Catherine Malabou är författare och filosof. Hon talar om en hjärnans ”destruktiva plasticitet”. Denna negativa plasticitet har hittills inte ägnats särskilt mycket uppmärksamhet – om ens någon. Människans, eller snarare hjärnans, förmåga att förändras har jag ägnat minst två tankar genom åren. Jag har inte uteslutit att den kan verka åt båda hållen, men främst har jag fokuserat på vår förmåga att anpassa oss till vad predikament livet har att erbjuda ur sin avgrundsdjupa brunn. Samtidigt har jag inte lämnat mina egna erfarenheter åt sidan. På grund av en seglivad och länge obehandlad sjukdom kan jag se personlighetsförändringar i mig. Det handlar inte om ett trauma per se, men finns det långdragna trauman är detta ett sådant. Förändringarna är just förändringar och inte nödvändigtvis vare sig negativa eller positiva. De är, kort och gott. Detta klassas inte som ett trauma; förändringarna har inte skett på ett ögonblick utan har anfrätt mig under ett längre tidsspann.

Malabous Olyckans ontologi bygger i mångt och mycket på tidigare verk från hennes penna. Dessa har jag inte läst, men jag utgår kallt ifrån att denna kan läsas fristående. Ni får ursäkta att jag antagligen missar vissa paralleller och återkopplingar till den tidigare boken Vad ska vi göra med vår hjärna?. Till detta kommer en begränsad förståelse och insatthet i de personer hon i dialog med utvecklar sin egen ståndpunkt: Antonio Damasio, Baruch Spinoza och Sigmund Freud. Damasio har jag läst och uppskattade hans På spaning efter Spinoza och även Descartes misstag: Känsla, förnuft och den mänskliga hjärnan. Även texter av Spinoza har jag tampats med, men vad minns man egentligen av en bok när man blickar tillbaka efter några år? Sigmund Freud är väl hart när omöjlig att undvika. Gilles Deleuze smiter in på några hörn och då främst i polemik med Freud. Jag kan inte komma med några invändningar mot Malabous resonemang – jag besitter inte nog med tankekraft. Emellertid är även en lekmans vinkel trots allt en vinkel.

Som ishockeyintresserad, även om det är ett avtagande intresse, ska erkännas, är jag medveten om vilka konsekvenser våld mot huvudet kan medföra. I de allra flesta ishockeyligor ökar kunskapen och förståelsen för vad hjärnskakningar – och då oftast upprepade sådana – kan leda till: livslångt lidande och de sorgligaste exemplen har slutat i svårartade depressioner och i slutändan en död som klassats som självmord. ”Klassats som självmord” eftersom jag ser det som en handling framdriven av sjukdomen och inte följden av ett intellektuellt överläggande.

Albert Camus menade att självmordet är det enda riktigt allvarliga filosofiska problemet, eftersom det behandlar frågan huruvida livet är värt att leva eller ej. Hjärnans destruktiva plasticitet kan kanske sälla sig till denna kategori. Joseph LeDoux, som Malabou återkommer till, menar att ”vi är våra synapser”, vilket inte är en orimlig utgångspunkt. Synapser är inte odödliga, tvärtom. Det krävs inte mycket för att orsaka oåterkalleliga skador i hjärnan. Det finns skador som fullständigt förändrar oss och frågan ställs: Är vi då samma person? Skalet må vara detsamma, men om förmågan till affektioner försvinner, om minnen raderas, om en likgiltighet inträder är det en berättigad fråga att ställa: Är du den du var för ett ögonblick sedan?

En insatt läsare och människa kommer få ut mer av denna bok än mig, och kan framförallt komma med invändningar och vidareutvecklingar samt djuplodande och horisontala analyser. För mig är den en ödmjukhetsbringare, en påminnelse om vår förgänglighet och då inte nödvändigtvis genom döden utan på grund av fallet, snubblandet, slaget.

Damasio utvecklar hypotesen om ”emotionella signaler”, även kallade ”somatiska markörer”: när vissa hjärnskador uppstår, utplånas markören och förnuftet förlorar det band som förenar det med livet, med viljan att överleva, mot conatus [strävan att leva]. Denna uppfattning går under namnet ’hypotesen om de somatiska markörerna’, och de patienter som fick mig att formulera hypotesen hade skador i vissa delar av prefrontala cortex (framförallt i de ventrala och mediala sektorerna) och i den högra hjässloben.

