Det är en ganska liten och tunn volym, bara 120 ganska glest tryckta sidor, och flera av uppslagen upptas av fotografier, men anspråken är höga.

Det är höst och en koreansk kvinna befinner sig i en europeisk huvudstad för att skriva. Hon har en plan; hon ska skriva om vita saker men än så länge har det inte blivit något mer än den ursprungliga listan hon sammanställde på våren.

Lindor
Spädbarnsskjorta
Salt
Snö
Is
Måne
Ris
[…]

Hon skriver om skrivandet, hon skriver om staden, som förstörts och återuppbyggts, hon skriver om det som varit – och om det som kunde ha varit.

Det var en gång ett barn som föddes för tidigt och för långt från stadens sjukhus, en flicka som inte överlevde mer än ett par timmar. Det som skulle vara en lycklig tilldragelse för ett ungt par blev till sorg och tomhet, samtidigt som de blev en familj blev de en familj som sargades.

Det var en gång en flicka som var den andra dottern i den sargade familjen, som växte upp i skuggan av barnet som dött, som fick höra sin mors ”om bara” och tog det till sig. Hur hade det blivit om bara, om bara inte?

I korta betraktelser utifrån de vita orden närmar hon sig och fjärmar sig, kan tiden någonsin vara den rätta att gestalta smärtpunkten som definierat en? Att vara den som kanske finns till för att en annan inte gör det. En systers död ledde till en annan systers liv.

Men det som borde brännas känns kallt och stannar på ytan för mig. Det är vackra formuleringar men jag blir inte berörd. Det finns något pretentiöst och överlastat i det sparsmakade och texterna utifrån de i förväg bestämda rubrikerna påminner mig ganska mycket om associativa skrivövningar.

En del konstigheter får mig till och med vanvördigt att tänka ”upp flyga orden, tanken stilla står”. För mig förstärker också fotografierna från Han Kangs performance Thread känslan av att det rör sig om något konstruerat och regisserat, en uppvisning.

Senare läser jag en text av en kvinna som mött sig själv och sitt öde i just Den vita boken, hur hennes liv speglats och hur saker och ting fallit på plats när hon läst den. Det här är en bok för henne, inte för mig.

Similar Posts:

• Snö ska falla över snö som fallit
• Kusligt och konstigt, men alldeles förträffligt bra
• Icke-våldet som provocerar
• Vems tystnad räknas?
• Ett stycke koncentrerat liv

Författaren Gyeongha befinner sig i någon slags livskris. Hon har skrivit en bok om en massaker, och den berättelsen förföljer henne. Hon plågas av mardrömmar, undrar om hon håller på att förlora förståndet. Hon har förlorat sin familj, lite oklart hur, och lever isolerad i en liten lägenhet utan luftkonditionering under en värmebölja. Hon försöker skriva ner sina sista önskningar, som om livet är slut här.

Då nås hon av ett meddelande från en gammal vän. Inseon, före detta dokumentärfilmare, numera möbelsnickare och bosatt på ön Jeju, behöver hennes hjälp. Hon har vaknat upp på sjukhus i Seoul, efter att ha sågat av sig flera fingrar. Kvar på ön finns hennes vita fågel, Ama, och nu vill hon att Gyeongha ska ta sig dit och ge fågeln vatten och mat. Det måste ske genast om den ska ha någon chans att överleva.

Gyeongha ger sig iväg till Jeju, men det myckna snöandet gör det svårt att ta sig fram till Inseons isolerade hus. Hon kommer fram och finner fågeln död. Hon begraver den. Samtidigt verkar den leva. Och Inseon är där, fast hon är på sjukhus. Eller har hon dött av någon sorts komplikationer av sin skada? Eller är det kanske huvudpersonen Gyeongha som har dött, någonstans i snön eller tidigare?

I början av romanen berättar hon:

Sommaren det föregående året, då mitt privatliv hade börjat lösas upp som en sockerbit i ett glas vatten, när de riktiga avsked som senare skulle bli verklighet bara var föraningar, hade jag skrivit en roman med titeln ”Farväl”. Det var en berättelse om snö/en kvinna som smälte och försvann i snöslasket. Men det kan absolut inte vara det slutgiltiga avskedet.

Jag lyckas inte ens reda i grundläggande fakta. Enligt Han Kangs hemsida ska hon ha skrivit en novell med titeln ”Farväl” som fick ett pris 2018. På andra sidor om hennes hittar jag den inte. Och hur förhåller den sig till den fiktiva författarens text? Jag vet inte. Kanske är hon själv kvinnan som försvinner i snöslasket?

