Det sagt så är de två längre berättelserna här bland det bästa jag läst av Mo Yan. Titelberättelsen utspelar sig under kulturrevolutionens dagar och har säkert självbiografiska inslag, men blir snart något mer, när berättelsen om en ung dövstum pojke som hamnar mitt i en kärlekstriangel i ett arbetslag driver över i en surrealistisk skildring som känns som en halvt ihågkommen dröm. Vi vet att miljoner människor skickats ut på landet för att arbeta; på något vis krymper Mo världen till bara ett halvdussin karaktärer, tecknade med små högkontrastdetaljer. Har ni sett Oni-Baba? Så ungefär.

”En långdistanskapplöpning för trettio år sedan” är om möjligt ännu bättre, men också raka motsatsen. Här har vi satirikern Mo, den där som visst är politisk, men utan att göra sig omöjlig. I unge Mos lilla by utgår ett dekret från partistyrelsen att alla högerelement måste identifieras och tilldelas den arbetsuppgift som passar dem – i ett jämlikt samhälle måste ju fattigbönderna bestämma och de rika arbeta. Men vi har inga högerelement, säger man, och får till svar att tok heller, Mao har sagt att de finns överallt och då måste ni ha ett. Vad ska vi göra då? Sätta in en platsannons, ”högerelement sökes”? Till slut väljer man på måfå den fulaste, mest missbildade läraren, magister Zhu, till högerelement och låter honom få påklä sig allt det värsta. Mo hyllar kulturrevolutionens Kina i så översvallande ordalag så att ironin går varvet runt; i vilket annat land har man så högkvalificerad arbetskraft att den mest korrupte fattigbonde kan bli chef, och den mest välrenommerade läkare eller operasångare får jobba som dräng?

Inte så att de övriga berättelserna här är dåliga, men jämfört med de två känns de mest som skisser – i ”Muren som kan sjunga”, med sin slående bild av en marknad på isen där all handel sker i tysthet, säger han rentav rakt ut att han nog borde göra en hel roman av det. Överhuvudtaget är det många berättelser här om människor som väljer att inte tala.

Om alla andra kan tala, men ingen gör det, varför måste du då ensam tala? Det sägs att folkets tystnad är illavarslande. Så länge folk pladdrar på om ditt och datt är det ingen fara för samhället.

Sen är det det med översättningen. Det är inte det att Göran Malmqvists översättning egentligen lämnar något att önska, även om jag kan tycka att det är lite synd att Tranan inte kunnat använda en översättare för Mo; även om både Malmqvist, Anna Gustafsson Chen och Lennart Lundberg gör bra insatser blir det en skillnad från bok till bok. Men även om jag förstår att han vill fånga Mos landsortskänsla blir det ändå lite förbryllande när han pratar om fjärdingsvägar och härad, och när namn som Zhu och Liu blandas med namn som Krysantemum och Järnberget. Det är en knepig balansgång, mellan en översättning som konst och en som bruksanvisning, och jag avundas inte Malmqvist.

Men vafan, man kan inte kräva allt, och det är en konflikt jag hellre tar än slipper. I slutändan läser man väl inte litteratur från andra länder som någon kulturstudie, eller? Allt annat åsido, i sina bästa stunder är Mo Yan en härlig författare, och här finns fullt tillräckligt av den varan.

Similar Posts:

• Litteraturen måste på nytt bli en enskild människas röst
• Ettbarnspolitiken i osminkat skimmer
• Storslagna eländeshistorier
• Klasskamrater
• Deckare i ett öst som kryper mot väst

När mörkret faller trängtar mitt hjärta till dig är så bra att den ger känslan av att den tillkommit av sig själv. Det är väldigt sällan man håller en sån bok i sin hand. Den är som smidd i ett enda stycke och saknar fogar eller sömmar, alla yrkeskårens verktyg har Naician lyckats använda så smidigt att bara det slutgiltiga resultatet är kvar. Och detta i en bok som använder språket på ett säreget och påfallande sätt, med upprepningar och kontrastrika stilvändningar. Man får den där känslan av att ingenting kan tas bort eller ändras utan att boken tappar värde, samtidigt som man starkt känner att vem som helst får göra vad som helst med boken eftersom historierna ändå kommer vara kvar. På så vis är När mörkret faller trängtar mitt hjärta till dig faktiskt något så märkvärdigt som en fulländad roman.

