Blomsterdalen är en våldsam uppgörelse med detta. Skriven av Niviaq Korneliussen och tilldelad Nordiska rådets Litteraturpris 2021 synliggör den de förödande konsekvenserna av postkolonialismen på Grönland. Vi får följa ett namnlöst jag, en siffra i statistiken, en bit kött och blod, som samtidigt är en hel människa – med en svår uppväxt bakom sig, med känsloutspel och en färgstark personlighet. Hon ska flytta från Grönland och börja plugga i Danmark, lämna sin nya flickvän och hela sitt tidigare liv bakom sig.

Men det verkar inte riktigt fungera – Grönland finns i henne också när hon reser därifrån, hon blir inte kvitt ordspråken, mörkret och de ständiga uppdateringarna på Facebook: livsbejakande citat varvat med nya uppdateringar om grönländare som begått självmord. Danskarna ser på henne som om hon vore en utomjording, hemifrån ligger förväntningarna på att hon ska lyckas som en tjock dimma. Den branta nedåtspiralen för jaget blir ganska snart tydlig, ändå hoppas man att hon inte ska förpassas till det öde som så många andra grönländare möter.

Blomsterdalen är en viktig bok – temat är så pass bärande att det väger upp för en del av de svagheter som boken tyvärr dras med. Även om jaget är en färgstark individ, och Korneliussen lagt energi på att göra henne tredimensionell med minnen från barndomen och relationer till andra människor, kommer man ändå inte riktigt nära. Man förstår heller inte helt varför relationen till föräldrarna, och i synnerhet mamman, är så pass infekterad som jaget menar att den är. Några formativa minnen tas upp där jaget känt sig sviket av sina föräldrar, men mer än något annat känns det som modelleringar av en sanning som författaren vill få fram snarare än något djupt och riktigt. Detsamma gäller handlingen – intentionen är tydlig, men vissa avgörande vändningar sker plötsligt och utan riktig förklaring eller bakgrund.

Detta till trots lyckas Blomsterdalen förmedla sitt budskap – att grönländarna, också de som tar som tar sina liv, är mer än bara siffror i statistiken, att Grönland är mer än en turistort för danskar att åka på semester till när de behagar. Korneliussen lyckas dessutom kanalisera detta budskap genom en röst som känns ny och normbrytande.

Similar Posts:

• Arktis välkomnar det lilla barnet
• Det nordiska djurlivets hänförande skönhet
• Med landskapet som plattform
• Död och blommor i försiktig skrud
• Modet att dra eller modet att stanna?

Vilda Norden är en mycket fin och inspirerande bok, med fantastiska fotografier och med lagom lång text. För här är det bilderna som dominerar. Speciellt är det att i en enda bok få så många nordiska däggdjur, fåglar och insekter beskrivna i ord med stora bilder. På ett genomtänkt och mycket ambitiöst sätt får man ta del av denna ovärderliga skatt som finns i vår natur. Och nej, alla djurarter i Norden är inte hotade och har heller inte varit det, men alltför många. Boken fokuserar mycket på hotet mot djurarter, men betonar alla de fall där dessa olika djur gjort comeback och på nytt kunnat öka i antal och återvänt till områden från vilka de tidigare varit försvunna.

De båda författarna och fotograferna är båda stora naturskyddsentusiaster och övertygade om att förutsättningen för naturskydd är att människor har kunskap om naturen. Det man känner till bryr man sig om. För att väcka intresse har de tagit bilder som är både annorlunda och vackra, allt för att ge bektrakratren en upplevelse. Här beskrivs däggdjur, fåglar och insekter från Norden, som innefattar Sverige, Finland, Island, Norge med Svalbard, och Danmark med Färöarna och Grönland. Ibland letar jag förgäves efter en bild av något djur eller en fågel som beskrivs i text. Bildmatieralet är inte alldeles heltäckande, en del arter som beskrivs i texten finns inte med på bild.

Fotograferna har verkligen lyckats med sina undersköna bilder, som jag vill kliva in i, för att själv vara med om ögonblicket då fotografiet togs. Till exempel då fiskgjusen med sina mäktiga vingar kämpar sig upp ur vattnet med sin tunga fiskfångst i klorna, när vildsvinssuggan springer genom gräset med sina sju små randiga kultingar i en rad efter sig eller när en ekoxe klättrar uppför en ekstam i solnedgången. På bokens omslag finns en fjällräv i vit vinterpäls. Fjällrävsstammen har länge varit hotad av olika orsaker, men man ser nu en ljusning för dess framtid, tack vare frivilligt engagemang och samarbete mellan Sverige och Norge, bland annat genom stödutfodring. Det finns nu sammanlagt 300-400 individer spridda över Norge, Sverige och Finland. På Island och Svalbard är fjällräven däremot vanligt förekommande.

I slutet av boken uppmanar författarna till upplevelser i det vilda och tipsar om många sådana möjligheter som finns. Deras råd är: Ge dig ut! I bokens avslutning berättar de också om hur några av deras fotografier kom till och man förstår vilket stort arbete, tid och ansträngning som ligger bakom varje fotografi.

