Amerikanskan Tarana Burke – som startade #metoo-rörelsen för mer än tio år sen – skriver en hälsning där hon hoppas på att denna kvinnliga kraftmanifestation, “kollektivets röst” ska minska det sexuella våldet under vår livstid. Bakom varje hashtagg vill hon också påminna att det finns en sårad människa (kvinna) som behöver läkning och trygghet och att det är också ett mål att bidra till detta.

I följande kapitel “Röster och råd”, som också upptar två tredjedelar av antologin, delar ett åttiotal kända röster (namngivna och anonyma) berättelser, forskning och fakta. Representanter för och källor är RFSU, BRÅ. Socialstyrelsen, Tjejjouren, Polisen, FN, med flera.

Här kommer läkare, poliser, psykologer, jurister, journalister, forskare, influencers, kriminologer, sexologer och författare till tals. Bland andra Hedi Fried, Birgitta Olsson, Sofia Eng, Mona Sahlin, Ebba Witt, Frida Boisen, Clara Lidström, Lo Kauppi … Sist i boken finns en samling adresser till organisationer dit man kan vända sig: allt från Brottsofferjouren till Roks, Rädda Barnen, Svenska kyrkan och många fler.

I denna samling finns så mycket viktigt, vidrigt och vettigt. Av alla inlägg, kortare och längre, rörs jag speciellt av när Alexandra Pascalidou (redaktör och tv-journalist) i epilogen berättar om att hennes nioåriga flicka lärs i ett stockholmskt lågstadium: ”Stopp min kropp”. Framför allt vill hon komma åt hur pojkar lärs, uppfostras och får vara. Pascalidou ger även barn och unga (flickor) sex råd: spring, skrik, sparkas, sprid ordet, sök stöd och solidarisera. Det är helt klokt – samtidigt blir man som läsare, människa och mamma förbannad. De här råden i vår tid! Tankar går osökt till medeltidens berättelser om jungfru- och brudrov. Samtidigt vet alla allt för väl att så här funkar samhället, på dagis, i skolan. Tyvärr. Den flicka som inte springer, skriker och sparkas blir lätt byte när “kärlek börjar med bråk”-mentaliteten råder. Nu är det dags att väcka männen, papporna och pojkarna – att se dem som “våra allierade” och ge över stafettpinnen till något som kan bli en mansrörelse för ett friskare samhälle.

Boken är publicerad för att hålla diskussionen vid liv och ge stöd och råd åt drabbade och berörda. Men framför allt för att alla ska bli medvetna om problematiken och kunna verka för ett riktigare, tryggare och rättvisare samhälle för alla.

De här berättelserna är viktiga. Särskilt intressanta är forskningsrapporterna och faktabeläggen. Vissa personliga berättelser är hårresande. Mera regel än undantag har psykiskt illamående, ätstörningar, panikångest, självskadebeteende, självmordsförsök sin grund i bortträngda, bortglömda, obearbetade förföljelser och övergrepp.

Framtidens generationer måste leva klokare och mera respektfullt. Inga enkla frågor (eller svar) och mycket arbete ligger framför men: Hur svårt kan det vara?

Similar Posts:

• Snabbt och viktigt, men ganska ytligt
• Japans #MeToo-upprop
• Feministisk kärnfråga?
• Smärtsamt och ofrånkomligt
• Tillsammans kan vi tackla hatet

Efter Adolf Hitlers maktövertagande 1933 förändrades det tyska samhället mycket snabbt och i grunden. På bara några månader fick ett stort antal judar yrkesförbud, fackföreningarna upplöstes, alla politiska partier förutom NSDAP förbjöds, judiska invandrare och politiska flyktingar fråntogs sina medborgarskap, och det blev lagligt att konfiskera tillgångar som ägdes av regimmotståndare. Parallellt med denna utveckling pågick en massiv antijudisk propagandakampanj. Det måste ha varit, minst sagt, omtumlande att plötsligt befinna sig i en ny slags verklighet. Men varför var det så få som protesterade? Hur tänkte man? Vad kände man?