En annan sak som imponerar är Göran Malmqvists översättning. Visst, det är inget märkligt med att ett så blytungt översättarnamn levererar, men i När mörkret faller trängtar mitt hjärta till dig är Malmqvist grandios. Så kompetent är den svenska texten att man undrar om originaltexten rimligen kan vara lika bra. Och ändå är det inte texten som är bokens styrka, utan det fattiga i livet i Wenfamiljens by som vi ser genom den. Vardagens tragikomik i fattigböndernas eländiga liv slår emot läsaren som en stekpanna när hon öppnar boken. Så dråplig, så tragisk, så burleskt komisk, så mänsklig och så handgriplig att man ser stjärnor.

Similar Posts:

• Litteraturen måste på nytt bli en enskild människas röst
• I tystnaden
• Ett bröllop och fyrtio begravningar
• Deckare i ett öst som kryper mot väst
• Kinas sista oskuld

På senare år har asiatisk kultur och estetik fascinerat inte bara mig, utan stora delar av västvärlden som har tagit emot asiatisk (främst japansk) film- och serietidningskultur med öppna armar: t.ex. i form av brutalt vackra actionsagor på film, hisnande skräckfilmer, manga och anime o.s.v.

Så, vad har denna kinesiska diktsamling att tillföra i denna strida flod av asiatisk kulturinvasion? En hel del, skulle jag vilja säga efter att ha läst Lek för själar.

Bei Dao är för mig en ny, och mycket angenäm bekantskap. I och med denna diktsamling finns alla hans hittills publicerade dikter utgivna i svensk tolkning. Bei Dao föddes 1949 i Kina och började skriva poesi på 1970-talet. Men det var först 1979, några år efter kulturrevolutionen som han kunde börja publicera sina dikter. Efter massakern på Himmelska Fridens torg den 4 juni 1989 har han tvingats leva i exil. Han lever numera i USA.

Jag läser Bei Daos dikter till största del helt utan att tänka på den historiska och politiska kontext som tornar upp sig som en mörkt skuggad bakgrund i hans liv och fosterland. Och det fungerar alldeles utmärkt. Det politiska temat framträder inte särskilt övertydligt, om man inte väljer att läsa dikterna med politiskt färgade läsglasögon.

Lek för själar innehåller 111 sidor vacker och osentimental poesi. Nästan alla dikter omfattar en sida. Det är en annorlunda diktsamling, i positiv bemärkelse. Till varje dikt får man såväl det kinesiska originalet på en egen sida som den svenska tolkningen på en annan. De kinesiska tecknen utgör en estetisk skönhet och är roliga att betrakta, även för oss som inte behärskar ett ord kinesiska. Översättningen verkar fungera bra. Jag hakar åtminstone inte upp mig på några språkliga tokigheter.

Om jag ska försöka placera Bei Dao i något fack, med förenklad etikettering skulle jag kalla honom en kinesisk Tranströmer. Fascinerande bilder och spännande, välavvägda metaforer vävs in i varandra på ett effektfullt sätt. Ibland är de smått surrealistiska och de ställer rätt höga krav på läsaren. Dock ska man inte låta sig gå i den fälla som jag kan komma på mig själv med att göra när jag läser. Nämligen: man ska inte alltid försöka förstå och begripa poesin.

Poesi kan bara få vara. Låt den flyta fritt in i dig! Det är när jag gör detta som Bei Daos dikter fungerar som bäst. Orden och bilderna rinner in i mig som en frisk vårflod och jag känner mig berörd, samtidigt berikad och begeistrad:

saxofonsolot
väver regnet till natt
lampskenet vävs till ett tempel

Dikterna påminner lite om haikudikter på det sätt att de är lugna, tillbakalutade och insiktsfullt betraktande. Det känns som en speciell, asiatisk och visdomlig ton infinner sig. Språket är lekfullt, originellt och vackert. Dikterna är ofta tankeväckande och behandlar skilda ämnen som historia, ursprung, avsked, ensamhet.

Framför allt tar många dikter upp människornas existens, samt vikten av kommunikation i det rollspel som vi alla ingår i. Och möjligheterna till rollbyte som vi har, samtidigt som vi kan klara av att spela flera roller samtidigt. Bei Dao tar bl.a. upp konstellationer som aktör–regissör-publik, elev-lärare, författare-läsare, avsändare-adressat:

jag vet att i morgon bitti
väntar reparatören i portgången
han har sitt landskap med sig
när porten öppnas byter han plats med mig
och vandrar in i boken

Tidsperspektivet är intressant placerat i fokus av många av dikterna – det alltid undflyende nuet kontrasteras mot det redan förflutna:

en fjäril svävar över
historiens väldiga mummel
jag älskar detta ögonblick
lik en tvättlina som sträcks mot det förgångna
och den stormiga morgondagen

Generationsbyten, sorger och lärdomar passerar oundvikligen, men det viktigaste är ständigt språket och att kommunikation uppstår.