Gott folk, drick med måtta och halka inte på isfläckar. Senast jag halkade på ett bananskal – ja, sådant händer faktiskt – skrattade min väninna. Jag föll inte, tack vare okända och översinnliga krafter och tur, och slapp göra mos av de där ventrala och mediala sektorerna. Tack.

Similar Posts:

• I överkant avancerad kunskapsteori
• Oförbrännelig nyfikenhet på vad det innebär att vara människa
• I minnets labyrinter
• Doras röst
• Skräckgotisk psykothriller!

Översättaren Carl Montan skriver i sitt förord:

Som introduktion till Kants tänkande är Kants kritiska filosofi säregen. Verket förutsätter en viss, kanske till och med ganska stor förståelse av Kants tre Kritiker.

Där är jag helt enig. Detta är en högst tveksam hjälp i jakten på grundförståelse av Kant. Boken lämpar sig främst för dedikerade kantianer och läsare med ett stort intresse för metafysik. Behållningen för en mindre insatt läsare blir här först och främst språket. Det är ändå ganska kul att läsa de här formuleringarna som strävar efter språklig och definitionsmässig exakthet. Även om jag läst i ett annat sammanhang, minns inte vilket, att ambitionen att uppnå begreppsmässig exakthet ofta får motsatt effekt. Det blir så exakt att det blir obegripligt helt enkelt.

Denna monografi avhandlar alltså Kants tre Kritiker. Kritik av det rena förnuftet (1781), Kritik av det praktiska förnuftet (1788) och Kritik av omdömeskraften (1790). Deleuze reder ut förhållandet mellan förmågorna i de olika Kritikerna. Montan förtydligar hur vi ska närma oss förmågorna via Deleuze:

Förmåga bör här förstås som en kapacitet hos sinnet att ge upphov till bestämda verkningar. Närmare bestämt står förmågorna för färdigheterna att: (i) genom begärsförmågan ge upphov till handlingar, händelser eller föremål i världen, (ii) genom förmågan att känna frammana känslor inom subjektet, (iii) genom kunskapsförmågan skapa föreställningar i allehanda utformningar.

Var och en av Kritikerna får ett kapitel, men efter sitt förord börjar Deleuze först med en introduktion av den trancendentala metoden. Det är här vi kommer i kontakt med kunskapsbegreppen a priori (förnuftskunskap) och a posteriori (empiri). Den transcendentala metoden beskriver hur kunskap om objekt a priori är möjlig. Det är också här vi möter das Ding an sich, noumenon, tinget som existerar oberoende av vår tolkning av den, till skillnad från fenomenen som är en upplevelse av ett ting. När man så har läst introduktionen är det bara att ge sig i kast med de tre tunga kapitlen om förhållandet mellan förmågorna i de tre Kritikerna. Jag kan bara önska lycka till.

Deleuze avslutar med ett litet kapitel om förnuftets ändamål, och hela boken avslutas med översättarens anmärkningar. Här berättar Carl Montan om svårigheterna med att översätta ett verk till svenska som författaren har skrivit baserat på tyska verk översatta till franska. I fransk översättning har Kants verk i viss mån förändrats. Detta får den märkliga konsekvensen att Montan varit tvungen att anpassa sin svenska översättning till den franska översättningen av de tyska originalverken. Detta för att Deleuzes poänger skall bli begripliga.

Det är inte så ofta jag bryr mig om att läsa klart böcker som jag upptäcker att jag inte begriper. I det här fallet gjorde jag det eftersom den ändå är ganska kort. Nu i efterhand kan jag faktiskt också se att den gjort mig nytta. Inte genom Deleuze själv skall sägas, men genom Montans förord och Google, som jag hela tiden satt parallellt med under läsningen. Min grundförståelse av Kant har faktiskt därmed ökat. Fast inte på det sätt jag förväntade mig.