I detta Tyskland levde och verkade Charlotte Beradt. Hon var journalist och jude, bosatt i Berlin. När hon inte längre tilläts arbeta började hon istället samla på drömmar. Ett udda projekt kan man tycka, men Charlotte Beradt hade själv under en tid plågats av mardrömmar och hon hittade snart en samstämmighet i andras berättelser. Här fanns gemensamma teman, bilder och symboler som hon tänkte kunde förklara hur människors inre ”byggdes om” i den totalitära regimens verkstad.

Charlotte Beradt sammanställde och strukturerade Drömmar i Tredje riket med Sigmund Freuds idéer om drömtydning för ögonen. Somligt har inte åldrats väl och tolkningarna blir ibland överlastade av psykoterapeutiska begrepp, men detta förtar inte på långa vägar det betydelsemättade och djupt berörande drömspråket.

I tio olika kapitel samlas drömmar med gemensam tematik. Vi får veta rätt lite om personerna bakom varje dröm, utgångspunkt för tolkningen är levnadsvillkoren i det nazistiska samhället. Här finns exempelvis drömmar som speglar människors oro och förvirring över den mängd av lagar och förordningar som regimen utfärdade.

Som ersättning för de förbjudna gatuskyltarna står i varje hörn en tavla som med vita bokstäver mot svart bakgrund förkunnar tjugo ord som folket har förbjudits att uttala. Det första ordet är ”Lord” – det var nog av ren försiktighet som jag drömde det på engelska och inte på tyska. Vilka som kom sedan har jag glömt eller så drömde jag dem aldrig, med undantag för det sista ordet som var ”Jag”.

De bortplockade gatuskyltarna symboliserar vilsenheten inför den nya ordningen i samhället, menar Charlotte Beradt. Känslan av att vara utan riktning. I de förbjudna orden uppenbaras kärnan i den nationalsocialistiska ideologin som varken tillåter någon gud – Hitler förklarar redan i augusti 1933 att nationalsocialismen måste bli en ”kyrka” – eller erkänner individens egenvärde, annat än som en del av ”folkgemenskapen”.

Många av drömmarna som Charlotte Beradt samlade in handlar om att bli upptäckt och avslöjad. Skrämselpropagandan har rotat sig i medvetandet och inte ens i sömnen kan man längre vara lugn. Man har hört talas om övervakningen men det går inte att veta hur långt den sträcker sig. I drömmen visar sig vanliga föremål i hemmet som sänglampor, speglar, skrivbord och kuddar, plötsligt vara spioner.

En SA-man står framför den stora, gammelmodiga, blå kakelugnen i hörnet av vårt vardagsrum där vi alltid brukar sitta och prata om kvällarna, han öppnar ugnsluckan, varpå ugnen börjar prata med en genomskärande röst [...]: varenda mening som vi yttrat mot regeringen, vartenda skämt som vi dragit. Herregud, vad ska nu komma, tänker jag, alla mina små utfall mot Goebbels, men i samma ögonblick inser jag att ett yttrande mer eller mindre inte gör någon skillnad, utan att allt som vi någonsin tänkt och sagt i förtroliga kretsar är känt.

I andra drömmar ser vi hur frön av den rasbiologiska ”vetenskapen” och myten om den ariska rasens överlägsenhet, skapar berättelser präglade av ångest och självförakt över ”fel” sorts näsa eller en hårfärg som inte är den eftersträvansvärt blonda. Till denna kategori hör också drömmar som handlar om längtan efter att vara som de ”utvalda” och skammen över att känna denna längtan.

Men Charlotte Beradt hittade även drömmar som visar på motståndskraft mot propagandan. Drömmar som, likt människorna som drömde dem, präglades av mod och beslutsamhet att agera trots farorna. Sophie Scholl, en av medlemmarna i motståndsgruppen Vita Rosen, har berättat om en sådan dröm:

Jag bar ett barn i lång, vit klänning till dopet en solig dag. Vägen till kyrkan ledde uppför ett brant berg. Men fast och säkert bar jag barnet i mina armar. Då fanns plötsligt framför mig en glaciärspricka. Jag hade precis så mycket tid att jag kunde lägga barnet säkert på den andra sidan – sedan störtade jag ner i djupet.

