Det handlar om otrohet, om att älska en gift man, att vara den andra kvinnan och att inse att det inte räcker. Att det tidvis underbara i slutänden tär och trasar sönder, faktiskt så mycket att döden ter sig som det enda rimliga alternativet. Döden för kärleken eller döden för den som älskar. Det är minnen och drömmar, försök att förstå sig själv och att skriva sig ur det som är – och att skriva sig in i en tradition där Goethes Werther är centralgestalten.

Gränsprosa är undertiteln eller beskrivningen. Prosa på gränsen till lyrik, prosa om ett gränstillstånd. Det är korta avsnitt, ibland några sidor, ibland bara några rader. Ibland försedda med en rubrik, ibland inte. Det är inte konsekvent men känns ändå mycket medvetet.

Texten är fylld av frågor och språket är enkelt samtidigt som det är annorlunda och frammanar nya sätt att se på saker, som skärande precisa formuleringar som belyser ojämlikheten i relationen:

Han hade sagt: jag älskar dig.
Han hade sagt: jag kan inte lova någonting, och kan inte ge just något alls.
Han tyckte att det var ärligt. Den sortens naiva hänsynslöshet. Det finns många blinda punkter i ärligheten.
Jag kan inte lova någonting. Och kan inte ge just något alls.
Vad är det, om man inte kan lova någonting, och inte kan ge just något alls.
Det är ingenting. Det är vad det är.
Han säger: jag älskar dig. Efter det säger han: inte.

Berättarjaget är en kvinna som påminner om författaren utan att jag egentligen vet något om henne. Kanske tolkar jag det så för att det känns så nära, så självupplevt, kanske också för att skrivprocessen är så central i handlingen. Vissa avsnitt handlar inte heller om ”jag” utan om ”hon” i en egen inre perspektivväxling. Samtidigt känns det inte viktigt vad som eventuellt inte är fiktion, eftersom det handlar så mycket mer om hur det som sker, eller har skett, skildras.

Ibland tänker jag plötsligt på den andre, den som
inte är du, och känner längtan.
Vad jag längtar efter är svårt att veta.
Jag kanske längtar efter honom.
Jag kanske längtar bort från dig.
Jag kanske längtar efter att vara någon annan
någon annanstans.
Just nu önskar jag att jag vore i hans famn;
jag längtar efter att vara någon som är i hans famn.
Det känns plötsligt så kravlöst, lugnande.
Som att inte behöva vara på väg bort
hela tiden,
som att få vara någon som får vara kvar.
Som att verkligen få vara.

Det är sorgligt och vackert, anspråkslöst och anspråksfullt. Det är brutalt men också med spår av svart humor. Det är kärleken och döden och att ta sig igenom det.

Similar Posts:

• Äktenskapets tabu
• Teori och praktik
• Fastlåst i ilska och gamla sår
• Inte så närgånget om närhet
• Kärleken som hot och möjlighet

I Neoscandia har de nordiska ländernas huvudstäder nya namn. Långt borta är det humoristiska greppet som är bekant från Ankeborg. Stohomecity har bevarat de fina kvarteren där de vackra människorna lever i sina drömhem när de inte går ut och skålar på klubben. Oldslo city och Newslo city tyder på en delad stad. Cophantown ligger söderut och i öster har vi Helsingy City, ruinstaden.

Utgångspunkten i historien är att människoströmmar från Neuropa ska hindras att komma in i Neoscandia. Inga skäl anges, korridoren för de avvisade är full av en gråsuddig människomassa där inga individuella särtecken kan urskiljas.

Betong, glas och slutna rum. Ändå är det övervakande ögat närvarande precis överallt. Handlingen är berättad ur den unga hybridens synvinkel. Hens mor har gått till motståndsrörelsen och fadern är ett verktyg för maktens utövare. Berättaren, Miskatt, får ett uppdrag och utför det i en anda av tristess men med en odefinierad drivkraft. Någonstans anas en droppe nyfikenhet på det egna ursprunget. Likt replikanterna i Blade Runner, vill hen något mer. Hen är tänkande. Och i en liten, liten mån en kännande varelse.

I övrigt är de mellanmänskliga relationerna präglade av att ha blivit manipulerade i årtionden. De inre tankarna är kyligt distanserade. Verkstäder och laboratorier med märkliga experiment fyller mig med skräckbilder av vad Doktor Mengele utförde under andra världskriget. Berättelsen förstärks med bilder där all förförisk skönhet har avlägsnats.

Teckningarna görs i vitt, gråa nyanser och svart. En del bilder har tillsatts en effektfull blå kontrastfärg som medför kyla och smärta. Blå sicksacklinjer över huvudsvålen är en skarpsinnig illustration av huvudvärk. Migränens blixtar som skjuter smärtan genom ögonen. Figurer med svaga konturer ger form åt skyddslösheten och visar hur betydelselös den egna integriteten är.

Se rätt in i fasan. Att inte veta vem som övervakar dig eller för vilket syfte är förgörande för välbefinnandet. Scandorama fungerar som en väckarklocka och uppmanar mig att bidra till ett samhälle med tillitsfulla medborgare som inte räds sin nästa.

Similar Posts:

• Den ena måste dö
• En pastors bekännelser
• Om gränser och hur vi upprätthåller dem
• Sällsam, dystopisk fabel om glömska
• Närvarande i någon annans terapi