Det här är samtidigt långt ifrån en roman endast om enskilda individer. Om de går under så gör de det i en kamp med historiens övergrepp, med minnen som hotar att sluka det nuvarande. Gyeongha har som sagt skrivit om en massaker och det har påverkat henne på djupet. Tillsammans med vännen Inseon har hon planerat någon sorts minnesmonument baserat på de egna mardrömmarna om massakern. I drömmen rusar hon runt kring människoliknande svarta stubbar eller stolpar, någon sorts gravplats som håller på att slukas av tidvattnet.

Det visar sig att det var dessa stolpar som Inseon arbetade på när hon skadade sig, men också att massakrer präglat hennes liv på andra sätt. Hon flyttade till Jeju för att ta hand om sin åldrade mor, och föräldrarna var med om en massaker på ön som man under lång tid inte fått tala om eller minnas. Män kvinnor och barn har summariskt avrättats, kastats i havet eller staplats i nedlagda gruvor. Andra har fängslats och försvunnit.

Hur levar man med sådana minnen? Med att inte få minnas, men inte kunna glömma? Hur bär man minnen som inte är ens egna, ärvda minnen av det fruktansvärda?

Han Kang skriver poetiskt, med bilder man inte så lätt skakar av sig. Jag vet inte om jag fullt ut förstår det än, jag måste återvända till romanen och vrida och vända på den. Finns det någon sorts cirkelkomposition, ett slags spegeleffekt, där brutalitet och erfarenheter upprepar sig igen och igen?

Går det att skaka av sig historiens grymheter?

Similar Posts:

• Vitt och kallt
• Vems tystnad räknas?
• Icke-våldet som provocerar
• Hur små är de Stora ledarna?
• Att skriva sitt minne

Till skillnad från de flesta kriminalromaner fastställs både mördare och modus operandi redan på bokens första sidor. Resterande boksidor ägnas istället åt att rekapitulera händelserna som föregick brottet samt utröna motivet.

Utan hjälm och med endast sandaler på fötterna rycker major Sadrah på 80+ ut till brottsplatsen på sin Honda och möter där en syn som han sent ska glömma. Det Dracula-inspirerade dådet – där Anwar Sadat (inte den egyptiske presidenten, utan en namne) fått sin halspulsåder avbiten – är lika bestialiskt som förbryllande. Det senare eftersom förövaren Margio alltid upplevts som en högst ordinär ung man av sin omgivning.

Margio växte upp i en dysfunktionell familj. Hans mamma, den förr så intagande Nuraemi, blev tidigt bortgift med en känslokall och våldsam man, som hon aldrig älskat. Han hyser familjen i ett ruckligt skjul och försörjer dem nödtorftigt. Barnen får bevittna hur deras mamma gång efter annan blir misshandlad och våldtagen och får också själva smaka på rottingen. Våldet är emellanåt så detaljerat beskrivet att det händer att jag ryggar tillbaka under läsningen.

Jämsides med bokens brutala stråk ryms skönheten i miljöskildringen och språkbruket. Själva platsen vid randen av Indiska oceanen tycks vara en riktig Edens lustgård med prunkande växtlighet. Här frodas hibiskus, bougainvillea, kakaoträd, bananstockar, kokospalmer, stjärnfruktträd, pagodträd, magnoliaträd, flamboyantträd, japanskt gräs, bambu, apelsinträd med flera.

De välbärgades solida hus ligger vägg i vägg med de fattigas olagligt uppförda skjul. Endast glimtvis antyds Indonesiens historia. Rostiga samurajsvärd här och var i naturen för tankarna till den japanska ockupationen under andra världskriget och stadens pampiga skolbyggnad minner om den holländska kolonialtiden.

Det är en trakt som är rik på legender, traderade berättelser, mytologi och lokalhistoria. Av sagoberättaren i hans farfars by får Margio höra talas om en snövit, underskön tiger, som går i arv från far till son i generationer. En otämjd tiger som bosätter sig i ägarens kropp, som han måste lära sig kontrollera. Marios egen farfar var en av dessa ”tigermän”. Vid farfaderns död visar det sig att kattdjuret väljer att hoppa över hans far och söker sig till sonsonen direkt.

Berättarrösten talar utifrån ett slags kollektivt medvetande, i synnerhet i romanens första del. Språket är njutbart och beskrivningarna detaljrika. Kronologin sätter krokben för mig på något enstaka ställe, då jag känner mig tillfälligt förvirrad, men är åter strax på fast mark.

