I Tremblays noveller har vi en kvinnlig protagonist som jagberättare. Denna kvinna är i 60-70-års åldern. Nu lever hon ensam men oftast har hon ägnat ett liv åt att vara beroende av, tillgiven en man med grandios självuppfattning. Mannen kan vara akademiker på nygrundade universitetsfilialer, ingenjör i ödsliga trakter eller hålla på med affärer vida runt i världen. Kvinnan har en gång blivit handlöst förälskad i denna alfahanne som då lämnat en jämnårig kvinna.

Bakom lugna, harmoniska fasader gör nu de här äldre belevade kvinnorna uppror. De vill tänka, se sig själva, få ro runt sig. Mannen har krävt hela omgivningens engagemang och stöd. Eller så har han bara kommit och gått. Som äldre lever denna man följdriktigt lika självupptaget trots falnande aura. Kvinnan vaknar. För hennes blir det självrannsakelsens tid och undergång att stanna.

Skam blir en (o)medveten drivfjäder i samtliga noveller. Samtliga män har bedragit kvinnorna. De har makten över ekonomin, är ofta förmögna och betalar självklart. I novellen ”Överfarten” gör kvinnan sig fri genom att ersätta allt: resor i det förflutna, lyxiga presenter, och hon låter buda tillbaka till särbon alla dyra hushållsapparater med meddelandet: ”Jag ger mig av”.

I novellen ”Eveline – dahlior” skäms kvinnan över att ”inte ha ett riktigt liv” och för att hon varit ”en kvinna som kunde köpas”. Hon har bara velat vara till lags. Hon ger sig iväg efter att mannen förälskat sig men senare dumpats. I titelnovellen blir kvinnan sjuk och drar sig undan sin krävande och likgiltiga make. Hon ser ett tv-program med hans första fru Constance (namnsymboliken!) som väver, och söker upp henne för att få del av det lugn som Constance i sin konst utstrålar.

När jag läst alla noveller flera gånger inser jag också vad målningen på bokens omslag vill säga i sammanhanget: en kvinna som överrumplas av sitt levda liv. En känsla som gör att hon rodnande se neråt … och vänder sig inåt.

Den kanadensiska geografin är mycket närvarande. Montreal är den större stad som blir ett mål och en anonymitet. Det är ödsliga vidder, skakiga flygturer och långa bussresor. Intrigerna utspelar sig i småstäder där kyla, fukt, floden och stränderna blir ett med karaktärerna. Constance gör stora konstverk utgående från sin utsikt över ett floddelta, en annan kvinna med långt gången cancer hyr ett rum vid havet för att andas.

Ofta tänker kvinnorna på barndomens landskap i lugna byar med ett regelbundet liv. Flera är franskspråkiga och har undervisat i språk. Några har barn, en dotter, som är skötsam, hårt arbetande och pålitlig likt en spegelbild av sin mor. De kvinnliga relationerna och vänskaperna viktiga.

Jag tycker mycket om Lise Tremblays lilla bok med djupa berättelser om kvinnliga uppbrott. Överhuvudtaget har jag inte läst något liknande. Innehållet är ofta tragiskt men varje novell framberättas lugnt av en jagberättare i en monolog som gör att läsaren kommer mycket nära karaktärens inre liv. Något påminner om Alice Munros noveller, men de utspelar sig i ett Kanada längre tillbaka i tiden.

Tremblays noveller kanske inte tilltalar alla. Antagligen behöver läsaren ha läst, levt och upplevt en del för att förstå sig på Tremblays lugna och handlingskraftiga novellkvinnor. Själv tycker jag att de är krasst underbara. De stannar i minnet.

Similar Posts:

• Noveller om oro och ångest
• En vardag av spruckna segel
• Snärtigt och smärtsamt om kvinnor
• Noveller om folk som känner varandra
• Komprimerade noveller

En konstnär, vars målningar idag pryder kylskåpsmagneter i Tyskland är Paula Modersohn-Becker. Hon var i likhet med finlandssvenska Ellen Thesleff och Helene Schierfbeck en konstnär som kring sekelskiftet 1800/1900 sökte sitt eget uttryck.