Sophie Scholl arresterades efter att hon, tillsammans med sin bror Hans och några andra Münchenstudenter, hade producerat och delat ut flygblad som protesterade mot det nazistiska styret och uppmanade till motstånd. Hon avrättades den 22 februari 1943. Då var hon 21 år gammal. Hon förklarade själv drömmen för sin cellkamrat: ”Barnet är vår idé; den kommer att tränga igenom trots alla hinder.”

Vetskapen om att det som hände i Almedalen bara är en del i ett större mönster gör min läsning av ”Drömmar i Tredje riket” än mer plågsam. Idéer och vokabulär från den nazistiska propagandamaskinen har dammats av och ord som ”folkförrädare” skanderas öppet på våra gator medan rasistiska, islamofoba och misogyna invektiv svämmar över på sociala medier. Regnbågsflaggor förstörs och människor som tar ställning för öppenhet och tolerans misshandlas. Det propageras för repatriering av hundratusentals svenska medborgare, begränsningar i abortlagstiftningen, nedmontering av myndigheter och utträde ur EU. Artiklar skrivs som diskuterar vilka begrepp som ska användas för att göra skillnad mellan etniska svenskar och ”de andra” svenskarna.

Syftet är uppenbart och medlen påminner om dem som användes av Hitlers lakejer. Men vid det här laget känner vi till deras fula knep. Vi ska inte tillåta dessa krafter att förvandla oss till en nation av misstänksamma, rädda och rasdiskriminerande undersåtar. Hédi Fried skriver i Handbok för demokrater:

Vänj dig aldrig, blunda inte för det obekväma, för tecken som kan förebåda ondska. Höj din röst för rättvisan, fånga ögonblicket när din röst kan ändra på det påbörjade onda och var med och att skapa en bättre värld.

Similar Posts:

• Sex And Drugs And Cubism
• Hitlers folkstat
• Ord som glider dit makten vill
• Relativt trovärdigt
• Om kulmen på dårskapen

Jag påminns om initiativet eftersom lanseringen av Vi kommer snart hem igen också innefattar en klart upplysande ambition, även om det den här gången sker med hjälp av ett annat format. Den rekommenderas från elva års ålder och det finns pedagogiskt extramaterial att tillgå för lärare som stöd för fortsatta diskussioner utifrån boken. Sex personliga berättelser från trettio- och fyrtiotalets Europa illustreras av Peter Bergtings serierutor. Med den gemensamma nämnaren att de alla överlevt Förintelsens helvete.

Barndomsminnena som målas upp i de korta kapitlen utspelar sig i Polen, Rumänien, Tyskland, Ungern och Tjeckoslovakien. Det ger en tydlig bild av hur långt nazismens klor verkligen sträckte sig. Det kortfattade och koncentrerade formatet ger detaljerna i livsberättelserna en speciell skärpa. En pojke som sitter gömd på en madrass på en vind i åttio dagar. En betrodd grannfru som stjäl en familjs sista pengar. En lärare som varje dag påminner om den tyska arméns framryckningar och tillägger: ”Snart är de här och då slipper vi judarna”. Och förstås den ofattbara brutaliteten i minnena från dödslägren.

Bilderna är tecknade med en känsla av enkelhet men med ett dovt djup i färgerna. Kombinationen ger livsberättelserna en dunkelt stämningsladdad inramning och gör att serieformatet verkligen kommer till sin rätt. Det är svårt att inte komma att tänka på Art Spiegelmans klassiska serieepos Maus, där författaren återger sin fars historia som jude under det nazistiska förtrycket.