Det är hyfsat många färgstarka karaktärer att hålla ordning på. Ofta namnges de, beskrivs en gnutta och försvinner sedan ur handlingen. Till en början tänkte jag att jag måste lägga dem på minnet, men släppte snart den ambitionen.

Det är i bokens sista tredjedel som Kurniawan riktigt får mig på kroken. Motivet till mordet klarnar först på slutet. Margios egen förklaring att det var hans inneboende tiger som löpte amok kan antingen tolkas symboliskt eller som magi. Så sägs det också att författaren hämtat inspiration från Gabriel Garcia Márquez och hans omtalade magiska realism.

Gåtfullheten och brutaliteten delar Tigermannen med romanen Vegetarianen av den sydkoreanska författaren Hang Kang, som också var Kurniawans rival om det Internationella Booker-priset 2016 (Vegetarianen drog det längsta strået). Båda böckerna stannar kvar i ens tankar långt efter avslutad läsning.

Översättaren Stefan Danerek har översatt direkt från indonesiskan och gjort ett förträffligt arbete.

Similar Posts:

• Femti år av tvåsamhet
• Icke-våldet som provocerar
• Om en vän och ett smärre inbördeskrig
• Minnen från 1960-talets Paris
• Ett öga riktat mot människan

Mobbade koreaner är en metafor som fungerat länge, och som förstås inte känns mindre aktuell nu när Nordkorea står i centrum för världspolitiken i Trumps tidsålder. Men även om många européers kunskap om Korea kanske i första hand är uppbyggt runt M*A*S*H-repriser, Samsungtelefoner och bläckfiskscenen i Oldboy så utgår Yi, inte olikt kollegor som Hwang Sok-yong och Han Kang från en period i Sydkoreas historia som vi gärna tänkte bort här, militärdiktaturen som rådde fram till mitten av 80-talet, och nostalgin efter den än i dagens företagsstyrda Sydkorea. Hur en stark ledare som får sin befolkning att göra jobbet åt honom, skapar en paranoia omkring sig där alla som skulle vinna på att slippa diktatorn ändå hjälper till att slå ner alla försök till uppror. Fascismen utses i demokratisk ordning.

Det som rättmätigt tillhör er togs ifrån er, och ni blev inte ens arga! Ni kände inte den minsta skam över att underkasta er en orättfärdig makt. Och ni ska vara de mest begåvade eleverna i klassen! Jag ryser vid tanken på vilken värld ni kommer att skapa när ni blir stora.

Och jo, det känns lite trist att koppla en berättelse om skolpojkar så tydligt till verkliga politiska situationer, men metaforen blir, oavsett vilken Stark Man man tilllämpar den på (för de är ju så hopplöst förutsägbara varje gång de dyker upp) ofta rätt genomskinlig i Vår förvridne hjälte. Det gör den inte till en dålig roman, men på drygt 100 sidor finns här mycket som hade kunnat byggas ut. I stället fokuserar den på en Orwellsk analys av hur förtryck skapar förtryck, hur det går i arv från generation till generation. Och i bilden av en pubertal mobbare som påstår sig vara allas bäste kompis och får sina offer att vända sig mot varandra ser jag i den här 30 år gamla romanen bara ett alltför deprimerande porträtt av nutiden. Ska vi inte få gå ur den här skolan nån gång?

Similar Posts:

• Smaken av chili
• Vems tystnad räknas?
• Vecka 7 bjuder på hudlöshet, krig och världslitteratur.
• Icke-våldet som provocerar
• Vitt och kallt

Han hade slängt ifrån sig ätpinnarna och tog nu en bit fläsk mellan fingrarna och närmade sig min fru. Hon backade osäkert undan, men hennes bror fångade in henne och fick ner henne på stolen.

Den absurda realismen i skildringen av hur Yeong-hye tvångsmatas av sin far, fasthållen av sin man och sin bror, får mig att må illa på riktigt. Men det visar sig att Yeong-hye hellre dör än tvingas äta kött. Då spärrar de in henne på mentalsjukhus och hennes man begär skilsmässa.

Yeong-hyes öde, särskilt det som utspelar sig i den första delen av romanen, får mig att tänka på Den sårade divan av Karin Johannisson. Hennes senaste bok, som också blev den sista, där hon undersöker den kvinnliga galenskapen.

Alternativa sätt att vara kvinna har alltid inneburit risk. För i samma ögonblick som hon överskrider den normativa kvinnligheten står alltid någon där (det kan vara hon själv) och ropar: Hon måste vara galen!

