efter en stroke.

Pusselbitarna till barndomen läggs samman bit för bit, främst i de kapitel som berättas ur mammans perspektiv. Läsaren förs tillbaka till 1980-talet, universitetsliv, Östberlin och den man som sedan blir Aurelias pappa.

I arbetet med teatergruppen flyter regissörens minnesbilder in. Han levde i Östtyskland under sina barnaår och var med om de omvälvande dagarna då muren förlorade sin betydelse som åtskiljande gräns. Eftersom han har så många infall, beroende på sin bakgrund, blir teaterrepetitionerna ytterst kaosartade. Som utomstående associerar jag till #metoo och misstänker att en del regissörer för teater och film använder dubiösa metoder för att nå sina konstnärliga mål.

Romanens teman kretsar främst kring relationer, både de som växte fram för 30 år sedan och de som pågår nu. I romanen omnämns olika politisk-filosofiska ideal som dominerat i närhistorien. Jag hade gärna sett att detta tema utvecklats, i stället för att stanna på en nivå som mest liknar en gymnasieboks faktarutor.

Jag funderar på varför jag känner så stort avstånd till romanpersonerna vars agerande blir så noggrant förklarat. Jag bjuds på en resa in i psykens vrår och ändå blir bekantskapen så flyktig. Kanske beror det på att perspektivbyten sker så ofta? Eller att poetiska element saknas?

Däremot är denna familjeberättelse om gränser, relationer och frånvaro mycket lättläst. En eloge måste ges till översättaren Camilla Frostell. Språket är nämligen välartikulerat trots att de poetiska dimensionerna saknas. Bilderna berättar sakligt om människors förmåga att trassla till det trots att kärleken flödar. Poängen tycks vara att visa hur svårt det är att påverka de stora förloppen i såväl samhällsbyggandet som den personliga levnadsbanan.

Similar Posts:

• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Tiden då form och färg förnyades
• The Rise and Fall of J-M Basquiat
• Magiskt om musik och människor