I dikterna passerar dessutom gamla välbekanta symboler som himlakroppar, väder och natur i nya fräscha poetiska dräkter. Många dikter är metapoetiska – d.v.s. dikter som handlar om poesi och författande:

att börja på en ny strof
är som att dra ut en skrivbordslåda utan drömmar
alla springor fylls
med kärleksaktens andetag

Det är dikter som är öppna, dikter som lämnar mycket till mig som läsare. Jag blir som läsare medskapare. Bildspråket är som ett imponerande och överraskande kinesiskt fyrverkeri, där det hela tiden känns som om bilderna verkligen innehåller mening och substans och inte bara tomma, snygga och coola skal. Språket är lätt att läsa, men om man vill ha tydliga budskap eller enkla svar så bör man leta någon annanstans. Man kastas från ett perspektiv till ett annat i en och samma dikt. Detta är också det enda som drar ner betyget något – nämligen att det ibland blir lite svårt att hänga med i svängarna. Kasten blir lite väl tvära vid några enstaka tillfällen och då blir poesin spretig, osammanhängande och svår att ta till sig. Man kan då inte rå för att man frågar sig vad som egentligen menas. Diktsamlingen tappar lite av sin rapphet och planar ut lite mot slutet, men håller i övrigt imponerande hög klass.

Om man, som undertecknad, gillar Tranströmer och Öijer kan man med stor sannolikhet finna stor behållning även hos Bei Dao. Om man däremot önskar mer direkt och lättolkad poesi, fri från metaforer och bilder så ska man hålla sig borta. Det här är ett galet uppfriskande rus. Luta dig tillbaka och njut av åkturen!

Similar Posts:

• Poesi für alle
• En gång till?
• Dikt värd översättning
• Kartriterskan och alla känslorna på en och samma gång
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin

För Gao är litteraturen ingen intellektuell lek. Inte heller skall den tjäna en viss nations intressen eller hylla en stor ledare. Den är ett redskap för att bevara den individuella värdigheten, en vägran att låta sig kuvas. ”… inte ens en insekts värdighet kan krossas under foten” skriver han i parallellromanen En enskild människas bibel. Därför är det en angelägenhet för de totalitära ideologierna att kontrollera författarna. ”Mao skrev poesi i sin ungdom men drog sig inte för att utplåna författarna i hela riket”, skriver Gao.

I sitt skrivande skapar Gao allegorier där han erövrar sin egen historia. I en grotta som blir till en livmoder känner han sig som en steril spermie. Hans första upplevelse av kvinnan är tjänarinnans mamma, Li, som badar naken inför honom och pressar honom mot sina bröst.

Den erotiska kommunikationen återkommer ständigt i romanen. Med sin judiska älskarinna Margerite för han en laddad dialog där de finner en parallell till judeutrotningen och rödgardisternas terror. Det blir en uppmaning till uppgörelse med Gaos eget engagemang i kulturrevolutionen och han blir medveten om makten i de slagord som han ständigt hört.

Kultrurrevolutionen har stulit språket från författarna och ersatt det med omänskliga ord och uttryck. ”Oxdjävlar”, ”ormar” och ”reaktionära kräk” är tillvitelser mot de oliktänkande och i denna atmosfär av godtycklighet förvandlas gårdagens hjältar till dagens högeravvikare som skall krossas och omskolas. Gaos uppgörelse med sig själv mynnar ut i en kärleksförklaring till språket. Språket är livets gåva till mänskligheten. Det återger den förvirrade människan hennes värdighet och befriar henne från den mask som makten påtvingar henne. Han söker ett ljudisolerat rum där han kan tänka egna tankar.

I sitt lysande tal i Stockholms Börshus talade han om omöjligheten i sitt hemland att dra sig tillbaka då de tempel som tidigare gav möjlighet till stillhet och meditation nu har jämnats med marken. Att skriva var förenat med livsfara. I revolutionens namn förbjöds böcker och förde författarna till avrättningsplatsen. Men språket tränger sig ändå fram som en obetvinglig kraft. Tanken går till författare som Milovan Djilas och Solsjenitsyn. Djilas skrev sin uppgörelse med kommunismen på toalettpapper som smugglades ut från fängelset och Solsjenitsyn utarbetade sina skrifter i hjärnan och bevarade dem där tills han slapp ut ur arbetslägret.

Språket är den Adriadnetråd som för oss ut ur den labyrint som Gao kallar ”en enfaldig ekvation som vi aldrig kan lösa”. Och hans enda programförklaring för litteraturen är att den på nytt måste bli en enskild människas röst.

Similar Posts:

• I tystnaden
• Grallimatik
• Deckare i ett öst som kryper mot väst
• Storslagna eländeshistorier
• Ettbarnspolitiken i osminkat skimmer