Vegetarianen kan definitivt läsas som en kritik av snäva och förtryckande könsroller. Men när Yeong-hye slutar äta kött handlar det inte enbart om ett uppror mot patriarkatet. Här finns många lager och vissa av dem är svåra att tolka eftersom vi inte får veta så mycket om hur Yeong-hye faktiskt tänker. Perspektivet ligger i tur och ordning hos mannen, svågern och systern. Bara i några korta fragment får vi höra Yeong-hyes egen röst.

Drömmar om mord.
Mördare eller mördad… skillnaden är vag, gränslinjerna tunnas ut. Det välbekanta förvandlas till det främmande, visshet blir omöjlig. Endast våldet är tydligt nog för att fastna. [–––] Kanske står jag först nu ansikte mot ansikte med vad som alltid funnits här. Det är mörkt. Allt liv utsläcks i det becksvarta mörkret.

”Jag hade en dröm”. I Yeong-hyes svar till maken som frågar varför hon slutat äta kött hör jag ett eko av Martin Luther Kings berömda tal. Drömmen får Yeong-hye att dra en gräns mot omvärlden, mot vad hon tar in, men hon drar också en gräns inuti sig själv. Mot den där andra som alltid funnits där. Mot slaktaren som livnär sig på andra djur. Mot våldet och hatet. Mot dödandet. Inledningsvis tycks Yeong-hye vilja pröva om det går att vara människa utan att samtidigt också vara en mördare. Men hon blir inte av med den där andra, oavsett vad hon gör. Då försöker hon istället bli något annat. Något icke mänskligt men ändå levande. En blomma. Ett träd.

Människorna runt Yeong-hye blir provocerade av hennes förvandling. Ju mer hon motsätter sig dödande desto våldsammare blir hon behandlad. Han Kangs roman får mig att fundera över varför principer om icke-våld möter sådant motstånd? I kommentarsfälten på Facebook ser jag dagligen hur fredliga och resonerande inlägg belönas med glåpord: batikkärring, godhetsapostel, PK-dåre. Men även på andra håll uttrycks med jämna mellanrum misstänksamhet mot människor som sysslar med det stillsamma och inåtvända. Ett exempel på detta är Aase Bergs ofta återkommande gliringar mot mindfulness och yoga på DN:s kultursidor.

Det gapar ett hål där idag: det enda valet man har i form av självanalys är att syssla med olika sorters flummig självhjälp, typ att bli mindfulvidskeplig aurakärring, gå på peppcoaching i  alfahanneledarskap eller börja tro på gud.

Vegetarianen visar hur icke-våldet, som ofta representeras av kvinnor, provocerar vår omgivning. Finns det då bara ett val. Mördare eller mördad? Jag hoppas att den våg av auktoritetsdyrkan och hårdhet som sveper över världen just nu bara är en parentes i mänsklighetens historia. Och att icke-våld, introspektion och reflektion ges större utrymme. Jag hoppas på en ny fredsrörelse men jag är just nu inte särskilt optimistisk.

Det finns något i Hang Kangs språk och i berättartekniken som påminner om Hayao Miyazakis filmer; där det magiska, som varken är entydigt gott eller ont, alltid tycks ligga på lur under ytan av vardaglighet. Vegetarianen är en mörk berättelse. Ja. Men det är en svärta som glimmar och gnistrar. Han Kang skriver om hur gränser kan förvandla oss genom att upphäva ett tillstånd och skapa ett nytt. Kanske har vi alla ett träd inom oss? För mig är den tanken ändå en slags tröst.

Similar Posts:

• Vems tystnad räknas?
• Snö ska falla över snö som fallit
• Ett indonesiskt ödesdrama
• Vitt och kallt
• Hur små är de Stora ledarna?

Vart ska jag ta vägen? frågade jag mig själv.
Till din syster.
Men var finns hon?
Jag försökte hålla mig lugn. Min kropp låg längst ner i högen, det skulle dröja ett tag innan elden hade förtärt den.
Till dem som dödade dig, då.
Men var är de?

I Levande och döda tacklar Kang ett ämne som ska göra ont: Kwangju-upproret i Sydkorea 1980, som efter att regeringen slog ner det slutade med hundratals (kanske tusentals, ingen vet säkert) döda. Och hon börjar med lik. Ruttnande lik som ligger i högar i skolans gymnastiksal innanför avspärrningarna, bevakade av tonåringar som svär döden före vanära fast de knappt ens vet vad de slåss för. De virar, paradoxalt nog, koreanska flaggor runt kropparna innan familjerna kommer och hämtar dem (de som har identifierats, i alla fall) medan de väntar på att regeringssoldaterna ska komma och slå ner det som återstår av upproret. Den första vi möter är Dong-ho, 15, fortfarande i högstadiet, som letar efter sin vän som blev nedskjuten på öppen gata. Snart är han själv död också, och han kommer att spöka i berättelsen hela vägen medan Kang spolar fram bandet och följer ett antal personer från dödsskräckens ögonblick och genom diktatur, censur, tortyr, fängelse, demokrati, minne, berättar hur de lever (eller inte) och hur de försöker hantera detta, i allt längre hopp tills hon når nutiden.