Similar Posts:

• Frukta isfläcken och bananskalet
• Rymden anno 1755
• ”Jag skulle aldrig dö för mina övertygelser, för jag kan ha fel”
• Ut ur det reaktiva
• Vecka 36: Katastrofer och utomjordingar

Med det inte sagt att de inte har åsikter. Det är verkligen inte fråga om några "alla sätt är bra, man får välja själv"-slutsatser, tvärtom döms stora delar av litteraturvetenskap och litteratur som den ser ut idag ut. Johansson menar att litteraturen borde kunna vara något annat än det den ofta är, att den inneboende kraften i den stelnar när den inordnas i den kontext som samhälle och forskning utgör. Litteratur behöver inte bara skildra sin omgivning och reagera på omvärlden, den kan själv agera och vara en egen kraft. Och litteraturvetenskap (humaniora överhuvudtaget) kan peka mot något tidigare osett, men måste då röra sig ifrån instängdheten i universitetens syn på användning av etablerade metoder som viktigare än det originella, kanske utflippade anslaget.

Det stora flertalet essäer har ovanstående slutsatser gemensamt: de vill pröva att se på ett annat sätt på så olika företeelser som litterär stil och USA:s politik, och grundar det i tankar som alla cirklar kring konsensus och möjligheten att komma ur den. När det gäller USA-hatet menar Johansson att det blinda hatet är det enda sättet som finns kvar att vara kritisk mot stormakten på, eftersom verkligheten är så amerikaniserad att varje sansad invändning ligger inom en värld och i ett språk konstruerad utifrån USA som norm. På ett liknande sätt resonerar han i en intressant essä om yttrandefrihet: han pekar på det faktum att yttrandefriheten ses som så helig att den inte går att kritisera (vilket kanske inte heller är önskvärt) vilket innebär att så fort något associeras med yttrandefrihet, och försvaras på dess grunder, så går inte heller den företeelsen att kritisera. Exempelvis de danska Muhammedbilderna. Genom att förbinda den grundläggande och okritiserbara yttrandefriheten med andra, kanske i grunden tveksamma händelser eller projekt, så svär man sig fri från kritik.

Många av essäerna använder sig av den franske filosofen Gilles Deleuze tankar. Att på något sätt komma ur det invanda, säkra, eller med Deleuzes term territorialiserade, är centralt. Essäerna inleds ofta enkelt, med konkreta exempel, gärna ur Johanssons eget liv eller forskning, och kompliceras sedan alltmer för att sluta i applicering av Deleuze, och ibland hans samarbetspartner Felix Guattaris filosofi. Då blir det ofta väldigt snårigt. Johansson erkänner själv i en essä att han inte är säker på om han alls har förstått Deleuze. Baserat på de citat som finns i Nonfiction kan man knappast klandra honom. Hade man någon ordning på egna åsikter i frågan blir de garanterat bortsnurrade av filosofcitaten.

Men ju fler essäer man läser desto klarare blir ändå grundtankarna. Och egentligen gör det inte så mycket att allt inte står klart efter färdig läsning av essän, det ligger så att säga i dess natur. Dock är det skönt att inte alla texter är lika nördiga. Bokens fyra första texter är litteraturanknutna och relativt teoretiska, men längre fram vidgas perspektivet och här finns till exempel en intressant essä kring autencitet och och konstgjordhet som handlar om inspelningen av Mel Gibsons film The passion of the Christ och en skildring av en massaker i Peru som inte är det minsta teoretisk, bara fundersam. Och Johansson skriver hela tiden mycket väl. Inte ens när han försöker slarva i den sista essän om slarv (ja, ni gissade rätt, ett försök att slarvskriva sig ur konsensus) lyckas han dölja sitt fantastiska handlag med språket. Det är för det mesta mycket givande att läsa Nonfiction. Även om man någon gång skulle önska sig någon annan teoretiker än Deleuze som bollplank. Om inte annat är ju just det flitiga användandet av denne lärofader ett bevis på svårigheten att skriva kontextfritt.

Similar Posts:

• Fel form
• I överkant avancerad kunskapsteori
• Oförbrännelig nyfikenhet på vad det innebär att vara människa
• Frukta isfläcken och bananskalet
• Börjar vi lyssna nu?