Paula Modersohn-Beckers liv blev kort, född år 1876 i Dresden och död redan 1907, 18 dagar efter dottern Mathildes födsel. Större delen av sina vuxna år tillbringade hon i Worpswede, en konstnärskoloni i tyska Niedersachsen. Där knöt hon värdefulla kontakter med andra konstnärer och hon lärde känna poeten Rainer Maria Rilke. Han blir hennes vän och bokens titel Härligt är att leva här är för övrigt ett citat ur hans Duinoelegier.

Författaren Marie Darrieussecq var en i teamet som år 2016 ansvarade för en utställning av Modersohn-Beckers målningar och teckningar. Hon har även haft tillgång till familjen Beckers brevsamlingar som har tryckts i stora upplagor. Andra konstnärer och kulturpersoner har beskrivit sina minnen från vistelserna i Worpswede och Paris. Ändå är det som om breven och annat arkivmaterial inte kan berätta allt.

Darrieussecq går med sin levnadsskildring utanför biografins traditionella form. Varken den romantiserade bilden av en konstnär som dog för ung passar eller en lexikalisk uppräkning av årtal, verk och familjehändelser. I stället siktar hon in sitt skrivande på den kraft som de hyllade målningarna förmedlar. Flera gånger träder författarens egna erfarenheter fram och hon går gärna in i en dialog med motiven på konstverken.

På tavlorna finns ofta flickor och kvinnor som inte nödvändigtvis ler. Deras blickar är riktade mot betraktaren, och de gör sig inte till utan ser bekväma ut. Förnimmelser av en egen självkänsla, att vara någon för sin egen skull och inte för någon annan.

Darrieussecqs speglingar och reflektioner är mest laddade när de handlar om moderskap. Hur ett barn kan fjättra sin mor, som blir ofri. Men också motsatsen. Den varma närheten som syns i verket med barnet som ligger intill sin mor under amningsstunden. Amning och moderskap som motiv i konsten hade fram tills Paula Modersohn-Beckers levnad inte varit särskilt frekvent. Det synsätt som präglade konstvärldens manliga föregångare och mentorer handlade om annat:

Mackensen säger att styrka är viktigast av allt. Att styrkan är alltings början. […] Jag håller med, men jag vet också att den inte kommer att vara central för min konst. Inom mig känner jag de mjuka, vibrerande trådarna i ett nät, vingslag som skakande vilar, hämtar andan. När jag verkligen kan måla, ska jag måla just det.

Detta citat inger respekt hos mig som läsare år 2022. Att en ung konstnär i början av 1900-talet kunde vara så tydligt medveten och fordra av sig själv att hitta sitt eget uttryck. Hennes omgivning var trots allt kejsar-Tyskland, vars slogan löd Kirche, Kinder, Küche – på svenska kyrka, barn, kök.

Under den nazistiska regimen klassades Modersohn-Beckers verk som entartete Kunst (degenererad konst) och ett flertal tavlor förstördes. De sågs som vulgära och utgjorde en förolämpning mot den tyska kvinnan och bondekulturen. Modersohn-Becker behövde varken höra eller läsa dessa fåniga omdömen. Hon slapp se hur det manliga synsättet födde fram storhetsvansinne, krig och massutrotning.

Härligt är att leva här är i sin utformning en bok, som jag läser innerligt och nyfiket hela vägen till sista sidan. Kanske var det just så här författaren ville att läsaren skulle påverkas, vilket kan förklara de poetiska inslagen som förekommer bland referenserna och noterna.

Jag kände i likhet med författaren att jag fann en syster som ville forma/behålla sitt eget jag i ett manligt dominerat samhälle. Och jag sparar denna formulering av Darrieussecq för framtida behov:

Möten lämnar spår. Vi blir till gästböcker. Vi lär oss att tala med ord vi fått av dem vi älskar.

Similar Posts:

• Tiden då form och färg förnyades
• Modernt underjordsdrama
• Veckan på dagensbok.com – Lättläst, tonårsliv och Joyce Carol Oates
• Intressant och lustfyllt om nio svenska konstnärer
• Värdet av ett liv