En del bundister hade kommit att ta sin tillflykt till Sverige, under eller direkt efter kriget. Det är om dessa personer som den här boken handlar. Det är en i huvudsak bortglömd historia som här nu för första gången skildras av historikern Håkan Blomqvist. Författaren har gjort ett gediget forskningsarbete i de arkivmaterial som finns bevarade såväl i Sverige som i USA, och skildringen av denna historia är mycket källnära. I fokus står några av de individer som kom att spela en central roll i försöken att bygga upp en svensk gren av Bund, som exempelvis Paul Olberg som intog en central roll i organisationen samtidigt som han hade täta kopplingar exempelvis till det svenska socialdemokratiska partiet.

Genom dessa bevarade arkivmaterial lyckas Blomqvist väl skildra problemen som organisationen mötte med att försöka organisera judar i exilen; allt från ekonomiska bekymmer till kvardröjande trauman från kriget och folkmordet utgjorde enorma problem för dem. Många av de bundister som kom till Sverige hade dessutom inte planer på att stanna permanent i Sverige, utan en ambition att fortsätta resan vidare, exempelvis till USA. Att bygga upp en organisation på en sådan grund visade sig därför svårt. Bara efter några få år började många lokala föreningar uppleva problem med att upprätthålla verksamheten just för att så många medlemmar hade avflyttat. Utropandet av staten Israel skulle också komma att utgöra ytterligare en utmaning för bundisterna. Bund hade nämligen historiskt alltid motsatt sig den sionistiska ideologin, men efter Förintelsen kom allt fler judar att sympatisera med sionistiska idéer om en judisk nationalstat som ett sätt att skydda sig mot antisemitism.

I sin helhet ett spännande och viktigt verk om en allt för bortglömd del av såväl den internationella arbetarrörelsens som Sveriges historia.

Similar Posts:

• Fruktansvärd läsning om folkförföljelse
• Vikten av vittnet
• En kibbutz i Dalarna
• ”Vi behöfva ej några polisdjeflar!”
• Personligt skildrad kulturhistoria i gränslandet

Mycket hände under 1917 och 1918 som det skrivits längre böcker om, och som man kan tycka borde diskuteras mer nu när allt fler verkar tro att ”demokrati” är något vissa är födda till och andra inte. Potatisrevolutionen snuddar vid de stora sammanhangen och kunde kanske ha dragit ut analysen mer åt många håll (och kunde också gått rejält vilse där) men den fokuserar framför allt på en händelse: kravallerna på Södermannagatan i maj 1917, där stockholmska arbetare – de flesta av dem kvinnor – gick lös på butiker som idag är trendiga caféer, tatueringsstudior och vintagebutiker, men som då inte ens hade potatis och mjölk till salu. Ryktet gick (inte helt oförtjänt) att handlarna gömde undan mat. I Västervik hade arbetarna redan i praktiken gjort revolution och socialiserat matfördelningen, och det visste både arbetarhustrur och poliser mycket väl. Och polisen var förstås beväpnad med både sabel och en lag som var livrädd för uppviglare (återigen, inte helt oförtjänt i en tid då hela Europa verkade rasa ihop). Kvinnor hade ju hursomhelst knappt några rättigheter – ville de ha dem fick de allt ta dem, på egen risk.

På 125 sidor använder Blomqvist han den här händelsen effektivt för att ge en glimt av varför det ändå slutade som det gjorde, varför vi varken fick revolution eller diktatur, men också lära känna några av dem som stod där. Genom skildringen av bakgrunden, själva kravallerna och det rättsliga efterspelet fångar han ett Sverige som vi glömt, trots att de flesta svenskar idag har känt någon som mindes det. Han beskriver ett Södermalm med skraltiga arbetarbostäder där du nu får ge fem miljoner för en tvåa, de stämningar som rådde där båda sidor stod och vägde mellan väpnad kamp och dialog, frustrationen hos omyndiga kvinnor som förväntas hålla käft och stanna hemma om de inte vill bli behandlade som horor, och han gör det dessutom ganska underhållande. Vi får en personlig koppling till dem som var med, och citaten ur tidningar och domstolsprotokoll blir ibland stor ofrivillig humor när dåtidens skribenter ska översätta förbannade söderbönor till Vårdad Swenska.

En sådan karl, som kan slå ett fruntimmer skulle stormas, ty då både kung, kejsare och fan kunde afsättas, så kunde äfven konstapeln n:o 9 Johansson afsättas!

Tyvärr tappar han den personliga vinkeln efter att domarna fallit; med bara kyrkoböckerna att utgå från kan han inte säga mycket om vad som hände huvudpersonerna efteråt utan får finna sig i att rabbla dödsdatum. Många av dem levde långt in på 1900-talet, och man kunde tycka att det inte borde varit omöjligt att leta upp något barnbarn som mindes vad som hände mormor efter att hon kastat sten på beväpnad polis.

Jag skriver den här recensionen på ett café ett stenkast från där folk marscherade på tomma magar för hundra år sedan. En chokladboll kostar som upprorsmakaren ”ogifta” Clary Ählströms månadslön då. Det var väldigt nyss, och det kunde gått så annorlunda. Det kan det än om vi inte minns.

Similar Posts:

• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• Kolonialismens och folkmordens ”vetenskapliga” grund
• Politisk dramatik för 100 år sedan
• Wallraffade långt före Wallraff
• Gripande om svenska resenärer 1912