Samvetet.
Samvetet, det mest skrämmande i hela världen.

Jag skrev nästan att det här är en roman om PTSD på nationell nivå, men det kan ju inte stämma, för man kan inte vara post ett trauma som länge officiellt inte hände, som i många år tystades ned och sopats under mattan. Efter demokratiseringen blev till slut några ansvariga straffade; så, nu är allt förlåtet, nu vänder vi blad och går vidare. Men ärren och varbölderna som växt under huden i tystnaden försvinner inte. Då och då slår de upp i form av våld, i nuet eller i minnet, fysiskt eller psykologiskt, men alltid oåterkalleligt och omöjligt att resonera med. Medvetenheten att mitt i det mest civiliserade samhälle kan den artiga tystnaden plötsligt döda när någon bestämmer sig för att visa dig din plats, och du har inget annat än din egen tystnad att rädda dig med. Det är en väldigt våldsam roman, men både Kang och hennes översättare har (även om den svenska utgåvan lite fegt tar vägen via engelskan) så perfekt kontroll över berättelsen att den aldrig känns sensationalistisk eller sentimental. Hon följer många olika människor och situationer genom åren men återkommer hela tiden till det där ”du”:et – Dong-ho, barnet som bara ville veta vad som hänt, och för varje gång han skymtar i ögonvrån snurrar historien lite snabbare runt sig själv trots att allt borde ha börjat sjunka bort i glömska.

Och det är ändå inte det som verkligen gör ont med boken.

Är det sant att människan är en i grunden grym varelse? Är grymheten det enda vi har gemensamt som art? Är det människovärde vi klamrar oss fast vid inget annat än självbedrägeri, ett sätt att förtränga denna enkla sanning: att var och en av oss kan reduceras till en insekt, en rasande best, ett stycke kött? Att bli förnedrad, skadad, slaktad – är det människans lott, ett öde som i historiens ljus visat sig oundvikligt?

Hon kommer hela tiden tillbaka till den andra sidan. Människorna som vägrade gå hem, hur aningslösa de än må varit. De överlevande som bevarar minnen av sina närmaste i decennier. Grannarna som artigt stod i kö för at ge blod fast soldaterna marscherade emot dem. De som fann sätt att tala även när det var totalförbjudet – herregud, kapitlet om pjäsen där inget får sägas… Genom hela romanen balanserar hon de där stinkande kropparna fulla med kulhål mot frågan om exakt vad en själ är, vilken del av oss som är människan. Inte nödvändigtvis i religiös betydelse, men bara något sätt att förklara alla de där banden mellan levande och döda, godhet och nåd, kärlek och vänskap – och hur de kan rymmas tillsammans med skuld, stolthet, hat, oförmåga att förlåta. Där andra författare skulle gjort något tröstande av detta slutar hon aldrig vrida spegeln tillbaka mot de mörkare hörnen. Ingen sa att livet blir enklare av att ha en själ, vad det nu må vara. Det är den biten som fortfarande gör ont långt efter att fingernaglarna de drog ut i fängelset har växt tillbaka igen, långt efter att man hittat sätt att förklara att man såg åt andra hållet. Våldet och tystnaden helgar ingenting, det har ingen slutakt där våra erfarenheter gör oss till goda människor. Vad det nu är.

Vilka är vi? Är vi de som kommer ihåg? Uppenbarligen. Men kan vi också välja att veta varför vi kommer ihåg, vad poängen med våra handlingar var? Det hemska i samvetet, det där som tros hålla oss i schack, är att det kan vara så svårt att leva med att det tvingar dig att bli någon annan.

Tillåtelse? Ja, ni har min tillåtelse, men bara om ni gör det på rätt sätt. Jag vill att ni ska skriva er bok så att ingen någonsin ska kunna skända min brors minne igen.

Den här boken hade sönder mig.

Similar Posts:

• Hur små är de Stora ledarna?
• Vitt och kallt
• Snö ska falla över snö som fallit
• Icke-våldet som provocerar
• Smaken av chili