Jag skulle vilja citera många av de vackra, målande texterna, men på detta begränsade utrymmer väljer jag en enda att citera, den om de dansande tranorna vid Hornborgasjön. Det är en dans som jag tyvärr själv ännu inte sett, även om jag sett tranor i min hemby i Småland, ett dansande par. Hornborgasjön är ett av Sveriges största naturvårdsprojekt, där man återskapat en levande fågelsjö ur ett igenvuxet träsk.

Höga trumpetstötar välkomnar de nyanlända fåglarna. Några av dem kastar huvudet bakåt och svarar med ännu högre rop. Efter bara några minuters rop gör flera tranor inbjudande hopp. Trevande skutt blir till höga utmanande hopp som andra i gruppen snart tackar ja till. En dansmässig eufori bryter ut. Flera fåglar plockar upp pinnar eller fjädrar som de kastar uppåt i luften, följt av eleganta hopp, landande skutt och piruetter med utbredda vingar. Det kvällas och solen står allt lägre. Som på en given signal lyfter sexhundra tranor som samstämmigt stiger mot den röda skyn över Bjurums kyrka. Sedan girar de och sätter kurs mot sjöns öppna vattenytor som är ”hotellet” för natten. Oron sprider sig bland övriga fåglar och med dunder och brak lättar flera tusen tranor. Den röda himlen fylls av rop och vingar. Efter bara en halvtimme är dansplatsen tom och öde.

Similar Posts:

• Öppna landskap i Norden
• Vackert och rogivande
• Om människans förhållande till fåglar
• Spännande om stilig fågel
• Högtflygande och marknära fågelfotografi

Det är två saker som jag upplever att Leine vill utmärka som specifikt för det grönländska folket. Det ena är den bristande tilltron till medicinvetenskap. Om en man har förfrusit ser man till exempel hellre att han rullas i snön, än att han, som sjuksköterskan föreskriver, baddas med varma omslag. En tilltro till traditioner som är med och skapar både spänning och motsättningar. Det andra handlar om de grönländska kvinnorna, som danskarna i berättelsen påstår har hårdare hud. ”Akta dig för dem”, säger läkaren från stan till Jesper. Som att den som problemfritt sprider sin säd i själva verket är det lidande offret?

Stundtals går det mig på nerverna med allt detta knullande; hur lätt särar inte en kvinna på benen för en man i Leines värld? Och är det inte en enda man som är nöjd med den fru han har, tycker att hennes bröst känns bäst under fingrarna? Kanske späs min irritation på av att det främst är manligt perspektiv som skildras i boken. Få kvinnor får vara huvudroller i berättelserna, och nu vill jag inte förespråka nån form av kvotering, det är inte det. Bara att de kvinnor som fladdrar förbi så ofta förblir antingen horor eller madonnor, och då oftast horor, vilket känns lite enahanda och tråkigt i längden.

Är Grönland verkligen så här hemskt? Handlar mitt obehag om en kulturkonflikt?

Om man bortser från denna irritation över världsbilden som förmedlas är Tunu en drabbande, spännande, rolig och sorglig läsupplevelse. Jag gillar speciellt hur karaktärerna knyts samman med varandra; inte på det där övertydliga dumförklarande sättet, utan smygande och bara med precis så mycket ledtrådar som läsaren behöver för att hänga med i vem som är vem. På samma sätt drivs även handlingen framåt.

Ibland är det nästan poetiskt, som i denna tandutryckning:

Handen fattar om metallstången som sticker ut ur hans mun. Fettkuddarna i handen trycks åt runt metallen. Sedan vrider den långsamt runt tången. Jochum känner något fatta tag djupt inom honom, en hand som ringlar sig ner genom honom och tar tag någonstans i hans inre och bänder loss något. Handen vrider det runt, runt, och Jochums inre följer med, han blir till varm karamellmassa, röda och vita polkaränder som snor sig och får spiralform. Sedan släpper det, det känns som en snärt långt nere, och Jochum dras ut ur Jochum, en våt, spretande tingest.

Ibland är det mer enkelt och rakt, men med många undertoner. Som här, i en av berättelserna jag gillar allra bäst. Den om Salomon som startat ett videotek för att tjäna pengar:

De ger honom några sedlar. En stund senare kommer deras fruar. Det märks att folk är färdiga med kvällsmaten. Salomon ställer fram några klappstolar, fler gäster kommer till, de betalar femtio kronor var. När tillströmningen har mattats av lägger han in en gammal film med Chevy Chase i spelaren. Ungdomarna har inte betalat biobiljett, men han kan inte hindra dem från att titta de också. Han borde sätta upp ett skynke, tänker han, så att rummet kan delas i två avdelningar, en för kafégäster och en för dem som vill titta på film.

Det grönländska landskapet spelar en stor roll för handlingen, i och med sin egen inbyggda dramatik. Vattnet är strömfyllt och går inte att lita på. Isen går att trampa igenom, björnar kan ta sig in. Detta är ingen direkt reklam för att bo på Grönland, men som läsupplevelse är Tunu varierande, överraskande, stundtals nattsvart men stundtals också väldigt rolig. Människoöden läggs på människoöden, burleskt och överdrivet på sina ställen men också igenkännbart, intressant, med en tydlig närvaro.

Similar Posts:

• Viktig och våldsam uppgörelse med självmordsstatistik
• de som delar livet
• En av oss sover
• Dansk litteratur – special inför bokmässan i Göteborg 2012
• Att ta med till en öde ö