Det har länge pratats om hur kort tid det finns kvar, hur de som kan bära vittnesmål från ett direkt personligt perspektiv börjar gå ur tiden. Men än hörs brännande aktuella samhällskommentarer från till exempel Hédi Fried (som förekommer i boken genom sin syster Livia Fränkels barndomshistoria och vars Augustprisnominerade Frågor jag fått om Förintelsen gavs ut förra året) och Emerich Roth, vars berättelse finns sammanfattad här i ett eget kapitel. Tillsammans med bland annat dessa röster och journalisten Bernt Hermeles insamlande av vittnesmål, vilka sänds ut i podden Överlevarna, bidrar den här boken till att motarbeta de otäckt historielösa politiska strömningar som ekar runtom i världen. Efterkrigshistorien är full av exempel på förnekelser av folkmordet och det visar på hur viktigt det är att oupphörligt föra en kamp mot förvridna historieskrivningar och rasism. Vi kommer snart hem igen är ett genomarbetat och starkt hjälpmedel i den kampen.

Similar Posts:

• Fiktionen om Auschwitz bekräftas?
• Det enkla om det svåra
• En bättre råttfälla
• Förintelsens fasor bevittnade
• Mästerverk i alla kategorier

Nazister marscherar på gatorna och det är svårt att inte ställa frågor om hur denna politiska ideologi med riktning rakt mot massmordet kan verka rimlig för någon enda människa 2017. 2017. När generationer av svenskar fått undervisning, delvis från den särskilda myndigheten Forum för levande historia, om Förintelsens fasor.

Förintelsen har fått en viss särställning i svensk historieundervisning. Ibland tänker jag att det verkligen sker på gott och ont. Ibland verkar det som om Förintelsen nästan lite slentrianmässigt används som ett universalmedel mot allt mellan mobbing och folkmord. Den liksom riskerar att trubbas av och förvandlas till ett brus bland skolans alla budskap som inte alltid lyckas engagera sina elever.

Några saker finns det som åtminstone nästan alltid kan bryta igenom det där bruset och göra andra världskrigets förintelseläger brutalt angelägna. Ett är att faktiskt besöka platserna. Ett annat att möta människorna som varit där, men där börjar tiden rinna ut. Få överlevare är fortfarande pigga nog att resa runt och prata om sina erfarenheter.

Hur orkar man alls göra detta? är förresten en annan fråga som infinner sig. Dag efter dag berätta om det allra mest fruktansvärda, om allt man tvingats utstå, om förlorade familjer och vänner? Om hur överjävliga människor verkligen är kapabla att vara mot varandra?

Hédi Fried har föreläst och skrivit böcker om sina upplevelser i lägren sedan 1980-talet. För henne är det både ett sätt att bearbeta och hantera de egna upplevelser, att försöka förhindra att något liknande händer igen och att hålla minnet av dem hon förlorade – däribland sina föräldrar – levande.

Själv har jag tyvärr inte läst just Fried tidigare, och då är nog inte Frågor jag fått om Förintelsen riktigt det bästa stället att börja. Det hade varit bättre att ha en mer sammanhängande bild av hennes upplevelser i bagaget, för med svaren i den här visserligen lättillgängliga lilla boken blir bilden en smula fragmentarisk.

Frågor jag fått om Förintelsen består av just det, frågor Fried fått av elever i samband med sina föreläsningar. Det kan handla om den typen av vida frågor som fått inleda den här recensionen, men också om det mer specifika: ”Vilka språk pratades i Auschwitz?”, ”Hur var sammanhållningen i lägret?”, ”Hur var det att ha mens?” eller ”Blev ni våldtagna?”.

Frågorna är ofta barnsligt direkta: ”Varför hatade Hitler judarna?” eller ”Fanns det snälla SS-soldater?”. Som någon som arbetar med att ställa historiska frågor i en akademisk miljö har jag svårt att låta bli att tänka att det borde skrivas fler historieböcker utifrån barns frågor.

Similar Posts:

• Tecknade vittnesmål från historiens mörker
• Får man skämta om Förintelsen?
• Förintelsens fasor bevittnade
• Spökhistoria
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler